23 juli, 2010

Att definiera en ny situation

Jag har semester med lillgrabben. Föräldraledigt heter det visst i modern skrift. Mitt tredje barn till trots är detta första gången jag är föräldraledig på rikt. För mig är det en någotsånär främmande tillvaro där jag med tillförsikt och välvilja tacklar en helt ny vardag med mina sönderbrända axlar (med anledning av fallerat användande av solskyddsfaktor på fel breddgrad och rödlätta hårtendenser). Nu kommer en tid där man ska anpassa sig efter barnen. En tid där mitt liv styrs av bara dem och inga andra pockandes moment i bakhuvudet eller bakfickan. Papparollen är mig inte främmande, har varit pappa i över sju år, men det här är något nytt, och lite klurigt samt allt annat än stillsamt och lätt. Man vill vara den perfekta pappan, ha allt strukturerat, en checklista som piloter har och följer till punkt och pricka. Idag åker vi till parken klockan elva, klockan tolv äter vi medhavd lunch, fruktstund lite senare, hemmalek, bada, TV:n stängs av senast klockan sju, läggdags för dottern och storgrabben vid åtta, bokläsning, sova. Det SKA fungera, men snart inser man det är en förlorad kamp, en liten Goliat mot berget. Planeringen spricker lika fort som barnen slår upp sina ögon på morgonen.

Tillvaron är som ett riktigt diversifierat blandband. Som det nygjorda Bumper Sticker, en djuplodad resa med rötterna i 80-talets förlovade Adventureland, allt medan den lilla killen kladdar ner hela köket med lunchen av sjötunga och potatis. En torrdräkt hade varit absolut bäst. För mig. För den lilla killen som äter finns inget fungerande skydd i världen. Att göra en eye-butt med matskeden är en regel helt utan undantag. Eller som dagens favorit; nysa kontinuerligt obehindrat när maten precis placerats i munnen, alltid åtföljt av det bredaste och tandlösa leende bara han har förmåga till. Att pappan ser ut som en orangeprickig lemur bidrar tydligen bara till charmen och det högljuda skrattandet.

Med tiden vänjer man sig med att bara vara pappa. Att tvätta bort det minutiösa flödesschema ens yrkesliv har tillfört där man vet att äta på möbler eller gräva i kattsandslådan är saker man inte gör. Med tiden sätter man sig ner och bara bygger torn av klossar. Lillgrabben river. Alla skrattar.

Och sen åker vi till parken.

Men inte fan är klockan elva.

Det gör absolut ingenting.

Azorerna

Azorerna var mycket. Och mer. En ljuvlig kompott av storslagen natur, tropiska nätter, pittoreskt vackra städer och ombytligt väder. Maten doftade ljuvligt från varje hem, restaurang och hörn. Just där, just då. När solen sänker sig bakom de gröna vulkankullarna och Atlanten badar i orangenyanserat skymningsljus, just då, lever man i svaret över varför livet är en sådan fantastisk uppfinning. Mina ord har ingen förmåga att beskriva paradiset, upplevelsen är allt, minnena bestående.




Om jag kommer åka tillbaka?

Glöm frågetecknet.

18 juli, 2010

Nallesjukhus

Ett riktigt djupt och ordentligt sår på tibias framsida efter att han fastnat under sängen, bomullen bara väller ut. Pappa leker hemmakirurg på storgrabbens nalle med nål och tråd. Slutkommentar:

- Men var är såret och tråden, det syns ju inte? Mamma titta!

07 juli, 2010

Glasgow

05 juli, 2010

Long time no blog

Vad är det med de två komponenterna 'sommar' och 'blogg' som aldrig går väl ihop? Ungefär som att blanda olivolja med vatten. Det kan smaka bra om man har de rätta kryddorna, men kom inte och säg att de blandar sig bra. Tillbaka från Skottland är jag hursomhelst, post-konferens upplevelsen där trevligheter av diverse forskningsrelaterade aspekter både breddat, fördjupat och förvillat på bästa sätt. Efter en bisarr hemresa på fjorton/14(!!) timmar, med ett traditionellt pit-stop på Plane Food, sitter jag nu i ett mygginvaderat Norrland hos släkt och familjemedlemmar där firande av far som fyllt de sextio ägt rum. Snart styr dock kosan oss längs med Europaväg #4 hemåt för att packa om och iväg mot nya upplevelser.

På onsdag.

Azorerna.

Vackrare än ett vykort.


Så det här med vatten och olja, kan fortsätta ett tag till.

Bon voyage.