The "Dont's" in landstingspyjamas

När man lägger landstingspyjamasen i tvätten, se till att tömma fickorna på både kaffenyckeln till avdelningen och cykelnyckeln.

Det blir så jobbigt annars.

Trust me.

Ja men häng me ru nå!

Ibland är bara vissa dagar så jäbelusiskt svårtoppade när det kommer till eufori, notera väl utan någon form av inducerad sort som kräver Narkanti iv (Fass it) för återgång till normaltillstånd. Nej jag talar om något så banalt som min första dag på akuten med briljant medicinjour. Dagen har kantats av anafylaktiska chocker, hjärtinfarkter, hjärtsvikt, infektionsproblematik, KOL, artificiell aortaklaff och så mycket mer. Har lagt in patienter, gjort status, tagit anamneser och blivit än mer introducerad i en värld jag på så kort tid kommit att älska så villkorslöst. Att varje dag få slå upp ögonen och inte veta vad man ska möta i sin landstingspyjamas är en kärlekskänsla jag inte förmår förklara. Stannade till och med kvar ett par extra timmar med nattjouren bara för att jag inte alls ville gå hem. Till slut var jag så illa tvungen att inse några timmars sömn är av vikt om jag ska orka med medicinavdelningen i morgon och resten av veckan. Men ändå. Ack.

Väl hemma sotades och ugnsstektes kycklingfiléerna som marinerat i chili och lime i ett dygn tillsammans med lite klyftpotatis, stekt svamp och rödvinssås smaksatt med timjan. Till detta ett glas kallt rosévin, allt framför ett avsnitt Entourage och So You Think You Can Dance. Tala om att somna ovaggad.

Just nu är livet så bra att jag borde skämmas.

Men det gör jag inte.

Jag njuter.

Det perfekta receptet på en lördagskväll

En Melon Passion minus alkoholen med massor av is.

Nya Urban Gypsy med Meja i bakgrunden.

Ett stycke bok Kliniska Färdigheter av Lena Lyons.

Hjon ställs ut för allmänt utskrattande och bitter beskådan

Kombinationen av gräsänkling, ett pH-acidotiskt och tungt november kan tippa de flesta över vilken kant som helst, så även mig. För att inte fullständigt manifestera fast den ehensahamma loservålnad jag egentligen är tände jag blåslampan och i skrymslen jagade fram lite folk som ännu inte komplett övergett mig till fredagsmiddag morgens. Att middagsfolket består av fem kandidathjon och en tandläkarhermelin lämnar vi därhän. Fram för vin och mat, blanda en cocktail eller två och hys en svag förhoppning om ett avbrott i den gråtråkiga Alfonsvärlden med Muse i bakgrunden. Återstår att se vad pilgrimsmusslor med tomatkompott, marinerade kycklingspett i valnöts- och äppelkonjakssås samt en mini Grand-dessert kan åstadkomma. När kliniken således ringde ut för rast hojade jag i regnet runt helahalva staden i jakt på ingredienser. Väl hemma var inspirationen lika utfluten som en adipöst uppdriven buk och mitt fantastiska jag säckade ihop i soffan med en tallrik nudlar i tacosås, lite svamp och fläskfilé. Hoo-yah, Master Ch(i)ef.
Men hur väl man än vill undkomma sin monotoni går det inte undvika hur mycket man oftast gillar sin tillvaro som ett koffeinhypat kandidathjon. Idag var det på avdelningen en hel skock med unga kandidater (unga i bemärkelsen tidiga terminer av T2 grad) i lämmeltågsvariant på studiebesök av verkligheten. Pratade med två stycken som sedermera yttrade sig över hur säker jag verkade som kandidat. Jo jag tackar jag, efter att fiskat upp stetåskåpet ifrån mitt larynx mumlade jag något ohörbart i stil med "ehrm, jo tack, men...". Säker som kandidat? Jag? Methinks not, sitter ju och googlar medicintermer inne på expen i parti och minut för att ens ha en suck att hänga med i ÖLarnas lingo. För att inte nämna the dreaded diktafon. Men av någon outgrundlig anledning hade jag egna patienter idag, och så vitt jag vet andades de i alla fall när jag sprang därifrån med paniken i barken och lämnade dem i händerna på någon som faktiskt vet vad de gör. Hela jag är en bluff. Väntar på att någon ska syna mig och uppvisa loservålnaden bakom fasaden som tror den vet något. På eget bevåg hörde jag därför av mig till helgens bästa medicinjour om möjligheten att gå med på akuten hela söndagen. Självfallet gick det hur bra som helst. Ja men ni hör ju, hur sad är jag inte på en skala.

Hej jag heter Doktoranden. Jag är ett hjon.

När sömmar brister och blottar sig naket

Tid är något man sällan har för mycket av, mestadels alldeles för lite. Men varför sätter man sig i den jäbla sitsen där man panikartat krälar i stoftet för att återfå någon tidigare, ytterligare, förlorad minut? Novembermörket med sitt ackompanjerande regn i moll bidrar inte ens nämnvärt med något sympatikus. Så illa har sig vägen vandrat att The Jasmine Flower av Heather Nova är upplyftande varm minus the obvious melankolin.
Första riktiga dagen på klinik och min skallbas har med skakande frossa delokaliserat sig till en trygg position under armhålan. På få timmar de omöjliga uppdragen att lära sig hela journalsystemet (totalt utan logik), fundera runt behandlingar för patienter, överkomma den panikartade rädslan för diktafonen, utföra sitt första neurologiska status, föra samtal med nästan hundraåriga damer av rang som "mår lite tjyvens", inskrivning med motvillig patient; ja men ni hör ju. Läkarrocken har näver känts så stor och jag fyller upp den lika väl som Nils Karlsson pyssling. Toppa hela dagens prövningar med att min bästa vän får lära sig samma sak som jag gjorde den där ödesdigra vårdagen. Som glasyr på den redan fragila eterbehållaren mer känt som my so called liv är decemberoperationer i rullning för lillgrabben på Akademiska. It Ain't Easy som Ziggy bräker ur sig i ett bolmande jointmoln anno 1972 lika relevant nu som då.

Tanken är god, realiteten något annat

Post rörelseaktivitet på Svettinstitutionen tog jag mig svängen förbi Akademin. Tanken var att starta lite labbande för att gå över natt och därmed vara klart i arla morgonstund. När man istället märker ett litet paket på bordet för inkommande leveranser märkt med "Doktoranden" och "Dator" falierar det presumtiva labbandet som ett korthus i kuling.

Tog kartongens innehåll, stoppade ner hela alltet i den starkt läderdoftande Ultralight Executive-väskan och bilade hemåt med vindrutetorkarna som frenetiskt blinkande ögonfransar för att undanröja den vattenridå som öste ner. Väl hemma lagades det Quesadillas och bredvid mig brummade en liten svart igång sina ännu kalla och stela kretsar.

Min HP ProBook. My own. My precious.

I morgon är det praktik på klinik i landstingspyjamas. Heja.

My eyes.... my eyes!!

Någonting lyser på himlen men har svårt att förstå vad det är. Uppenbarligen sticker det i ögonen om man tittar rakt på det, varm är den också.

Solen säger ni?

Tänk så lite som gör en lycklig när man är starkt depriverad på sina ljusvitaminer.

Här tidigare en kväll, för att abrupt gå från en sak till en annan, satt jag och A och pluggade internmedicinen. Eller pluggade är kanske fel ordval. Vi åt wasabi- och chilinötter, drack Costaslatté men framför allt redde ut vilka i vår termin respektive närliggande terminer innehar de olika rollerna i Grey's Anatomy. Jag var självfallet George och A den klassiska Richard. Vilka roller resten av gängse kollegor fick ha håller vi för oss själva, men Izzie och McSteamy var självskrivna roller redan från the get-go. Vi skrattade gott åt alltihop. Vad sedan grannarna tycker om den visuella insynen av att två barbröstade och framtill behårade killar i 20-årsåldern på kvällskvisten sitter och lyssnar på varandra med stetoskop, det bjuder vi på.