06 januari, 2009

Memento mori, memento vivere

Funderar. Tänker. Peter Noll har den senaste tiden krupit under huden på mig, aktiverar alla små sensoriska receptorer i hudkostymen. Fraseringarna i "Den utmätta tiden" är som att läsa många av mina egna tankar och konflikter i svart, hårdprintat bläck.
Jag vet inte om människor har en annorlunda koppling till döden och våra livs sista skrivna kapitel beroende på när man först stöter på just detta med döden. En förälder, mor- eller farförälder, någon yngre, jämngammal. Kanske är det naivt att tro, men likväl tror jag, att ju tidigare vi upplever döden och bekantar oss med livets ändlighet på ett positivt och varmt sätt - desto mer medveten fortsätter man vara. Någon som redan har ett medvetande om ändlighet väljer nog hellre, men det ska inte utmålas som faktum, att skriva och fylla sina livs kapitel med färggranna rikedomar över bagatellartat nonsens. Sannolikt mer så än någon som hela tiden lever efter deviserna i morgon eller jag hinner, jag har gott om tid.

Min övertygelse är att människor med insikt om livets ändlighet lever mer. Kalla det att fånga dagen eller ta vara på det lilla. Använd vilken analogi som helst ni anser passa det sammanhang jag försöker måla upp.
På samma sätt skriver Noll i sin bok, och här blandas nu både hans och mina funderingar. Påpekandet om både vikten av livet men samtidigt se döden som en naturlig del av livet. Döden berör oss alla men är ändå rent ultimat en högst individuell upplevelse. Många är vi som vill förstå den, förklara den, sky den, undfly den. Varför, ty det är lika dumdristigt som att försöka fly tiden självt. Tillbringa din utmätta tid med att försöka undkomma det oundvikliga. Alldeles för många människor dör långt innan realiteten om den oåterkalleliga avstanningen blivit permanent. Oro, frustration och ångest som thanatofobi kväver livet långt tidigare innan habitatförändringar, ålderdom eller undernäring kommer i spel. Schack matt trots man bara flyttat några bönder på livets spelbräde. I memento mori ska vi påminnas om döden och vår förgänglighet. Vår mänsklighet, hur sann memento mori den än må vara, hela tiden oundvikligt färgas av memento vivere; minnas och hylla livet. Hur länge man lever är inte vitsen eller syftet, ty alla dagar är räknade från den stunden du drar ditt första andetag. Vad du gör under de dagar du drar dina andetag är allt som har någon sorts ringa individuell betydelse.


"Ingenting är lättare än att framställa döden i liknelser. Det har sin tradition och leder ingen vart. Alla fortsätter att tala som de alltid har talat, talande stumhet. Det är döden för de levande, men vad är den för de döda. Ingenting, naturligtvis. Det som kan förnimmas må vara dig nog."

- Peter Noll (1926-1982)

3 kommentarer:

Tolkia sa...

Jag är väldigt förtjust i boken. Noll känns f.ö. väldigt schweizisk (om det nu är schweizare han är, jag är frestad att dra hela språkområdet över en kam och säga tysk, men i alla fall).

Ji sa...

Tack innerligt för din kommentar på mitt inlägg om sårbarhet, visa sig etc.

Du gav mig en helt annan vinkling på allting, jag som trodde allting handlade om mig ;) *dubbelskratt*
Ji

Doktoranden sa...

Tolkia, det är en riktigt bra bok. Schweizare är för övrigt vad han var, även om han också bodde en hel del i Tyskland.

Ji, så lite så. Det var mycket bra skrivet.