Labbsvammel

Fullspäckad dag på labbet för en aktiv doktorand. Primärt kaffe innan experiment till höger och vänster. BMM celler renades fram, det blandades reagenser med komplett (FBS/a.b/L-glut) a-Mem medium som bas. Lite M-CSF, en aning RANKL, släng på lite E-64 och toppa med Z-RLVG. En cocktail. Stansa ut benskivor för lite pits. Ett besök inne i sterilhooden. Raw-celler för odling. Fixade med semikvantPCR för GAPDH och IkB. Hej agarosgeler och UV-ljus. Artificiell solbränna? Ja tack, gärna.

Gjorde sedan en graciös sorti och stack till gymmet en snabbis för en genomkörare ty huvudet var uppskruvat på fastplay.

Tog mig hem och lagade middag. Rosagrillad ryggbiff med varm sallad på klyftad rostpotatis, vit sparris, gul cocktailtomat och bladspenat dressad med honung, citron och vit tryffelolja toppat med grönpepparskum.

Sitter nu och lyssnar på Joe Cocker och skriver på kapitel VI. Det dröjer ännu ett tag...

Lungkapacitet

Stå inte och andas för länge i en CO2-inkubator.

Bara så ni vet barn.

Livet i en kartong, V.

Lösa ändar

Innan vi hoppar med huvudet före in i skoltiden och öppnar den burk av maskar laddad med skönsjungande ångest, gitarrylande problematik och trumkompsdundrande kärlekstrianglar måste vi beta av några lösa ändar och knyta ihop den första säcken.

Min vän och vapendragare S som dök upp redan i kapitel I var naturligtvis alltid närvarande under dessa tidiga år. Jag vet inte om det var någonting typiskt för just oss två men vi bråkade alltid, definitivt mer än barn brukar göra i den åldern. Varje gång vi lekte slutade det med bråk och en värdefull ordväxling i storstilad form som "jag ska aldrig vara med dig igen ditt feta kötthuve! Gå hem och knulla din morsa!". Jo det var faktiskt så, barn på min tid både svor och fräste värre vokaler och konsonanter än dagens vuxna utan förbehåll. Den som lyckades få in mest och flest obsceniteter i en naturligt flytande mening var en vinnare. Naturligtvis insåg vi heller aldrig vikten av de ganska drypande kommentarerna, det var bara ord och aldrig yttrat med allvar. Idag med vuxna ögon känns det aningen ja, penibelt. Det var helt enkelt bara så det var, varken mer eller mindre. Dagen efter ringde vi ändå varandra och lekte precis som förut. Och bråkade som förut när dagen led mot sitt slut eller när någon av våra föräldrar ropade "middagen är klar" från något av betongghettots dammiga fönster. Ett destruktivt förhållande som skulle vara i många år även om bråken minskade med tiden att våra hjärnor började fylla ut det ekande tomrummet innanför pannbenet. Kanske var bråket det klister som höll oss samman, den tanken har aldrig slagit mig förut. Som ett förhållande där någon misshandlar den andra för att själv må bättre. Var vi så illa tillsammans? Ingen ska säga det var en omöjlighet.

Året innan man började skolan gick man ett år på lekis vilket jag antar idag är vad man kallar sexårsverksamhet. Hade två fröknar, K och L. L var en ganska gammal tant med rundbottnade glasögon och illavarslande rött hår. Signalfarligt. Det är mer än tjugo år sedan så det röda håret har säkert övergått till grått, eller så har hon helt enkelt dött. Hon var ju ganska gammal redan då, tanten, fast det tyckte man även om de som var i tjugoårsåldern. K å andra sidan var aningens yngre, hade ganska kortsnaggat svart hår och lite trind vid mittpartiet med vad jag då tyckte var världens fräsigaste bil i ägo (en Volvo 740 med mycket lampor på panelen). Hade jag sett henne idag som hon såg ut på 80-talet hade jag nog, i min högst fördomsfulla andemening, funderat om hon var lesbisk. Det kanske hon för övrigt var, men vad spelar det för roll för en sexåring som ännu inte insett funktionen av sin egen penis?
Inte värst.
De stunder alla var ute på gården sprang grabbarna omkring, lekte tuffa och tyckte tjejer var pest. En lek som lektes på gården var "puss-leken". Det innebar att tjejerna sprang omkring och jagade alla killar, tog fast dem och drog dem till träbänken under rutschkanan där alla var tvungna få en puss av N innan de släpptes. N var en söt liten tjej, adoptivbarn till vem som skulle visa sig blev min mellanstadiefröken. I alla fall så lät jag mig infångas ganska frivilligt i denna lek, devisen "ju fler desto bättre" var positivt i min juvenila bok. Precis när jag nu skriver om detta med "puss-leken" drar jag en sak till minnes som har varit länge glömt. Där jag sprang omkring och ville bli infångad ville jag allra helst bli infångad av K, än hellre få en puss av just henne. Så blev aldrig fallet på lekis men framtiden skulle visa sig ha andra tricks i garderoben.

Soundtrack: Giant - Innocent Days (mp3)

En historia ska ha sin bild

Livet i en kartong, IV.

LP-skivor

När man tänker tillbaka börjar kronologin spela en ett spratt. Man känner till så mycket som har hänt, att vissa saker hände före någon annan specifik sak eller hände efter någonting annat. Problematiken är bara att det blir motsägelsefullt. Något som jag vet hände efter en sak men före en annan kan inte ha hänt före den saken utan efteråt den som skulle ha hänt före. Eller om det vill sig riktigt illa före den sak som egentligen skulle hänt efter den sak som hände före. Ni inser dilemmat, ett jävla moment 22. Saker har hänt men om det var 1984, -85 eller -86 blir lite svårt att bestämma. Ni får helt enkelt lita på mig att det vid någon tidpunkt har ägt rum.

Därför tar vi oss tillbaka till musiken, ingenting är så autobiografiskt som musiken när det kommer till mig. LP-spelaren varvade nu vinyler med både Scorpions och Europe och den magiska ”The Final Countdown”. Det skulle dröja många år innan jag fick se den konstellationen live, långt upp i nästan vuxen ålder en frusen millenniekväll i huvudstaden. Men där jag till slut stod och lyssnade med andakt på en av låtarna ur mitt livs soundtrack, ja då kände jag mig inte ett dugg äldre än sju år med hörlurarna i gul muff över öronen i mor och fars vardagsrum framför den fortfarande fula bokhyllan. Kan ni tänka er synen för vuxna föräldrar med en sexårig son som njuter av ”Rock The night” och ”Rock You Like a Hurricane”? Däri ligger nog grunden till vad som var så fundamentalt för alla oss som växte upp under den här epoken, det språk vi kommunicerade med; musiken. Blandband. De som inte har växt upp med blandband vågar jag nästan säga aldrig har levt. Inte på det sätt som vi gjorde. Blandband var, förutom sitt egna språk, även sin egen kultur, fördärvelse, lycka, välgång och livets väldoftande lusta. Frustrationen när kassettbandens magnetband fastnade i spelarens mekanik och ut kom ett enda stort brunt nystan och hur vi sedan metodiskt och lugnt satt och virade in hela trasslet till ett åter funktionsdugligt kassettband. Den känslan går inte jämföra med en liten repa i en CD-skiva, kom inte och påstå något sådant.
När min fas av barnmusik hade passerat, vilket den gjorde rätt tidigt, och jag vandrade över till riktig musik gjorde kassettbanden sitt samtida intågande. Vinyler i all ära men det var något särskilt över kassettbanden och sin egna dubbeldäckare. Ljudet av vackert analog soft clipping är i ljust minne bevarat. Att låna av kamrater, spela in från radio, göra sina egna blandband där låtföljden spelade en viss roll även om jag ännu inte behärskade språket till sin fulla form. Att kunna blandbandsspråket kräver att man upplevt både sin specifika del besvikelse och lycka. Måhända var det ändå ett naturligt första stapplande steg att ta för alla oss som älskade musik på det sätt som vi gjorde. Kärleken till musiken var fri från förbehåll, den var lika betydelsefull som att ha en mamma och pappa. Något man inte kunde leva eller vara utan. Varför jag sedan fastnade mer i rockträsket än många av mina andra kamrater, det kan man fråga sig. Det enda jag kan tänka mig är när kabel-tv:n gjorde sitt intåg och MTV var en av de tillgängliga kanalerna. Jag såg nog mer på MTV än barnprogram, särskilda program jag kommer ihåg är ”Dial MTV”, ”European Top 20” och en timme dedikerad till just rockmusik lite senare på kvällen. Min skivsamling är också någonting som tar sin början med begreppet stöld. Eller stöld och stöld, ni har garanterat någon gång lånat en skiva som sedan lånats alldeles för länge och därmed bara blir pinsam att lämna tillbaka. Så från min moster M stal jag två skivor, ”Wings Of Tomorrow” och ”The Final Countdown” med Europe. Från min bror J blev det så vitt jag kan minnas ”Love At First Sting” av Scorpions och Alice Coopers ”Constrictor”. Kompisar och vänner lyssnade på gelikar som Tomas Ledin, Carola, Madonna, Lili&Sussie, Gyllene Tider, Orup, Roxette, Mikael Rickfors och någon enstaka vågade sträcka sig till Ebba Grön. Jag förstod inte dem och de förstod inte mig. Med den klassiska 80-tals rocken var jag därmed en ganska ensam själ på den musikaliska sidan. Att jag visste vilka The Kinks, Warrant, Ratt och Billy Idol var redan på lågstadiet bör nästan betraktas som imponerande. Det skulle dock dröja länge innan min musiksmak utvecklades till ett bredare spektrum till vad den har blivit idag. Men rocken, den hamnar alltid först, främst och överst. Gamla ränder går aldrig ur, men vi återkommer dit en bit down the road.

Några stenkast från betongghettot där vi bodde fanns en blåmålad träbod som gick under namnet Blå Kiosken. Det var där man köpte sitt fredags- eller lördagsgodis. Idag finns inte boden kvar, det är lite sorgligt. På min tid fick man gå själv till kiosken, utan hjälm på huvudet, även om den låg bortanför en trafikerad väg. En gång när jag gick dit, med en tio-sedel i fickan och skymningsljuset krypande inpå, brast jag ut i full sång. Gapade ”The Final Countdown” för full hals hela vägen uppför backen till kiosken och vid ett gatuhörn. Det var frihet. Folk gick förbi mig men jag var totalt obrydd och uppe i min egen värld. Kanske stirrade de så till den grad att deras ögon höll på trilla ur deras hålor, men jag sjöng. Högt och med en attityd som om jag bar 80-talets snyggaste pudelfrisyr i bästa Joey Tempest-anda. Det var en period av luftgitarrspelande, följa med i trumkompen med mors träslevar och sjunga så mycket halsen och magen orkade med. Allt var ett psykedeliskt tidevarv av ny musik, nya vänner och nya upplevelser där blandbandens era precis bara börjat. Om jag hade vetat vad som väntade runt hörn, bakom skrymslen och vrår, ja då hade jag lagt benen på ryggen och skenat som en skadeskjuten älg mot skymningen och aldrig vänt mig om. Omedvetenheten är en skönmålad trätobroder och jag sprang rakt in i den hårda stjärnsmällen med riktning mot solar plexus. Jag började skolan.

Soundtrack: Scorpions – As Soon As The Good Times Roll (mp3)

My guts have shit for brains

Igår morse vankades det omtenta i anatomi med region hals/huvud. Hade förberett mig väl, pluggat ordentligt och kände att jag hade kontroll på den känsla av kunskapsvomering som salstentor ofta innebär. Sida 1, halskotpelaren. King, hur lätt som helst. Sida 2 till slutet, men vad i helvete?

Om ni inte redan greppat det så är det nu det börjar gå surt. Som att hälla svavelsyra i en basisk lösning och se färgomslaget gå från blått till gult, borderline rött, under en icke överskådlig framtid. Det gick på nanosekunder att bryta ned det kunskapsförtroende jag byggt upp under några dagar.

Frågor om strukturer vi knappt nämnt under föreläsningar, anatomiska funktioner om dito, illustrationer där man skulle peka ut små detaljer, att veta vad man hittar i ett område superficialt ända från huden in till kotpelaren. Hallå? Förra tentan var en walk in the park i jämförelse. Så när jag gick ut från salen var det inte med känslan "det där gick fint" utan snarare "jaha, och hur fan gick det där?".

Ovisst, alltså.

Sen forskningsmöte på jobbet och senare plasmagivning på blodcentralen.
Sicken måndag.

Livet i en kartong, III.

Barnsmart

På min tid var det inte som nu, låt oss klargöra det redan från början. Det fanns en större frihet och ett bredare rörelsemönster i ett barns frihet och äventyrslusta. Dumdristighet borde också finnas med på ett hörn men det köper jag utan argumentation. Kanske framstår jag nu som en grinig och förlegad gammal gubbstrutt med begynnande mossa på skalpen men en påtaglig skillnad existerar trots allt. Det finns idag, för att ljuda ett nymodernistiskt ord ur en vuxens mun, en trygghetsnarkomani (ja, jag har läst Eberhard) som inte existerade när jag var barn. Man ilade omkring överallt, blev inte påmind och uppläxad med bannor och förbehåll som så många vuxna idag har en idiopatisk hatkärlek till (jo vi vuxna får jämväl på käften). Man lekte i trånga tunnlar, vid vägkanter, gamla avspärrade militärbunkrar, rangliga vakttorn, på parkeringar bland bilar, på garagetak och runt containrar. Har jag lekt inne i en container? Såklart. Har jag grävt gigantiska snöbivacker och gångar där tre meter ovanpåliggande snö riskerar ramla ner och kväva en till fördärvelse? Såklart. Allt man kom åt gjorde man utan att ens föräldrar rynkade något särskilt på pannan eller fnös i något hörbart hertzregister. Den som säger att barn får göra sådant idag synar jag i både skjortärm såväl som kroppsliga kaviteter därur det kommer spruta både konfetti och glitter när repet snörper år runt nacken. Fan, barnen behöver numera till och med ha hjälmar ute på gården på förskolan. Det är med andra ord inte långt till valiumet. Men därmed, och innan jag blir bitter på allvar, lämnar vi nutiden därhän då det finns gamla saker att fortsätta vältra sig i.

Man var ju som barn inte bara utomhus utan emellanåt inomhus (idag är det nog ett omvänt sakförhållande) även om sådana aktiviteter inte heller involverade datorskärmar eller sms (även det idag ett omvänt sakförhållande). Trots min övertygelse att många barndomsminnen gått förlorade på grund av begynnande rost i hjärnbarken finns några ljusglimtar kvar, och alla inte heller musikrelaterade om många av minnen är just det. Är man ett barn av blandbandsgenerationen så är man. Ett minne är om det klassiska spelet Memory, ni vet där man ska vända upp två likadana bilder och samla på sig par. Förjävlig var jag på det, förjävligt bra alltså. Av någon anledning spelade jag det nästan enbart mot min pappa, inte jämnåriga kamrater eller mor, endast far. Och spö fick han också, hans dignitet i Memory var lika söndersmulad som när min dotter äter ett smörgåsrån på morgonkvisten. Det som ändå gör mitt minne till Memory intressant är inte spelet i sig utan snarare ett särskilt motiv. Motivet är löjligt och inte ens angränsande till fult. Det är rakt ut fult, så rakt att det står ut med sin fulhet som en fallos av magnitud på en naken äng. Tillika fullkomligt utan logik och estetik. Det var en blå bakgrund, varken överdrivet ljus eller mörkt blå, med sex stora bokstäver i svart. Tre över och tre under. Vad det stod? ”AJT LNP”. Att jag ens kommer ihåg det skrämmer skiten ur mig, men att den utövade någon sorts fundamental betydelse är bara pinsamt. Varje gång vi spelade detta spel och jag fick det kortparet, ja då vällde en våg av odödlighet över mig. Varför kommer jag aldrig ha ett svar på, det bara var.
En annan sak min far var väldigt dålig på var att komma ihåg sångtexter. Miserabelt dålig. Jag hade hur lätt som helst för det. Musik var min grej. Minnet i sig har inte direkt någon häftig låt på repertoaren, vi talar om soundtracket till ljudböckerna om den lilla indianen Hiawatha. Ni som kommer ihåg den kan därmed glädjas unisont och starta en charmig Facebook-grupp och ni som inte kommer ihåg den och tycker jag är pinsam, your loss.
Sången hade en, vad jag kommer ihåg, charmig barntext. Kunde sjunga den om och om igen på min lilla bandspelare bredvid sängen. Min pappa satt i köket med häftet till ljudboken och försökte lära sig den. Fruktlöst. Han lyckades inte hur mycket han än försökte, och som han försökte. I timmar. Jag sjöng och skrattade om vartannat så jag kiknade över min fars totala misslyckande. Barn har en synnerligen icke empatisk förmåga vi vuxna känner oss vid alldeles för mycket. Det är ok att vara bättre än någon annan.

Soundtrack: Van Halen - Top Of the World

Bubblare: Hiawatha (YouTube)

Besvikelse

Har precis sett filmen "High Fidelity" och efter att ha läst den fantastiska boken känns filmen som... som att bli sandblästrad naken.

Vilken ytterlig besvikelse.

Filmen hade flera problem. Den utspelades i USA och att hoppa över det viktiga och basala faktumet att boken äger rum i London med dess brittiska invånare och tillika torra humor går helt förbi. Alla dialoger och händelser känns hattiga och snuttifierade och missar det briljanta djup som boken har. Det subtila boken beskriver är totalt borta i filmen. Tidsaspekten över hur allt sker, och på vilket sätt det sker, är fel. I boken föreställde jag mig Ian/Ray lite som karaktären Smith Jerrod i SATC, inte som en pårökt och fårig Tim Robbins med hästsvans. Och Laura var brunett i mitt tankemönster, i filmen är hon blond. Blond! Bara en sån sak. Filmen är fel. Fel. Och dålig.

Nu måste jag läsa boken igen.

Fan också.

[infoga värdig titel här]

Tre totala mästerverk.

Sideways.

The Wrestler.

The Curious Case of Benjamin Button.

Seså. Iväg och se nu.

In even better company

Spinner vidare på gårdagens titel och njuter kvällsledes av ett vitt pinot gris från Alsace (ja, jag tänker också på vinprovar-Bengt) samt ett rött cabernet sauvignon från Chile. Middagsvis en grillad fläskfilé med potatisgratäng på vitt vin och västerbottensost toppat med rostad paprika, smörstekt svamp och rödvinsreduktion.

En tanke om dessert kan bli chokladbrownie med jordgubbar flamberade i passionsfruktslikör.

Kvällens film?
Väger mellan The Curious Case of Benjamin Button eller The Wrestler.

In good company

Barnen har somnat, jag har laddat upp med anatomikompendier och anteckningar för kvällen. Fokus blir på hals- och nackregionen med lite avstickare till munhålan och eventuellt ännu mindre om lymfatiska systemet.

Dessutom har jag en Fresh n Fruity i handen.

Ta ta.

Hopkins

Ser den nya serien "Hopkins" på tv. Ett riktigt sjukhus med riktiga läkare och sköterskor, riktiga patienter med lika delar besvikelser och lycka. Sitter och biter på naglarna, njuter, svettas, ler och skrattar, allt med nästan tårfyllda ögon över vad som inbegrips i det fantastiska som vårdyrket innebär. Det är så mycket. Så mycket. Att jag gjort ett medvetet val som lyckades och kommer kunna vara med om detta, det värmer.

Sorgligt vackert.

Ur ett annat välbetänkt och mindre hjärtnupet perspektiv läste jag häromsistens två artiklar i ett av de senaste numren ur Läkartidningen (0903). I ena artikeln skriver överläkaren Richard Skröder och kuratorn Solveig Hultkvist från Stockholms Sjukhem om "Eutanasi och läkarassisterat självmord som ersättning för god lindrande vård?".

Det är självfallet en svår sak men en nyligen publicerad studie från KI visar att ungefär 35% av en grupp tillfrågade läkare kan tänka sig möjligheten att förskriva läkemedel i dödlig dos till en terminalt sjuk patient så att denne kan ta sitt liv. Det diskuteras även vikten av att en läkare ska ha mod nog att kunna avstå från, och avbryta behandlingen, för att tillåta patienten att få dö. En möjlighet från Statens medicinsk-etiska råd, SMER, är att eventuellt längre fram diskutera legalisera läkarassisterat självmord för ett fåtal patienter med utdraget döende kopplat med outhärdligt lidande. Allt är väldigt komplext men artikeln i sig är väldigt rättfram och bra i sin utformning. Absolut läsvärd och du hittar den här.

Den andra artikeln, "Klinisk forskning förutsätter forskande läkare", av Heidi Stensmyren och Joel Hellstrand från Sveriges yngre läkares förening, SYLF, diskuterar problematiken runt forskande läkare. Eller snarare, bristen på dem.
Forskning är i sig är ett vitt och brett område som kräver både tid, ork och ett genuint intresse, det vet jag av egen erfarenhet. Tydligen finns det även en vilja bland många yngre läkare att forska men många avstår ändå från det enligt en undersökning gjord bland 2000 ST-läkare.
Så om det nu finns ett intresse bland läkare att tänka sig en akademisk bana, hur kommer det sig då att många väljer att inte göra det?
Några av problemen, tror man, är »möjligheten till forskning inom ramen för en anställning«, »bättre löneutveckling« under forskningstiden samt »bättre handledning«. Personligen tror jag forskningsmöjligheten inom ramen av en anställning är det mest kritiska. Löneutvecklingen för forskare har förbättrats avsevärt senaste åren (nota bene, jag håller på med grundforskning och ej klinisk forskning) och jag skulle aldrig ha mage att klaga. Bättre handledare/handledning skulle jag heller aldrig kunna be om. Men visst, all to their own och så vidare, skillnader existerar från dörr till dörr och institution till institution. SYLF ger bra åtgärdsförslag på problematiken, särskilt gillar jag förslagen om forskar-AT/ST block (dock inte förkortning av utbildningstid, merde) samt att värna om sambandet mellan stärkt forskning och bättre sjukvård. Om något av det blir reellt genomförbart under den närmaste tiden förblir nog ändå ett stort frågetecken. Byråkrati är vad den är, tungrodd, men trots det så hatten av för att försöka. Ju fler som skriker desto högre hörs det.

Idag var jag hos käftis. Mindre charmigt. As always.

Livet i en kartong, II.

Måleri

Min vinylspelare invigdes nog allra först med en barnskiva där den enda låt jag kommer ihåg från den var Anita Hegerlands ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”. Tydligen måste jag ha tagit uppmaningen med ett visst berått mod. Jag började i samma veva plocka hem grus från uppfarten hos min moster M och måla i alla möjliga psykedeliska färger. Femåring på ecstasy. När de var målade kastade jag tillbaka dem på uppfarten och tog hem nya. Åttiotalet var färgernas förlovade tidsålder. Jag lyckades tyvärr inte ens med uppfarten om än projektet varade i tidsaspekten av år. Det var nog fler stenar än jag trodde. Blev alltid lika besviken när jag kastade ut näven av färggrann kaskad och såg dem drunkna lika fort i det grå men aldrig lät jag det stoppa mig. Någon gång, vid ett specifikt utkast skulle man se skillnaden. Det kom så vitt jag minns aldrig.
Aldrig var jag heller dagisanpassad. Jag börjar snart framstå som missanpassad men vem säger det är längre ifrån någon entydig sanning? Tydligen fanns det en gammal mossig regel i min barndoms tid att föräldrar som inte trälar en viss mängd arbetstid inte heller fick ha sina barn på dagis. Därmed blev jag ett dagmammebarn hos I. Egentligen har jag bara två minnen av det fruntimret, hon stack sig själv med nålar i magen varje dag och en gång tvingade hon mig äta en banan. Nålarna förstod jag långt senare var för att hon hade diabetes, även om hon säkert försökte förklara det åt små barn som lekte med sin Molgan. Bananen kommer jag aldrig förstå, därav fruntimmer. Kanske var det därför jag snattade en liten gul blyertspenna som låg i trappan till övervåningen en gång innan jag blev hämtad. Hämnd. Gult för gult.
Balkongräcket hemma i åttiotalslägenheten var inte gult, bättre formulerat var det tämligen solblekt rött. Den solblekta färgen delades med grannbalkongen där grannflickan residerade. L var i samma ålder och befäst med det längsta hår jag sett. Faktiskt det längsta hår jag skådat till dags datum 2009. I den åldern jag befann mig i var det förenat med fördärv, att fraternisera sig med de andra. Töserna. De var konstiga; lekte med dockor och stod i ringar där de klappade händer med varandra i de mest makabra mönster en människa skådat. Hur de fick ihop det är beyond me. Ungefär likadant som med Einsteins och hans teori. Men L var intressant, eller så var det bara håret (går inte komma ifrån, det håret är etsat på min näthinna för resten av mitt levnadslopp). Hennes pappa var också intressant eftersom han var pilot och jag var ett litet barn. En gång fick jag en bunt med gamla flygkartor av honom och en sådan liten sak räcker för att ett barn ska älska en annan människa resten av livet. Ok, jag älskar honom inte numera, vet faktiskt inte ens vad han heter, men utöver det är han väl ihågkommen. Antagligen en av de mest ihågkomna föräldrar till svunna barndomsvänner bara för några utgångna flygkartor över norra Sveriget. Tala om lättfotad. L var också en tjej enligt konstens alla regler, eller ja, de regler man ditintills kände till, det vill säga handklappandet och dockorna. Handklappandet sträckte jag mig aldrig till för det hade kunnat sluta illa på så många nivåer att vi inte ens går in på det. Dockorna sträckte jag mig till och därmed erkänner jag ärligt att jag lekt mer timmar med Ken än vad som någonsin borde vara acceptabelt. Han behövde för övrigt också potatismjöl på sina släta ben för att kränga i sig de lyxigt läckra turkosa byxorna. Ken aside gjorde vi även en annan sak, en lite mer grabbig och därmed mer home-turf; vi klättrade i träd. Utanför våra solblekt röda balkonger på första våningen fanns ett praktfullt klätterträd. Där kunde vi uppehålla oss en god stund och bara låta solskivan skimra genom lövverket, även om jag för det mesta tittade på det långa håret i den vajande vinden. Hon hängde i knävecken (tala om att håret såg lustigt ut) medan jag satte mig tillrätta, höll händerna krampaktigt hårt och föll bakåt. Paniken var enorm. När kroppen slutat vagga fram och tillbaka som en pendel och jag kunde andas igen gav jag frihet till händerna, och bara hängde.

Just då hade jag målat hela världen utan ett uns av ansträngning.

Soundtrack: Anita Hegerland - Jag Ska Måla Hela Världen Lilla Mamma.

Versus

Ringhörna #1
Anatomikompendier, Grey's Anatomy och kluddriga anteckningar.

Ringhörna #2
Robin Hobb - The Farseer Trilogy på engelska.

Vem vinner?

Livet i en kartong, I.

Början

Vad vet jag? Kalla det formen av ett liv. Kalla det ett behov av livsreflektion då allting antingen börjar snurra för fort eller gå för sakta. Kanske är det åldern, eller krisen av densamma som driver mig till detta. Snart trettio. Är det nu man köper motorcykel, skinnställ och tycker livet är ”rock on”? Det kanske var fyrtio. Vilket som, kalla det en ung mans inskränkta syn på sin egna historiska tillvaro om du så vill.
Jag har inte upp till den här punkten levt ett liv mer annorlunda än någon annan, bara så vi klargjort det redan uppenbara faktumet. Snarare liknar det nog i stort ett liv de allra flesta lever, saken är bara den, det är mitt.

Som för alla andra har livet en början, för mig en vårdag i april när 70-talets sista skälvande minut ringts ut av Georg Rydeberg några månader tidigare. Borta var, om man nu ska tro på berättade utsagor, kollektivboendet och haschen. Polisongerna som grott långt ned över halsen hade nått sin kulmen och retarderades sakta upp mot mer ansade nivåer. Självfallet på bekostnad av intågande som axelvaddar i midjekorta kavajer, tuperat hår och flaskbottnar till glasögon.
Mitt i allt detta växte jag upp i ett litet betongghetto av lägenheter i tre våningsplan i utkanten av en no-good-to-no-end småstad. Vår lägenhet var åttiotalistisk precis som hos alla andra. Den utmärkte sig inget annorlunda. Skåpluckorna var illavarslande röda, spisen ful och tapeten hade en mjölkaktig ton med röda blommor i någon sorts obskyrt sned symmetri. Jag tyckte blommorna alltid såg ut som en tomat man klyft på mitten även om min mor inte såg samma sak. Kanske för att hon hade valt tapeten. På en del av det vita kvadratiska kaklet ovanför diskbänken hade pappa några inplastade etiketter från gamla vinflaskor. De flesta var från sextiotalet. Varför förstod jag riktigt aldrig men kanske var det minnen av svunna tider som ung tågliftare. Vardagsrummet rymde en blå hörnsoffa och en hiskeligt ful bokhylla i färgkombinationen vitt, orange och mörkbrunt som jag skulle få erfara överlevde mycket längre än den borde ha gjort. Den inhyste, förutom en hel del böcker och lite prydnader, en LP-spelare och massor med skivor. Varken min mamma eller pappa var några som lyssnade partikulärt mycket på musik men kanske visste de om att deras son skulle ha en stark dragning till detta fenomen. Men vi hoppar i tiden om musiken gör sitt intåg redan nu så låt oss backa några steg i historien. En TV fanns där också. På ett rangligt stativ av hjul till råga på allt där man var tvungen gå fram och trycka ner en annan knapp för att byta kanal med ett högt mekaniskt ”klick” som följd. Nu behövde det inte bytas kanaler så ofta, vilket kanske var bra, för det fanns bara två. Och vad såg man på TV? Möjligtvis Ingemar Stenmark i högform med den gamla tidens slalomkäppar som flög likt plockepinn där han susade fram. Vidare från vardagsrummet fanns mamma och pappas sovrum men det lämnar vi därhän. I mitt rum fanns, förutom den obligatoriskt hårda sängen med madrass av skumgummi, ett litet skrivbord i mörkbrunt trä och en vit bänk. Vad jag hade på skrivbordet eller i dess lådor har med tiden blivit diffust men på den vita bänken stod min egna LP-spelare. Så vitt jag vet har den alltid stått där för jag kan aldrig dra mig till minnes att jag någonsin fått den. Den bara fanns helt enkelt, ett rum och en lägenhet i klassiskt typsnitt á åttiotalet.
Utomhus fanns det inte så mycket att hurra för med vuxna ögon mätt men med ett barns dito räckte det till alldeles utmärkt. Små lekparker med gungor, sandlådor och en rutschkana som med snirkliga stålbågar imiterade en elefant. Själva kanan var snabeln och i öronen kunde man hänga i knävecken. Jag vågade aldrig hänga i knävecken. Min första kompis S vågade det, i alla fall några år senare. Vårt första möte kommer jag inte själv ihåg utan har fått det berättat för mig av min pappa. Två 3-åringar sitter i en sandlåda och stirrar på varandra. Man kunde tro det var någon sorts juvenil ”arga leken” ända tills jag tar upp en skopa sand med båda händerna och släpper ned över hans huvud. S tittar på mig en kort stund, tar upp en skopa sand med sina händer och släpper ned över mitt huvud. Vi stirrade på varandra i blind förvåning, säkert bara under några sekunder, för att sedan och åt varsitt håll springa hem med tårarna sprutandes till både höger och vänster med rösten i gäll förtvivlan ropandes ”mamma!”. Sedan dess var vi oskiljaktiga, ända upp till högstadiet där det mesta ställs på ända för de flesta.
Förutom lekparker i gediget trä och elefanter av stål fördrevs tiden med ensamtennis. Jag, en boll, en racket och en gulaktig tegelvägg. Det funkade hjälpligt när man inte hade möjlighet att spela tennis med någon på den asfalterade tennisbanan precis bredvid lekparken. Skrubbsår på knäna fick man ändå, oavsett om man spelade utan eller med någon. Cykla gjorde man väl också som varenda annan liten parvel utan balans där pensionärers tår och ibland hela fötter var heta villebråd. En gång då äventyrslusten tog överhanden cyklade jag en bit bortanför betonghusen till järnvägsövergången uppe i backen. Hur gammal jag var vet jag inte men stödhjulen fanns kvar så kanske en fyra-fem år. Att stödhjulen fanns kvar är en tydlig minnesbild eftersom det lyckades fastna i rälsen på något makabert sätt. Där satt jag med stödhjulet fast i rälsen och en järnvägsövergång för godståg som började låta och blinka. Ryckte lite hårdare, fick lös cykeln och trampade hemåt igen med bommarna som går ned strax bakom mig med några meter till godo. En kort stund senare susar tåget förbi med dess orangea lok och många godsvagnar. Speedwagon stod det på dem. Sådärja, livet i behåll - döden; 1-0. Mamma trodde jag bara hade cyklat runt husen. Jag lät henne tro det som så mycket annat.

Ibland fick man gummiband av brevbäraren. Det får man inte längre.

Soundtrack: Stevie Wonder - I Just Called To Say I Love You.

Jo men det är så här att..

Har en tanke. En idé.

Kanske är det för att jag nyss läst High Fidelity och huvudpersonen Rob's fantastiska reflektioner över episoder i hans liv. Kanske inte. Kanske är det bara en utveckling som skett från det koncept av friskrivning jag ibland sysselsätter mig med.

Har en tanke. En idé.

En fundering på att skriva om sitt hittills levda liv i kapitelform, delvis obskyrt men med grunden i sanning och låta varje kapitel åtföljas av sitt specifika soundtrack. En episod, en händelse i taget. Att gå igenom alla sina år, inte utelämna något av alla de minnen man har och reflektera över dess betydelse och beskrivningar på ett vuxet sätt och med vuxna tankar. Vänner, uppbrott, slagsmål, kärlekar, problem, upplevelser. Kanske är det berikande eller uppbringande av vild förtvivlan. Vad händer när man med vuxna ögon ser på det förflutna som upplevdes genom ett barns. Finns det någon lärdom eller bara en burk med maskar. Lite grann som en bok.

Är det galenskap att ens försöka?

Litterär önskan (och kärleken till High Fidelity)

High Fidelity är till ända. Vilken briljant histora, det var bara att ge upp och älska den från första till sista blad. Nu måste jag se filmen och se om den levererar ens nämnvärt lika väl.

Dagens soundtrack boken till ära.
John Wesley Harding - I'm Wrong About Everything.

Så vad ska man läsa nu? Här är önskelistan...

Robin Hobb - The Farseer Trilogy
Alan Sokal - Beyond The Hoax / Fashionable Nonsense
Terry Pratchett - Colour of Magic
Khaled Hosseini - Flyga Drake
Sara Kadefors - Fågelbovägen 32
Dawkins Richard - Illusionen om Gud
August Strindberg - Inferno
Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Sören Wibeck - Jesus: jude, rebell, gud?
Bob Hansson - Kärlek, hur fan gör man? Bob Hansson frågar dom som vet
Neil Gaiman - Neverwhere
Sonja Olin-Lauritzen - När människan möter medicinen
Raymond Khoury - Ormens Tecken
Chuck Palahniuk - Snuff
Rhonda Byrne - The Secret
Martin Lönnebo - Van Goghs rum: människans mognad
Dee Dee Myers - Why Women Should Rule The World
Nikanor Teratologen - Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

Beslut. Mild ångest. Beslutsångest.

Tentapluggar så länge...

Mat, helt enkelt

Älg

- Som människa är jag misslyckad men som älg är jag ganska lyckad.

En älg anser att skallen skall hållas på jämn nivå. Dom utgår ifrån att hornen skall bäras i fullständigt vågrätt läge genom världen. Och så springer dom och kutar på med det där hornet och liksom bär upp det bara, håller det uppe i jämn nivå, och så springer dom med bena åt alla håll. Slängande. Så är det.
Tankegången med det rakt burna hornet är något väldigt vackert och geometriskt abstrakt.
Älgen är skogens servitör.

Om man ser en älg stå och sova lutad mot ett träd, kan man gå fram och såga av trädet. Då vaknar älgen, och är ett lätt byte.

Jag stod på pass och skulle bevaka en ganska lång sträckning av skogen, då det plötsligt från en dunge utskilde sig ett antal långbenta varelser, som hade löst på sig grenar, som hängde ner från skallen, knutet med snören. Och tro mig eller ej, dom lyckades med knepet. Jag sköt för sent. Det var soldater från I1.
För att demonstrera min skjutskicklighet brukar jag kasta upp älgen och skjuta ett hål genom den. Jag sköt av misstag rakt genom ryggsäcken på min kompanjon, där han stod på pass. Det visade sig vara rätt lyckligt, för en älg hade krupit ner där och gömt sig. Jag sköt honom så fiffigt att jag fick räven på samma gång.

Jag stod på det där passet hela dagen, men det hände ingenting, så mot kvällningen skubbade jag hem över mossen högt bärande mina horn. Mina av mina nyförvärvade vänner erhållna horn. Säga vad man vill, men det står en härlig doft av pors och skvattram kring älgar. Och leriga stövlar.

Man stoppar upp en älg genom att suga ur innanmätet och blåsa in frisk luft. Det behöver dom. Dom har sprungit i sån där sur mossig luft hela sitt liv med benen slängandes. Det blir dom glada av. Luften alltså. Men det är inte synd. Det är knappast ens förskräckligt. Så det är inte så underligt att man ser uppstoppade älgar som står och smågarvar med tungan utsträckt lite grann.
Jag vill ha korv och två resväskor gjorda på den här älgen. och en rakborste. Av hornet. Och av det andra hornet vill jag att ni gör en askkopp en takkrona eller en lövräfsa.

En älgs horn symboliseras av två knäppta, på avstånd från varandra hållna, händer.

"In vino veritas" sa Plino den Äldre (Gaius)

Som för många andra är det fredag kväll. Vad andra gör kan bara spekuleras om, men ofta faller 'att göra'-ramen inom någonting som inte sker varje kväll under veckan. Jag själv äter en bit god mat tillsammans med E; rosagrillad ryggbiff med rotsaker, ångad broccoli och kryddig rödvinssås. Till det dricker jag ett(ehrm) glas fantastiskt Shiraz, Penfolds BIN 28.

Vin, ja.

När jag igår såg filmen Sideways, för övrigt lätt på min top 5 över världens bästa filmer, blir man inte mindre sugen. Helt enkelt, jag älskar vin. Två av mina stora dygder och laster i livet är just vin och choklad. Var och en för sig, absolut, tillsammans allra helst. Jag vet inte vad det är med vin, men någonting hos denna eminenta och exploderande smaksensation är som ett mentalt fyrverkeri när tungans papillarer och gommens neuroner skickar signaler till hjärnan som ett ettrigt stroboskop. Skulle aldrig påstå jag är någon vinkännare, ännu mindre en aspirerande junior-sommelier. Snarare skrattade jag synnerligen gott när jag läste Emils fantastiska text om just vin eftersom den är helt på pricken. Vin smakar inte skumbanan. Jag kan avgöra om ett vin är gott eller inte, men om det smakar rostad fatkaraktär eller hintar om en viss typ av ost går mig i ljusfart förbi. Ta det vin jag dricker just nu, BIN 28. Penfolds viner är riktigt goda, men så har jag också en inte så liten fabliesse för australienska och nya zeeländska viner. I alla fall. Doften och smaken kan med lite god vilja och ännu lite mindre önsketänkande, förutom jäst druvsaft, hinta om just lite plommon och mörka bär.

Örter? Well, kanske.

Lakrits? Går mig förbi.

Är det gott? Ja man så in i hela heta helvetet.

Det räcker för mig.

Överväger att snart gå och plocka fram någonting mer lyxigt som väntar mig och E, en liten kartong med fantastiska chokladpraliner från Lily O'Brien. Fredag som sagt. Kombinationen av både gott vin och lyxig choklad kanske är en bra utgångspunkt för lite friskrivning. Nu kanske ni undrar, eller så inte, vad friskrivning är. I grund och botten är det bara en stund (eller längre) av kreativt skrivande. Att ta en fras, reflektera över den och sedan låta huvudet gå blankt. Att skriva med frasen i fokus. Vad som kommer ut är mindre viktigt utan bara att någonting kommer ut. Själva betydelsen av det är totalt subjektivt. Logiken är inte en del av det. Sväva ut. Exempel på vad jag skrivit tidigare finns till både höger och vänster samt högt och lågt.

Det blir vad det blir. Fredag är det likväl.

En bra dag

Massor med experiment att bolla runt med. Laborativt i både sterilhooden och PCR-labbet (jo det finns en plan för ett 45Ca-exp), analyser, databehandling (aka diagram en masse), mikroskopering (aka billig onykterhetskänsla), planering etc. Dagar på labbet när man inte behöver stressa och samtidigt får göra lite allt möjligt är bland de absolut bästa. Ett gratis stimulantia utan närvaro av antagonister i någon form. Förmiddagen bjöd även på en session postervisning där "några" studenter presenterade sina exjobb från samma utbildning som jag examinerades ifrån för ganska precis två år sedan (om ni visste hela min universitetshistoria skulle ni sätta i halsen). Träffade på både gamla kamrater och bekanta med trevliga samtal som följd. Några få av de som presenterade exjobb är även charmiga kamrater som jag börjat studera till läkare med.

Lunch med A och A följt av en eftermiddag med samma som ovanstående sen sushi med L och ett hårt träningspass. Resten av kvällen ska jag bara läsa bok.

Ibland känns vardagens enkelhet lite guldkantad.

Njut

Riverside - Embryonic.

Konflikten

Går det överbrygga det avstånd som existerar mellan idealism och realism hos oss själva? Mycket i vår värld betraktas ur våra ögon gärna svart eller vitt, som mörker eller ljus respektive död eller levande. Har vi blivit så till den grad illusionslösa att vi inte längre förmår se gråskalan, en skymning eller gryning, en övergång från en fas till en annan. Varför är allting så absolut oavsett förord? En tanke är för det mesta en enkel process, den kräver inte så mycket. Trots allt är den ett idealiskt och filosofiskt begrepp över uppfattningen vi har av vår verklighet; detta nät av medvetande, föreställningar och uppfattningar. De val vi gör är således baserade på vad våra sinnen säger oss om verkligheten, ändå är de så benägna att orsaka både det och andra.

Många av de konflikter vi tampas med, egna högst personliga eller tillsammans med andra, har en groende grund i relationen mellan idealism och realism. Vad är bättre; sikta högt och inte vara i närheten eller sikta medelmåttigt och komma upp med minimal ansträngning? Är det bättre vara optimistisk eller pessimistisk? Ingen av de två sidorna kan visa sig rättmätig i alla avseenden och därmed får idealismen och realismen en avsevärd betydelse.

Idealismen innebär perfektion och att allt ska bli så bra som möjligt, men den frångår ett grundläggande faktum; människans brister. Ett faktum som spinner över alla oavsett kultur, språk eller ras. Att vara människa är att vara en kringströvande nomad. Ett flockdjur. Idealismens drömmar och troende spricker ofta som om glödheta stenar skulle släppas ner i ishavet. Realismen torde med sin pragmatiska syn att acceptera livet som det är därmed även hantera det bättre. I realiteten besitter även denna tråd sina fula fnurror och hårda blåknutar. Att praktiskt sikta lågt på grund av ren enkelhet reducerar mänsklighetens potential till storhet. Ingen är perfekt men vad säger att de för den sakens skull inte kan uppnå fabulösa ting. Enkelt sagt är idealism kontra realism den rättframma analogin om man ser glaset halvfullt eller halvtomt.
I historien har många funnit det bättre att uttrycka sig själv heroiskt i ett lönande men omöjligt ideal. Realismen tillför, i sitt yttersta, ett temperament till de drömmar vi råder över. Att kännas vid situationer är av betydelse för att förmå navigera antingen runt eller genom dem. Att känna till världens vägar är av vikt för överlevnad, tillika för att inbringa oss någon sorts framgång i ett brusande kaos.

I mig själv är jag nog ganska mycket av en idealist. Jag vågar sätta höga mål, tro på mig själv och vad jag kan klara av (hey, läs titeln på bloggen) samtidigt som jag i oförfalskad realism jobbar för det. Det inte sagt det alltid fungerar (nota bene). Realismen är ett filter med mångfaldig grad av resistens där både inre och yttre påverkan spelar huvudroller tillika biroller i olika situationer, men aldrig envar för sig. Vilken påverkan till trots innebär det ändå att nederlaget på någon sorts nivå tvingas bli reellt. En del av verklighetens nät. Frågan kvarstår dock om det ska betraktas som ett nederlag. Är det en förlust att ha vågat, försökt och misslyckats? Skepticismen kan säga sin egen mening och ens rakbladsarmbågar en annan. Om man nu har sådana. Att därmed även kunna särskilja sanna föreställningar från falska är inte en lätt sak. Allt behöver inte vara tillämpningsbart och funktionellt, ja inte ens sant. En tanke är det ändå, realistisk och idealistisk till sin natur.

Eller så gör man kladdkakssmet, skär upp några bitar färsk ananas och säger som Gustav Fröding gjorde redan 1894:

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljus när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.


Väl mött. Således.

Svenska patentombudsförmedlingen

Jag intervjuade Svetljana (Stalins dotter ni vet) och bad henne visa några av sina konster.
Hon hade små skäggfjun på överläppen. När hon skrattade drog hon upp munnen, inte till öronen precis men till näsan. Det blev ett slags förkrympt näsleende. Feta runda kindknotor stack fram på vardera sidan om den egendomliga munnen. Håret var en smula stripigt men i övrigt väl kammat.
Hon hade en trappersmössa på huvudet med svansen stickande fram bakom örat, och skinkorna var vänligt sammanlagda till ett smalt streck.

Under ytterkläderna bar hon en liten gråverkspäls som var väldigt nött p.g.a. att hon hade en kappa utanpå. Håren var avnötta till oigenkännlighet. (Till igenkännlighet förresten).
På pälsen hade hon små håltagningar, där hon hade satt in en tratt för luftningens skull, och på ryggen bar hon, osynligt för de flesta, en smal lång handduk med röda inskriptioner, SVETLJANA SVETTAS EJ stod det. När hon gick så blev det ett smalt spår efter henne. Hon gick med huvudet på en rak linje och kroppen gungade under det som av hänförelse.

På vardera sidan om sig hade hon uppställt två symmetriska hundar, med ungefär en mil till varje hund. Hon hade en här av såna där söta bakverk uppställda symmetriskt. Hon hade en nostalgisk längtan efter Avogadros sats. Den, som på ett ganska utomordentligt sätt i korta men kärnfulla ordalag kan uttrycka en längtan till stäppen. Hennes modersmål var inte att ta miste på, däremot hade hon lite svårt för den tyska grammatiken.

Om hon själv var, inte underlig men låt oss säga en smula originell, så måste man säga att hennes uppvaktning var sensationell. Hon hade en slipad manager som hette Epstein, som var svart. Så svart att hans svarta rock endast överträffades i svarthet av hans svarta ögon. Han var skitig i ansiktet så att han avtecknade sig som bläckigt läskpapper mot en vit bakgrund. Ur näsan droppade en förarglig snuva. Han bar en luggsliten päls och hade sammetsskor. Han stod på ganska god fot med de gamla ryska ikonerna, men ur näsan droppade en ur asyltekniska förhållanden problematisk snuva, vilken som språk var en smula förbryllande.

Svetljanas uppvaktning lät spela en vals av Panderecki på hammondorgel uppställd ungefär en och en halv kilometer ifrån henne.
Över denna egendomliga församling lät Gud onsdagen den 30:e mars 1962 nedfalla ett kraftigt regn blandat med ärtstora hagel, som med sina kraftiga stötar påverkade hela församlingen så de ömsom grät och ömsom skrek.
Det hela blev en stor soppa som med svart obehagligt stinkande lukt flöt ut som en slemmig massa ut i Don.
Det var då som jag vände mig om och sa:
"Kan jag få en ostsmörgås."

De val vi gör

Njuter av det svepande pianot från den fantastiska River Flows In You av Yiruma. Kanske uppfattas jag därmed lika tragikomisk som Rob under post Charlie-perioden i den helt fantastiska High Fidelity.

Det är ok.

Jag vet vad jag har och ska ingenstans gå.

< -- >

Två riktningar. Två håll. Två individualister.

När en ny morgon gryr kan man, sin subjektiva vuxenhet till trots, vakna till något helt nytt. Samma säng, samma tid men med nya reflexbanor. En morgon där gårdagarnas tvivel och fadda damm så sakteliga tenderar att svepas bort, men kantade av nya utmaningar och främmande hörn.
Det finns mycket i livet som kan betraktas enkelt, tillika finns det mycket som kan betraktas svårt. Men frågan kvarstår dock om det absolut svåraste ändå inte är livet självt? Hur vet man att man lever livet när man inte ser hela verkligheten? Den egna perceptionen är, och förblir, en enda persons subjektiva tolkning av en tillvaro byggd på fördomar och förutfattade meningar. När man tvingas se på livet genom någon annan finns chansen att man ser någonting man aldrig sett. Styrkor, svagheter, brister. Vem vill kännas vid sitt egna mörker då vi helst av allt sväljer ner våra demoner och döljer dem under både velour och sammet? Att möta sin Mr Hyde är obehagligt men ofrånkomligen lärorikt. Åtminstone i ett längre lopp om man kan konfrontera och hantera det man möter. Ingen vet om man lyckas i mötet, dukar man under eller kommer man ut på andra sidan med de bättre egenskaperna i sant förvar man fantasilöst redan trodde man ägde? Förhoppningen om framtiden existerar så länge man strider för begreppen tillit och respekt. De kommer aldrig gratis eller utan arbete, om än man lätt luras in i den falska vaggan. Tillit och respekt är flyktiga som två vilda fåglar i skogen, de flyr till bättre platser när utbytet är av negativ börd. En filosofi om livet.

Som individualist och tillika skeptiker, vad blir betydelsen av livsfilosofi; en självbiografisk redogörelse av handlingar till tankesystem? En inriktning om livets och karaktärens symbios över det rationella förnuftet? Att åskåda livet är att finna övertygelsen, åtminstone föreställningen, om strävan att vara sann. En livsåskådning är en produkt av övertygelse; att tro. Besitter man en tro på sig själv att lyckas med en bedrift, hur liten eller stor i skala den än är, förblir den egna livsåskådningen ett verktyg i processen. Verktyget är inte empiriskt utan en flyktig tanke, men vad säger den inte för det är lika kraftfull? Tankekraft är en del av vår övertygelse, vår ideologi.

Personlig och individuell ideologi kan liknas vid en egen samling korta noveller som i sin tur utvecklas till en åskådning. Ideologin är tanken vi har om vad vi ser runt omkring oss, men hur blir ideologin rättvis när vi är individualister med våra egna riktningar. Hade ens Antoine de Tracy och Elements d’ideologie koll på en sådan sak? Därmed torde det finnas lika många ideologier som det finns medvetanden, ett begrepp med svindelkapacitet.

Eller så är man intet mer än ett uttorkat sviskon.

Tack, det känns bättre idag. Jag sjunger lite lågt.

Jag känner mig en aning fransk.

Vad nu det kan bero på.

Blek

Det skrivna ordet har nog alltid varit en av mina mest trofasta följeslagare samtidigt som min ultimata nemesis. Har kunnat försköna i ena meningen och fördärva i den nästa. Ordet har varit mitt med alla de egenskaper det följs av.

Det sägs ens ärkefiende inte är den som orsakar den mest fysiska smärtan möjlig men den som lyckas krypa in under huden, att förstöra en från insidan och ut. Hur kommer man då ifrån känslan av att man kryper in under huden på sig själv och förstör vad man är? Känslan är obehaglig, kvävande och destruktiv men lik förbannat ofrånkomlig. Vet varken vad jag ska säga eller göra för varenda tanke till försök blir bara fel. Villrådighet. Det sägs tårar är ett tecken på styrka men varför känner jag mig då svagast av alla?

Det här är inte den jag vill vara.

Requiem For A Dream

Det visuella för vad jag känner.

Plasmatisk

Vaknade alldeles för sent. Vinglade upp och hällde i mig ett glas mjölk och en bit bröd som inte nämnvärt får refereras till vettig smörgås. Stressade till busshållplatsen med väskan på trekvart och halsduken fladdrandes i vinden.
Kom till sjukhuset följt av lätt joggande för att hämta vävnadsprover och sedan upp till labbet. Snabbt fixande och ännu mer lätt joggande till blodcentralen för första donationstillfälle av plasma. Fyller i den lilla hälsoenkäten och får en fråga:

- Har du tagit det lugnt och ätit/druckit ordentligt?
- Jodå... (pfffft)

Att lämna plasma gick bra. Tar lite längre tid och det känns lite bisarrt när maskinen lättar på blodtrycksmanschetten och pumpar tillbaka det blod (minus plasman) den drog ut en stund före. Så gör den några varv tills den fått sin beskärda mängd (580 ml) och blivit mätt. Tog 53 minuter men det var bara för att jag pumpade lite dåligt med handen. Blir bättre nästa gång om drygt två veckor, måste bara påminna mig själv att ta med en god bok. Bättre lästillfälle existerar knappast. Lugnt och skönt.. Visste ni förresten att knappt 5% av Sveriges befolkning lämnar blod? Det tycker jag är skrämmande dåligt. Resten av dagen var laborationer en masse, lunch och kaffe med A samt stirrande i mikroskop.

Annars? Inte så bra.

Mänsklig sammanflätning i minusgrader

Tänk hur lite som behövs.

Från sjukhuset går det två olika bussar hem. Deras sträckning är nästan identisk förutom lite varierat i stadskärnan. Vad som inte är identiskt är deras förmåga att hålla tidtabellen. Jag har lärt mig att den ena bussen är per standard minst fem minuter försenad varje gång. Har man otur kan den klocka in på nästan en akademisk vilket medför att den kommer precis före den buss som alltid håller tidtabellen. Detta innebär ett spel av modell Lyckohjulet för att slippa stå ute och frysa häcken av sig när man ska hem.

Idag drog jag den värsta nitlotten av dem alla. Bussmässigt då.

Gick ut ungefär den tid bussen, den som alltid är försenad, var tänkt ska gå. I samma busskur står redan en man (pojke?) i min egen ålder samt en äldre dam. Tiden går och i den ankommande bussens lysta frånvaro utvecklas tystnaden mellan oss tre till något påtagligt. Blickar kastas frenetiskt mellan riktningen nedåt vägen och korta utbyten mellan oss. Ingen säger ett endaste ord och hela situationen börjar kännas som ett bisarrt socialt experiment. Jag funderar på vad det är som gör att människor är så rädda för att ta kontakt eller göra någonting som kan betraktas utanför ramen. Man pratar helt enkelt inte med främlingar om man inte behöver. Det kan ju vara jättehemskt eftersom de kan, bevare oss väl, prata vänligt tillbaka. Bara därför utbrast jag snarast:

- Helt otroligt att buss X alltid ska vara försenad jämfört med Y. Slår aldrig fel.

Och hej vad det började sjungas. Det pratades om bussar, vädret, transportmedel, om dagen i allmänhet, träning, yrke, studier och mer därtill. Det enda som behövs är en liten katalysator, ett enzym av pytte-size för att få igång en dialog av de största mått. Sen blåste minutrarna förbi, bussen kom en akademisk sen med den andra tidsfasta bussen i släptåg som en röd svans. Dialogen fortsatte på bussen och boken förblev kvar i väskan. Direkt utbyte är både lärorikt och vackert. Särskilt spontant och oväntat sådant.

Idag fyller grabben sex år. Konstigt. Jag har inte blivit ett dugg äldre.

Memento mori, memento vivere

Funderar. Tänker. Peter Noll har den senaste tiden krupit under huden på mig, aktiverar alla små sensoriska receptorer i hudkostymen. Fraseringarna i "Den utmätta tiden" är som att läsa många av mina egna tankar och konflikter i svart, hårdprintat bläck.
Jag vet inte om människor har en annorlunda koppling till döden och våra livs sista skrivna kapitel beroende på när man först stöter på just detta med döden. En förälder, mor- eller farförälder, någon yngre, jämngammal. Kanske är det naivt att tro, men likväl tror jag, att ju tidigare vi upplever döden och bekantar oss med livets ändlighet på ett positivt och varmt sätt - desto mer medveten fortsätter man vara. Någon som redan har ett medvetande om ändlighet väljer nog hellre, men det ska inte utmålas som faktum, att skriva och fylla sina livs kapitel med färggranna rikedomar över bagatellartat nonsens. Sannolikt mer så än någon som hela tiden lever efter deviserna i morgon eller jag hinner, jag har gott om tid.

Min övertygelse är att människor med insikt om livets ändlighet lever mer. Kalla det att fånga dagen eller ta vara på det lilla. Använd vilken analogi som helst ni anser passa det sammanhang jag försöker måla upp.
På samma sätt skriver Noll i sin bok, och här blandas nu både hans och mina funderingar. Påpekandet om både vikten av livet men samtidigt se döden som en naturlig del av livet. Döden berör oss alla men är ändå rent ultimat en högst individuell upplevelse. Många är vi som vill förstå den, förklara den, sky den, undfly den. Varför, ty det är lika dumdristigt som att försöka fly tiden självt. Tillbringa din utmätta tid med att försöka undkomma det oundvikliga. Alldeles för många människor dör långt innan realiteten om den oåterkalleliga avstanningen blivit permanent. Oro, frustration och ångest som thanatofobi kväver livet långt tidigare innan habitatförändringar, ålderdom eller undernäring kommer i spel. Schack matt trots man bara flyttat några bönder på livets spelbräde. I memento mori ska vi påminnas om döden och vår förgänglighet. Vår mänsklighet, hur sann memento mori den än må vara, hela tiden oundvikligt färgas av memento vivere; minnas och hylla livet. Hur länge man lever är inte vitsen eller syftet, ty alla dagar är räknade från den stunden du drar ditt första andetag. Vad du gör under de dagar du drar dina andetag är allt som har någon sorts ringa individuell betydelse.


"Ingenting är lättare än att framställa döden i liknelser. Det har sin tradition och leder ingen vart. Alla fortsätter att tala som de alltid har talat, talande stumhet. Det är döden för de levande, men vad är den för de döda. Ingenting, naturligtvis. Det som kan förnimmas må vara dig nog."

- Peter Noll (1926-1982)

Äta bör man

Det verkar mest som om jag lagar mat just nu. Dagens middag..

Rotfruktspytt (morötter, rimmat sidfläsk, potatis, rotselleri och lök) med grillad ryggbiff, rödvinssås och lättfräst sparris.

Blev mätt.

Att vara

Loreena Mckennitt - Ancient Pines.

Det händer inte mycket. Nästlar in mig i artärer, vener, kranialnerver, muskler och lägger os temporale som locket på när orken tryter. Barnen har haft någon snabb släng av magsjuka varpå jag håller två tummar och en tå för att icke vandra samma väg. Har byggt Lego med grabben, pussel med damen och lagat god mat. Sötpepparglacerad kycklingfilé med potatisgratäng på vitt vin och västerbottensost toppat med vitvinsbräserade rotsaker och svamp. Har hälsat på John Blund långt efter solens gryning med familjefrukost vid lunchtider. Fångat en film eller två, ätit belgiska chokladpraliner och läst bok.

Jag lever helt enkelt. Inte mer, inte mindre. Gott.

Handfull vardagsrealism

Verklighet är till viss del ett ganska abstrakt ord, ännu mer relativt om vill det. Min verklighet, så som jag ser den med mina egna sömndruckna ögon, begynnade idag. Färdigt var det med ledighet, lugn och stilla frid. Mobiltelefonen ringde sin välkänt tråkiga melodi och försökte ingjuta mig vakenhet och artighet, men lyckades sånär uppbåda ett dovt morgongrowlande.
Utomhus ringlade minusgraderna och fick mig dra både halsduk och jacka närmare inpå kroppen. Bussen var dito tom och kall med bara mig och min bok samt gamla damen med rullatorn som kontrast mot det gråa.
På jobbet ekade forskningsavdelningen helt öde. Ensam var jag där, jag och min verklighet på två tavlor med blåa ramar. Får sätta upp dem en annan dag då inga bra krokar var att finna i något skrymsle. Kollade runt bland papper och figurer, lite struktur och textur toppat med förra årets stelnade kaffefläck i hörnet. Ordnade upp och planerade. Från datorn spelades Mixtape av Jack's Mannequin och Sea Green, See Blue av Jaymay på högre volym än vanligt. Trevligt sällskap. Kontrastrikt i brist på andra termer.
I sjukhusets huvudhall jagades lunch. Det ekade öde även där. Som när någon springer genom en ödslig hall med klackeskor på klinkrat golv. Landade en något suspekt grillad i bröd som lyckligtvis fyllde sin gastrointestinala funktion, om än minimalistiskt. Annat vore överdrivet.
Mera papper. Mera tankar. Ett e-mail. Mera beslut. Avrundning.
Ner till medicinska biblioteket och in i grupprummet. Tar en sväng förbi hyllan och plockar på mig både Sobotta och Moore. Muskler och ben, nerver och kärl, allt i en nästan obegriplig eufoni.
En paus.
Sjukhushallens blaskiga kaffe med bitter eftersmak i pappmugg. Råsockret försöker balansera upp men förlorar kampen. Piggheten är dock välkommen i eftermiddagstimman. Lite till.
Fredag idag, helg ikväll. Celebert besök väntar hemma i bohaget. Det kräver både en flaska australienskt vin och värmeljus.