På min tid var det inte som nu, låt oss klargöra det redan från början. Det fanns en större frihet och ett bredare rörelsemönster i ett barns frihet och äventyrslusta. Dumdristighet borde också finnas med på ett hörn men det köper jag utan argumentation. Kanske framstår jag nu som en grinig och förlegad gammal gubbstrutt med begynnande mossa på skalpen men en påtaglig skillnad existerar trots allt. Det finns idag, för att ljuda ett nymodernistiskt ord ur en vuxens mun, en trygghetsnarkomani (ja, jag har läst Eberhard) som inte existerade när jag var barn. Man ilade omkring överallt, blev inte påmind och uppläxad med bannor och förbehåll som så många vuxna idag har en idiopatisk hatkärlek till (jo vi vuxna får jämväl på käften). Man lekte i trånga tunnlar, vid vägkanter, gamla avspärrade militärbunkrar, rangliga vakttorn, på parkeringar bland bilar, på garagetak och runt containrar. Har jag lekt inne i en container? Såklart. Har jag grävt gigantiska snöbivacker och gångar där tre meter ovanpåliggande snö riskerar ramla ner och kväva en till fördärvelse? Såklart. Allt man kom åt gjorde man utan att ens föräldrar rynkade något särskilt på pannan eller fnös i något hörbart hertzregister. Den som säger att barn får göra sådant idag synar jag i både skjortärm såväl som kroppsliga kaviteter därur det kommer spruta både konfetti och glitter när repet snörper år runt nacken. Fan, barnen behöver numera till och med ha hjälmar ute på gården på förskolan. Det är med andra ord inte långt till valiumet. Men därmed, och innan jag blir bitter på allvar, lämnar vi nutiden därhän då det finns gamla saker att fortsätta vältra sig i.
Man var ju som barn inte bara utomhus utan emellanåt inomhus (idag är det nog ett omvänt sakförhållande) även om sådana aktiviteter inte heller involverade datorskärmar eller sms (även det idag ett omvänt sakförhållande). Trots min övertygelse att många barndomsminnen gått förlorade på grund av begynnande rost i hjärnbarken finns några ljusglimtar kvar, och alla inte heller musikrelaterade om många av minnen är just det. Är man ett barn av blandbandsgenerationen så är man. Ett minne är om det klassiska spelet Memory, ni vet där man ska vända upp två likadana bilder och samla på sig par. Förjävlig var jag på det, förjävligt bra alltså. Av någon anledning spelade jag det nästan enbart mot min pappa, inte jämnåriga kamrater eller mor, endast far. Och spö fick han också, hans dignitet i Memory var lika söndersmulad som när min dotter äter ett smörgåsrån på morgonkvisten. Det som ändå gör mitt minne till Memory intressant är inte spelet i sig utan snarare ett särskilt motiv. Motivet är löjligt och inte ens angränsande till fult. Det är rakt ut fult, så rakt att det står ut med sin fulhet som en fallos av magnitud på en naken äng. Tillika fullkomligt utan logik och estetik. Det var en blå bakgrund, varken överdrivet ljus eller mörkt blå, med sex stora bokstäver i svart. Tre över och tre under. Vad det stod? ”AJT LNP”. Att jag ens kommer ihåg det skrämmer skiten ur mig, men att den utövade någon sorts fundamental betydelse är bara pinsamt. Varje gång vi spelade detta spel och jag fick det kortparet, ja då vällde en våg av odödlighet över mig. Varför kommer jag aldrig ha ett svar på, det bara var.
En annan sak min far var väldigt dålig på var att komma ihåg sångtexter. Miserabelt dålig. Jag hade hur lätt som helst för det. Musik var min grej. Minnet i sig har inte direkt någon häftig låt på repertoaren, vi talar om soundtracket till ljudböckerna om den lilla indianen Hiawatha. Ni som kommer ihåg den kan därmed glädjas unisont och starta en charmig Facebook-grupp och ni som inte kommer ihåg den och tycker jag är pinsam, your loss.
Sången hade en, vad jag kommer ihåg, charmig barntext. Kunde sjunga den om och om igen på min lilla bandspelare bredvid sängen. Min pappa satt i köket med häftet till ljudboken och försökte lära sig den. Fruktlöst. Han lyckades inte hur mycket han än försökte, och som han försökte. I timmar. Jag sjöng och skrattade om vartannat så jag kiknade över min fars totala misslyckande. Barn har en synnerligen icke empatisk förmåga vi vuxna känner oss vid alldeles för mycket. Det är ok att vara bättre än någon annan.
Man var ju som barn inte bara utomhus utan emellanåt inomhus (idag är det nog ett omvänt sakförhållande) även om sådana aktiviteter inte heller involverade datorskärmar eller sms (även det idag ett omvänt sakförhållande). Trots min övertygelse att många barndomsminnen gått förlorade på grund av begynnande rost i hjärnbarken finns några ljusglimtar kvar, och alla inte heller musikrelaterade om många av minnen är just det. Är man ett barn av blandbandsgenerationen så är man. Ett minne är om det klassiska spelet Memory, ni vet där man ska vända upp två likadana bilder och samla på sig par. Förjävlig var jag på det, förjävligt bra alltså. Av någon anledning spelade jag det nästan enbart mot min pappa, inte jämnåriga kamrater eller mor, endast far. Och spö fick han också, hans dignitet i Memory var lika söndersmulad som när min dotter äter ett smörgåsrån på morgonkvisten. Det som ändå gör mitt minne till Memory intressant är inte spelet i sig utan snarare ett särskilt motiv. Motivet är löjligt och inte ens angränsande till fult. Det är rakt ut fult, så rakt att det står ut med sin fulhet som en fallos av magnitud på en naken äng. Tillika fullkomligt utan logik och estetik. Det var en blå bakgrund, varken överdrivet ljus eller mörkt blå, med sex stora bokstäver i svart. Tre över och tre under. Vad det stod? ”AJT LNP”. Att jag ens kommer ihåg det skrämmer skiten ur mig, men att den utövade någon sorts fundamental betydelse är bara pinsamt. Varje gång vi spelade detta spel och jag fick det kortparet, ja då vällde en våg av odödlighet över mig. Varför kommer jag aldrig ha ett svar på, det bara var.
En annan sak min far var väldigt dålig på var att komma ihåg sångtexter. Miserabelt dålig. Jag hade hur lätt som helst för det. Musik var min grej. Minnet i sig har inte direkt någon häftig låt på repertoaren, vi talar om soundtracket till ljudböckerna om den lilla indianen Hiawatha. Ni som kommer ihåg den kan därmed glädjas unisont och starta en charmig Facebook-grupp och ni som inte kommer ihåg den och tycker jag är pinsam, your loss.
Sången hade en, vad jag kommer ihåg, charmig barntext. Kunde sjunga den om och om igen på min lilla bandspelare bredvid sängen. Min pappa satt i köket med häftet till ljudboken och försökte lära sig den. Fruktlöst. Han lyckades inte hur mycket han än försökte, och som han försökte. I timmar. Jag sjöng och skrattade om vartannat så jag kiknade över min fars totala misslyckande. Barn har en synnerligen icke empatisk förmåga vi vuxna känner oss vid alldeles för mycket. Det är ok att vara bättre än någon annan.
Soundtrack: Van Halen - Top Of the World
Bubblare: Hiawatha (YouTube)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar