31 maj, 2011

31/5 2001

Just idag, för exakt tio år sedan, stod jag och E tillsammans med tusentals andra utanför grindarna till Stockholms Stadion i gassande solsken. Inne på stadions bortre ända stod en magnifik scen slående lik toppen av Empire State Building. Som så många gånger tidigare jag väntat på insläppet och att se mina främsta musikaliska förebilder tar aldrig udden av upplevelsen hur många gånger den än upprepas. Sångerna och musiken har kommit att för mig få sina egna liv, och varje gång jag hör någon av dem berättar de en lite annorlunda historia. Vissa historier är enkla och glada, andra mer djupa och känslofyllda. Kanske hade jag betraktat upplevelsen annorlunda om jag då hade vetat det skulle dröja lite mer än drygt tio år, nästan tre universitetsutbildningar (1 down, 2 to go), tre barn och allt däremellan innan det skulle bege sig igen, vem vet? Oavsett vad så har tiden förflutit med allt lyckosamt den bringat med sig, allt som kommit, gått och bestått. Snart är det dags att än en gång låta upplevelsen fylla varje neuron, muskel och fiber till bristningsgränsen av eufori. Ett skoningslöst skälvande när musikvärldens svar på den målade konstens Mona Lisa av da Vinci och Michelangelos takmålning i Sixtinska Kapellet ekar ut över 80.000-faldiga publikhavet.



Om tolv dagar. 12 I say. All rise for the national anthem.

30 maj, 2011

Altitud 29.92

Går längs skywalken högt över det stengråa golvet, nästan under taket. Under mig står folk ovetande om blickar från ovan. I de annalkande fönstren ser jag in till det medicinska biblioteket. Belamrat med studenter i alla hörn, alla böjda över böcker om internmedicin, kirurgi, farmakologi, histologi, anatomi, akutmedicin och neurologi. Alla i olika kapitel i sin utbildning men alla med samma mål; tentamensstudier. Vissa kliar sig i hårbottnen, någon sippar på kaffet i pappmuggen, en del ger upp och går hem, andra slår sig ner och intar kvällspasset. Det är med en sorts skräckblandad ambivalens jag går förbi där på andra sidan glaset med helt andra mål i sikte, en sorts panikartig känsla av "vill" och "vill absolut inte". På sitt egna lilla sätt infinner sig en light-version av känslan även på denna sida av glaset men av andra anledningar när kortveckor, weekendresa och lång semester står för dörren och labbet pockar med en uppsjö jobb som skall vara avklarat innan doktorandjobbet tar paus på förutbestämd tid.

Så kära MB, vi ses till hösten. Du och jag, tangodans all over again.

27 maj, 2011

Är klantarslen tillåtna på akuten ikväll?

- Hej, jag har spillt ett väldigt giftigt klass 3-toxin på armen, vad tror ni om det?

Hej snabb handläggning!

Och ja, jag mår fina fisken. Väntar bara på att de där fantastiska egenskaperna à la Spider-Man ska kicka in vilken minut som helst.

25 maj, 2011

Snöbollseffekt i vården - att förvalta en förändringens vind

Jag kan inte undgå imponeras av deras patos movere med vädjande åt logos. Att med emotionella affekter vädja till förnuft och fakta. De skriver rörande, argumenten hårt anknutna i verklighetens ibland rätt bistra vardag.

Så vad skriver jag om?

Det har publicerats en artikel, "Omöjlig vårdekvation sliter ut", av en grupp sjuksköterskor vid en av avdelningarna här på sjukhuset tillika där jag själv huserar. En artikel som enligt devisen tagit hus i helvete och sprids lika fort som PCR-cykler exponentiellt replikerar sig själva vid anpassad temperatur. De beskriver verkligheten om hur patienter som borde ligga inne 3-5 dagar istället blir inneliggande mycket längre än så, att möjligheten till kommunalt boende hela tiden minskar kontra det ökade patientbehovet och äter sjukhusresurser i form av oundviklig långvård. De skriver om massflykt från vården till andra instanser på grund av minimala resurser, dåligt gehör och hästmängder i arbetsuppgifter som bara staplas på hög och växer, till stor del på ökad dokumentation. Detta märks även inom läkarkåren där det administrativa har en växande oro att knapra mer och mer tid från det viktiga mötet med patienten där läkargärningen gör sig allra bäst. De belyser en arbetssituation som i faktumet är krisartad med hårt utarbetad personal och som inte ens i ett mellankort perspektiv kommer vara gängse hållbart. Hur gör ledningen när ingen längre vill gå till sina jobb? Är det vad som krävs? Men det som kanske talar allra tydligast är av dem detta författade påstående:
"Om sjukvården inte har hängivna sjuksköterskor och undersköterskor har den inte själva basen i verksamheten. Spindlarna i nätet. De som ser till att doktorernas ordinationer blir verkställda. Med allt vad det innebär av telefonerande, delegerande, transporterande och dividerande."
Det påståendet skriver jag under på hundra gånger om. De gånger jag imponerats över deras otroliga arbete är otaliga gånger, för många för att räknas och för många för att minnas. Vi som läkare och kandidater ordinerar undersökningar, prover, hemgångar, läkemedel och gudars vet vad mer - men det är dom som utför det! Utan deras otaliga kuggar i vårdhjulet skulle hela maskineriet brytas sönder och kvar finnas intet.

Artikeln fortsätter orera kring detta ur flera aspekter, från anhöriga- och chefsperspektiv, och den frustrerande affekten är påtaglig genom att bara läsa orden. Det är som riktigt välskriven skönlitteratur, men eftersom det handlar om den direkta verkligheten i varje stad och samhälle blir klumpen i maggropen lite väl tung att smaka på. Dock tror jag det finns en påtaglig risk för okontrollerad snöbollseffekt, att passionen löper amok, att affekten vinner över förnuftet och omvandlar konstruktivt kritisk välvilja till sandlådekastning. Det finns en vits i att, när någonting sådant här fundamentalt påtagligt och viktigt gör sin röst hörd, luta sig tillbaka och ta en passiv ställning för att utvärdera effekten. Inga förändringar kommer över en dag eller över en vecka, och när nu frågan har lyfts och sett dagens ljus går den inte att begrava. Den lever, frodas, men måste få planteras i bördig jord för att kunna växa sig stark. Holka inte ur all dess näring utan skynda långsamt.

24 maj, 2011

Förhållningsorder?

Vad ska man (läs: jag) göra när man (läs: jag) går in i ett av laborationsrummen på institutionen och hittar nedanstående pryl och ingen annan i närheten att fråga vad i alla jäblars namn de pysslar med?

Uppenbarligen fotografera.

Pucko.


Så här ligger det till

Dricker kaffe och jobbar på ketchupeffekten.

Innan lång sommarsemester.

Ok?

21 maj, 2011

Är det så här det är?

Ett mellanting av svala och ljumma vindar fläktar över balkongen med en nygjord kaffe i handen och solen i ansiktet. Grabben och dottern hos kompisar, prinsen sover. Kollar lite inför hösten med både resan till San Diego och studier. Kontemplerar över det smått magiska faktum hur all ens forskning helt plötsligt, från en dag till en annan, har förvandlats till en verklighet med fem manuskript i avhandlingen (Mastodonten, Raw, LPS:en, CathK:n och in vivon); my gosh. Till detta minst ett, kanske två, publikationer utanför avhandlingsramen. Hur fan gick det här till? Är det detta varje doktorand får uppleva när säcken så smått ska börja knytas ihop? Flera år av arbete på arbete, timmar efter timmar, hårtest efter hårtest. Det hela börjar närma sig det där "sista året". Manusen ska kompletteras och sättas ihop, publiceras och ungefär vid den här tidpunkten nästa år lär det ska börja skrivas avhandling.
Som med allting här i livet går det alltid mycket fortare än man betänker sig. När jag började kändes det som en evighet bort att nå fram till vad som nu är påtagligt nära och verkligt. Vad vi än gör, vad vi än tar oss för, njut av tiden för den kommer icke åter. Tiden som doktorand är, utöver ångest och tidskrävande, en fantastisk tillvaro som berikar på fler sätt än vi föreställer oss. De människor vi träffar och knyter kontakter med, den kunskap vi arbetar fram som driver vetenskap framåt, de platser vi får uppleva; jag har fått en resväska värd långt mer än sin vikt, en privilegierad resväska långt fler människor borde få släpa omkring på åtminstone ett tag i sina liv. Tack för möjligheten, tack för chansen, och för att citera den fantastiska James Michael; Oh My God.

Och som sidfot, det finns en överhängande risk att man börjar uppskatta det gyllene guldet. Dumt drag, ljuvligt välsmakande.

19 maj, 2011

Peter's Laws - The Creed of the Sociopathic Obsessive Compulsive

1. If anything can go wrong, Fix it!
   (To hell with Murphy!)
2. When given a choice - Take Both!
3. Multiple projects lead to multiple successes.
4. Start at the top then work your way up.
5. Do it by the book...but be the author!
6. When forced to compromise, ask for more.
7. If you can't beat them, join them, then beat them.
8. If it's worth doing, it's got to be done right now.
9. If you can't win, change the rules.
10. If you can't change the rules, then ignore them.
11. Perfection is not optional.
12. When faced without a challenge, make one.
13. "No" simply means begin again at one level higher.
14. Don't walk when you can run.
15. Bureaucracy is a challenge to be concered with a righteous attitude, a tolerance for stupidity, and a bulldozer when necessary.
16. When it doubt: THINK!
17. Patience is a virtue, but persistence to the point of success is a blessing.
18. The squeaky wheel gets replaced.
19. The faster you move, the slower time passes, the longer you live.

Jag gillar't.

Bland Carlsbergpipetter och fallande hissar

En dag från A till Ö.

En ypperlig start på morgonen med både kaffe och sällskap av Forskarmamman, vilket tenderar att ofta dra ut på tiden vilket tillika resulterar i en exponentiell ökning av arbetstempo kontra passerad tid. Ändock går det ifrågasätta varför jag en kort stund senare hittas inne i doktorandkollegan Z:s skrivrum istället för den där cellodlingen som pockar på uppmärksamhet. Men att samtala med doktorandkollegor skall aldrig avskrivas som oväsentligt, ty de bästa av bollplank att ventilera både tankar, frustration och den beskärda delen äkta doktorandångest är just till the fellow kollegiet. It takes a doktorand to know one omvisägerså. Inser slutligen att klockan klämtar stress och om det ska finnas en rimlig spottstyverchans att infinna sig rent fysiskt på min andra kollega C:s muntliga presentation "utkast till mittseminarium" bör arbete påbörjas för fem minuter sedan. Med både stress och andan i halsen är labbandet färdigt 11:57 med tre goda minuter till godo som får faciliteras till en improviserad lätt-lunch-on-the-go ("ostmacka i fartvind").

Åter i skrivrummet. På skrivbordet trängs pappershögar i olika höjder, någon kaffekopp, block, pennor, en miniräknare, post-its och än mycket mer. Inser dock att min lilla vita vän är i ett större behov av digital städning än skrivbordets analoga dito. Efter den ödesdigra datakraschen, och mitt efterföljande verbala ondgörande över HP, lades en lyckligtvis av IT-folket räddad hårddisk i all sin oreda rakt ned i det ljuva vita fluffet. Sagt och gjort; ordnar mappar och filer, slänger gammalt skräp, benämner om hundratals dokument enligt ett för min hjärna logistiskt sammanhang. Mitt i allt arbete inser jag den ännu frånvarande faktorn av lunch när klockan slår halv tre. Nödlösningen stavas Felix från Butiken, ty att börja inmundiga champagne om eftermiddagen på fastande mage känns inte som det mest konstruktiva beslutet att ta. Stärkt av både tillsatsämnen och smakförstärkare fortsätter städningen och likt tidigare blir jag färdig med både städning och backup med några minuter till godo innan nästa åtagande.

Den sena eftermiddagen och kvällningen bjuder upp till en något försenad kick-off, ett tillfälle att under glada och informella former med alla inblandade fira bildandet av den nya forskningsenheten jag tillhör och som kläcktes fram ur sitt skal detta 2011. Champagne, dialoger, fantastisk mat, vin, och umgänge är refrängen som spelas. Har studenten S som bordssällskap. Samtalar om det ena över det andra, delvis de fantastiska resultat hon funnit. Hon beskriver det så bra - hur alla andra reagerar med "wow!", "häftigt!" och "fantastiskt!" medan hon själv säger "jaha...ok!". Det är så bekant, ja familjärt, när jag i början skickade resultat till tjefen och svaret var i stil med "Woo-hoo!!" och jag själv förmådde uppbåda ett "ok...kul..!", bara för att jag ännu inte hade all bakgrund och förståelse sorterad. Lyssnar på tal från min nuvarande handledares doktorandkollega när allting begav sig back in the day. Hur de pipetterade radioaktiva substanser med Carlsbergpipetter och munnen, eller när min handledare fastnade i en fallande hiss och satt fast halva natten. Skrattar och ler, roas och reflekterar. Middagen går mot sitt slut, relokaliserar till baren där i slutändan endast jag, handledaren och P av det rätt stora sällskapet återstår. Dricker klassisk Gin Fizz, följer upp med en riktig Old Fashioned, avrundar med rökig Ardbeg. Samtalen faller och vävs mellan stadsarkitektur och marmor, om forskning och vad jag vill fortsätta med i det längre perspektivet. Det finns en sorts avslappnad och mer personlig natur än den som allt som oftast är jargongen på labbet, en mer genuin framtoning utan professionella fasader. Kvällen blir sen, lite väl sent slagen timma för en helt extraordinär vardag, men ingenting som inte två koppar kaffe gör rätsida av denna gråmulna och regniga morgon.

17 maj, 2011

Tobiasregistret, del 3

Fick ett brev från Tobiasregistret. Har passerat "gallringen" och är nu accepterad som benmärgsdonator om någon skulle behöva det från mig för åtminstone en chans att bli frisk. En chans för någon annan att bli så välmående så denne kan vistas ute, leka med sina barn eller barnbarn, se dem växa upp, att komma tillbaka till livet fri från sjukvård.

Det känns bra.

I samma brevsväng fanns även det senast beställda bokpaketet. Bonus.

15 maj, 2011

Våg

Sitter böjd över sopptallriken vid lunchbordet. Grabben har ätit färdigt och trixar runt med en fotboll i hallen och köket. Dottern sitter ännu bredvid och äter med god aptit. I mitt knä sitter prinsen som inte alls var det minsta nöjd på golvet. Helt ur det blå föds där och då en dialog om framtiden:

Dottern: Jag ska bli som dig eller mamma när jag blir stor!
Jag: Hur menar du då?
Dottern: Ja alltså, jobba på sjukhus.
Grabben: Jag ska bli pilot!
Jag: Aha..!
Dottern: Men prinsen då, vad ska han jobba med?
Jag: Vet faktiskt inte...

Och just där och då sköljer hela den ovissa framtiden över mig som en skoningslös tsunami, tumlar mig runt i alla frågetecken. Vad kan han jobba med? Hur kommer det gå i skolan? Hur kommer han klara av det hårda tonårslivet med sociala spelregler in absurdum som barn och ungdomar utan svårigheter allt som oftast upplever det som en kombination av piss, pest och kolera? Kommer han att träffa någon och kunna bilda sig en egen familj och bygga ett eget socialt skyddsnät? Helt plötsligt i den mentala tsunamivågen vill jag att det för en gångs skull bara vore lite enklare än det är.

12 maj, 2011

Varje dag, etikens dilemma

Sent på dagen, idogt väntande på att proverna skall analyseras färdigt och jag kan gå hem till det som betyder allra mest. Känner hur blodsockret de senaste timmarna långsamt dalat och närmar sig en kritisk nivå där effekter blir synliga både i form av reducerad effektivitet och bistert humör. Tar mig ut till köket/fikarummet, gräver fram digestivekex ur skafferiet, hyvlar på någon skiva ost och häller upp ett glas mjölk. Inte hälsokost, men i ett kortare perspektiv synnerligen livsuppehållande. Helt ensam på bordet ligger senaste numret av Läkartidningen. Tar upp den och betraktar den rätt charmigt tecknade framsidan. Slår upp första sidan och nås ögonblickligen av redaktionschefens ledare "blogga med försiktighet som läkare". Som alltid när någonting som ligger nära en själv hajar man till, och jag fortsätter därefter läsa. Helt plötsligt nämns bloggen Det Som Snurrar och diskussionen om etik, en blogg jag själv läser och kommenterar. Diskussionen rör sig främst huruvida man kan publicera betraktelser över möten med människor i vårdens vardag, så länge verkligheten är avidentifierad och förvrängd? Jag skrev där och då att det är en gråzon, vilket jag fortfarande vidhåller, men att jag ändå i retrospekt utvecklat ett litet mer återhållsamt karaktärsdrag än tidigare.

Jag har redan varit med om hur lätt ord i detta medium kan spinna utanför all rimlig kontroll och hur det kan eskalera till någonting som aldrig var tänkt i ursprunget. Nu gäller det i mitt fall inte läkargärning eller något av sekretessbelagd art, men det påverkade ändock andra människor negativt vilket jag bittert, men lärorikt, fick erfara. Så var på det säkra att eventuella patientfall som i framtiden kan fabulera här, hur marginellt beskrivna de än är, är fiktiva påhitt och författarkonst för att beskriva mitt sinnestillstånd. För det finns en vinst i att skriva, jag vill kunna minnas de känslor och det jag upplever hur det påverkar mig på ett personligt plan. Jag behöver inte, kommer inte, skriva om enskilda patienter, deras sjukdomar eller behandlingar, men jag kommer fortsätta att skriva om hur fantastiskt yrke detta är och hur mina upplevelser påverkar mig. Varje dag. Hur det känns när jag varit på akuten i 12 timmar, om tomheten när jag inte lyckas nå ända fram, om glädjen när jag åstadkommit någonting bra. Det är mina upplevelser och mina reflektioner, inte patienternas. Patienter skall visas tillit, respekt och förtroende. Varje dag. Mina upplevelser är personliga, inte professionella, och just de är vad jag vill dela med mig av. Varje dag. Och just för den anledningen kan situationerna vara en figurativ saga ur mitt huvud men känslorna lika äkta och verkliga som att arbetsdagen nu är slut och jag hojar hem till det som betyder allra mest. Varje dag.

11 maj, 2011

Vänta

Känner ni till den där känslan av att inte få gehör för något och man så lätt vill tillskriva det en isolerad orsak, men att med en annan synvinkel upptäcka att ursprunget kan vara något annat än man trodde?

Lite som att försöka jaga ikapp körandes bilar.

Tycker inte om den känslan för den orsakar så mycket onödig frustration. Välvilja vinner alla ronder.

09 maj, 2011

Tomato / tomato (olika uttal, samma sak)

Mixar blandband (sommarversionen) och reflekterar. Idag kom i brevlådan ett brev med det officiella beslutet om återupptagandet av studierna till hösten. Svart på vitt. Studier på halvtid. Forskningsjobbet på trekvartstid. Tidsmässigt övertid på 1.25 dock med förhoppningen om en liten lättare stundande tid än vad jag genomled under T6 och T7 med studier heltid och jobb halvtid. It was a hell to begin with. Hur jag tog mig genom den perioden undgår mig fortfarande. I ett summerat tillstånd kan vi säga det både knakade och brakade i de flesta fogar hos de flesta personer. Att springa med huvudet före i högsta fart möjligt utan vetskapen om att kunna bromsa i tid är ett state of mind tillskrivet surrealismen. Jag kunde nästan bromsa nästan i tid. En huvudvärk rikare men intakt skallben utan frakturer.

Det är alltför lätt känna avundsjuka till mina f.d studiekamrater som nu denna sommar sprider ut sig över landet och ska leka underläkare på akutmottagningar, avdelningar och i operationssalar. Och det gör jag. Känner avundsjuka. Jag vill också ha hunnit till deras ställe, men det går inte att bajsa och hålla åt på samma gång. Inte äta kakan och ha den kvar. Istället för kallsvettande bland ortopeder, anestesiologer, urologer und so weiter var jag månader långledig med barn och sedermera forskningsnörd på heltid. Jag försöker fördriva avundsjukans fulaste sidor med att motivera mig själv att de allra flesta av dem faktiskt inte är i närheten av att disputera eller ens bedriva forskning, men avundsjukan är efterhängsen då jag besitter ett sådant stort "tycka om" till klinikens smått fantastiska vardag. Små steg i taget är lätt att säga när jag helst av allt vill ta ett jättekliv och vara ikapp mina kamrater. Vojne vojne.

06 maj, 2011

Brevlådeskägget reprised

När hela den där svängen med konfokalmikroskopi tog sin början detta år (Brevlådeskägget, dear Watson) var det med rätt gelétonade ben och skakiga fingrar. Sedan dess har jag konfokalat en aning mer och börjar känna mig åtminstone halvvädersvarm i sockarna och kan närma mig mikroskopet utan att asplövsdarra i höstvindar.

Ända tills i onsdags.

Mikroskopet med tillhörande utrustning kostar inte alls runt halvmiljonen.

DET KOSTAR DRYGT FYRA MILJONER!

Jag kommer fan aldrig gå dit igen. Seriously.

Det är ju bara den avigsidan att jag med detta mikroskop fått så sjukt snigga resultat och repetitionsexperimentet ligger färdigt i kylen att analyseras. Moment 22 kallas det visst. Men för dagen håller jag mig istället till kaffe, cellodlingen och sedan hemma vid grillen för att tillaga entrêcoté, bönsallad samt syrlig ört- och dijondressing. Bin 555 Shiraz i glaset och Son Of a Plumber på stereon. Nu närmast seminarie - ortopedi for dummies.

(ja, bilden i fråga är från mitt eget konfokalande och visar osteoklastprogenitorer/makrofager med kärnfärgning)

03 maj, 2011

Vad motiverar mig?

01 maj, 2011

Mitt egna jäbla 1:a maj

Tillbringar förmiddagen med representanter från ett förbund som under mer än 30 sammanhängande år bidragit med ekonomiska medel till vår institution och vår forskning. Det är en miljö inramat av varma samtal och meningsfullt brobyggande, en behaglig kontrast till det ibland rejäla forskningslingo som oftast kastas mellan det interna kollegiet. Ett av de få tillfällen när någonting rätt abstrakt kokas ned till en fond och görs populärvetenskapligt greppbart för alla involverade, en process jag kommit att tycka väl om.
Jag och min kollega C får frågor om tillvaron som doktorander och tillvaron runt det hela i stort. Det blir till ett berikande tillfälle om både den positiva och ibland snåriga tillvaro som det innebär att genomgå en forskarutbildning, om hur utbildningen blir mer och mer reglerad på flera sätt vilket ofta "tvingar" doktorander till säkrare projekt utan den viktiga faktorn av ett kontinuerligt analysarbete och att hitta de rätta vägarna att gå när flera val uppbådar sig. Min handledare summerade det fantastiskt bra; "Att inte längre kunna skicka doktorander på blöt mark och få dem att hoppa mellan torra tuvor, dvs lite mer risktagande forskning, men istället ställa dem på säker torr mark kommer med tiden generera sämre forskare. De missar att lära sig den analytiska förmågan som är grunden för en forskare, utan istället lär de sig endast laborera. Som forskare är det bara en del av allt de behöver kunna". I det stora hela håller jag med, det går inte att sätta en tidsstämpel på hur länge det tar att göra en individ till en produktiv forskare.

Efter mitt suktande om förändring i sann Mansell/Aronofsky-anda sitter jag nu helt plötsligt här med ett nytt schema framför näsan. Ett saligt hopplock av klinisk farmakologi, geriatrik, onkologi, hematologi, urologi, anestesi, bild- och funktionsmedicin, internatet "svåra samtal" samt lite "spel" (GAMES aka djupdykning i global hälsa, social-, yrkes- och miljömedicin aka just shoot me) att sätta tänderna i när trädens gröna löv börjar gulna och höstvindarna gör sig smärtsamt påminda. Innan dess ska vi ha sommar. Ok?