28 juli, 2009

R&R

Tänk flyg.

Tänk trädäck med pool och sangria.

Tänk kryssningsfartyg med alla tillbehör.

Tänk avslappning när den är som bäst.

Eller varför tänka?

Vi åker.

Nu.

25 juli, 2009

Tycka om

En cappucino.

Bästa musiken runt öronen.

... och redigerar den senaste fotoskörden.

Och så grinar man

Ett gripande porträtt av Tyce Diorio med Melissa Sandvig och Ade Obayomi över att slåss mot en hård sjukdom.

Cancer.

24 juli, 2009

My impossible sibling quantile equation of x=y

Började skriva en text om min halvsyskonrelation när jag insåg jag redan skrivit en sådan för rätt lång tid sedan, lite mer än ett år sedan. Så mycket som hänt och passerat sedan dess att läsa den nu ger en känsla av många liknelser och enorma skillnader. Vi växte aldrig upp tillsammans, utan alla befann sig inom sin egen kvadrant av upplevelser, besvikelser, styrkor och svagheter. Ingens relation var den andra lik. En förlorade sin fadersfigur innan denne far ens fick chansen att lära känna sitt barn. En annan fick stöd och uppmuntran men utan förmågan att uppskatta sin situation. Den tredje upplevde en kontinuitet av besvikelser med behovet att bli sedd och hörd, allt från en frånvarande fader som var och varannan helgkväll hittades däckad i soffan med det tomma och torra helröret bredvid sig. En fjärde hade båda sina föräldrar närvarande under ett och samma tak och ville alltid deras barns allra bästa men som dessvärre aldrig såg eller uppskattade den starka vilja med vilken de försökte ingjuta deras passion för livets fantastiska egenskaper och möjligheter. Den sista idioten var jag. Olikheterna av våra differentiella bakgrunder och sidoförskjutningen av normalfördelningen till trots fanns den gemensamma nämnare som trots alla motgångar och olikheter göt en grund där vi alla kunde samlas emellanåt; vår fantastiskt starka mor. I henne fanns gemensamheten av kärlek, beundran och styrka vi alla värdesatte högre än någonting annat hos henne. Sen gick hon och dog.

Problemen av våra enskilt olika historier, som därmed under många år överskuggats av hennes varande och varma händer, blixtrar upp till ytan som det värsta av oväder den mörkaste och gråtmilda och molnbeklädda himmel i manna minne. Alla våra olika upplevelser har under alla år bäddat för hinder, misstolkningar, missförstånd, relationsproblematik och torr kommunikation. Hur bisarrt är det när man inte ens kunnat telefonera till sin bror utan en känsla av att känna ett behov att skriva upp en lista av samtalsämnen på ett A4 innan man slår numret för att undvika pinsam tystnad? Ett nummer som man till råga på allt måste leta upp i mobiltelefonens dammiga kontaktlista. Vissa situationer och relationer har varit lättare att överbrygga än andra, främst baserat på gemensam intressebasis och sinneslikheter trots ålderdifferenser och vågskålsegenskaper. Relationer strävar alltid enligt normer efter att fördjupas och växa, men hur kan relationer någonsin fördjupas när hinder som dessa ändå står i dess väg?

I sann och ärlig besvikelse kan jag därmed säga jag aldrig haft samma syskonrelation som jag ser hos många andra, inte minst hos mina egna barn. De utvecklar sitt egna språk, sin egna förståelse för varandra helt utanför ramarna av begreppsbilder för sina föräldrar. Från början var vi dömda till olikheter med variationen i våra uppväxter. Olika förhållanden, olika föräldrafigurer, olika situationer, olika händelser. Så varför skyller vi då våra fel på varandra? Våra egna tillkortakommanden projiceras till andras egenbetraktade oförmåga att visa empati och fördömande attityder som ändock bara förblir egenvridna spegelillusioner av sådant som rätteligen inte ens existerar. Vi lever i en fantasivärld där allting påstås vara av Fylkekänsla men under ytan bubblar frustrationer, ilska, ångest, ledsamheter, känslor av övergivenhet och skam, tankar över hur det kunde varit om "om" funnits. Historien heter det den heter av en enda primär anledning; det tillhör historien. Hur ska individer kunna befinna sig i nuet med vad som händer och sker i de sekunder och minuter de lever i när så stor del av dem lever i en historia med redan resolut skriven text omöjlig att sudda ut eller ändra dess utgång? Jag ångrar saker jag gjort, saker jag sagt, situationer jag befunnit mig i, men att tillåta sig själv gå vidare och lära sig av historien är en av de mest fantastiska gåvor vi människor belönats med. Vi kan förlåta, vi kan ta ett steg längs livets stig utan behovet att konstant blicka över axeln och minnas det som varit följt av det ofrånkomliga "varför?".

Jag älskar alla mina syskon innerligt, alla av dem har en betydelse av substantiell karaktär i mitt liv, hittills har jag ändock bara kommit under skinnet på en av dem och i utbyte hon under mitt. Med de andra två finns murar ännu för tunga för tidens tand att vittra ner och sönder utan allt hålls på glasartade fasader med enkelstaviga yttringar. Ingen känsla, ingen genuin ärlighet, ingen äkta kärlek. Vad jag kan göra åt det går mig förbi, historien är för mig avslutad men så länge de befinner sig mer i besvikelsen av vad som varit än vad som de facto kan bli är det föga som ligger mig i händernas makt. Jag kan beskåda det bisarra skådespel från första parkett där artigheterna flyter över glasaktiga ytor utan att som en slägga slå sönder det tunna skal av falskhet och äntligen tränga in på djupet. Måhända kan min ärlighet och rättframhet i textens torra rum betraktas både som burdus och plump, men varför ska känslospråk låsas in och värderas i stilla sinne när jag oundvikligt avskyr de avgrunder som skiljer vår närhet åt som borde vara lika naturliga som livet självt?


Min senaste spellista sommar09 är en perfekt tillika bräcklig reflektion av livets senaste händelser. Dess historia, dess nu och dess framtid. Mörker till ljus. Sorg till framtidstro. Så vill jag åtminstone förmå mig själv att tro. Till vems fördel det nu må vara.

sommar09 (Spotify playlist)
Veronica Maggio - Ingen Kommer Undan (ens i Sverige)
Throwing Muses - Counting Backwards
Dido - Quiet Times
A Camp - Golden Teeth & Silver Medals
Beth Orton - Ooh Child (alternate version)
Kristin Hersh - Piano 1
The Spinanes - Kid In Candy
Ed Harcourt - She Fell Into My Arms
Lisa Germano - Way Below The Radio
Damien Gurado - Trials
Juana Molina - Salvese Quien Pueda
Red House Painters - Summer Dress
Kristin Hersh - Silver Sun
Cat Power - (I Can't Get No) Satisfaction
Kristin Hersh - Vitamins V
Kristin Hersh - Piano 2
Tricky - Overcome
PJ Harvey - Send His Love To Me
Pixies - Where Is My Mind?
Hole - Petals
Mudhoney - We Are Rising
Garbage - Only Happy When It Rains
Kristin Hersh - A Cleaner Light
Mary Lou Lord - Lights Are Changing
Juliana Hatfield - Back To Freedom
The Lemonheads - It's a Shame About Ray
Dinosaur Jr. - Start Choppin' (LP version)
Screaming Trees - All I Know
Bon Jovi - Welcome To Wherever You Are
Bon Jovi - It's My Life
Dido - Northern Skies (remix)

21 juli, 2009

Bro över mörka vatten

Skulle kunna skriva långa texter och ord om alltihop. Om kramarna, om tårarna, om kondoleanserna, om bidragen och stöden till lungcancerforskning, om sorgen, om ilskan, om att slutligen släppa taget.

Men jag ser varken syftet eller behovet.

Idag var det begravning.

Det kändes sådär.

Dåligt och bra.

19 juli, 2009

Listsaken - för sakens skull

Kreativiteten är kontraproduktivt låg (I blame semestersyndrom), men har både Mården och Kat fått ihop en bra lista kan jag iaf inte vara sämre än att göra ett taffligt försök.

Faboritplaylist: Just nu min egna sommar09. Perfektion.

Faboritlåt: Start Again med Hardline. My gosh. Superlativ en masse.

Läser: Illusionen om Gud av Dawkins.

Faboritdjur: Herr huskatten P.

Hathormon: Östrogen. I'm not going any further than that.

Faboritserie: Grey's Anatomy. Förutsägbar, jag vet.

Faboritparfym: Davidoff Adventure och Armani

Faboritdiagnos: Bullimi demens. Jaha, diagnos på andra än mig själv? Ehrm, återkommer om någon termin.

Hatdjur: Mygg. I'm nårrlänning, remember?

Dricker helst: Kaffe och rosévin. Aldrig samtidigt.

Drömdjåb: Har och är på väg mot. Me lucky.

Möbelhorror: Antikt. Ryser och rödflaggar vilt.

Sniggaste kroppsdel: De grå, blå, gröna ögonen.

Dagens köp: Inte köpt en endaste sak idag. Strange for being me.

Längt: Sommarkryssningen med stor båt om dryga veckan.

Snart: Sangria i poolen hos syster.

Fore

Spelade en 18-håls kvällsrunda golf med far.

Gick runt på respektabla åtta slag över banans par på 72.

En vacker kväll.

18 juli, 2009

Semestersuperlativ

Flänger mig med nystartad semester och lystrar glatt på det örat där många andra slänger sig med bittra superlativ om att deras egna semestrar är över och längtan till nästa års frivolitet är vaaansinnigt långt borta. Skadeglädje är ytterst sann glädje, kom inte och säg annat för då får du på pälsen och ett "ska jag kapa din långa tränäsa med fogsvans eller cirkelsåg?" basunerat i örat.

Själva behagligheten av att äta pubmiddagar på trevliga uteserveringar, dricka kylt rosévin, spela kubb i svennestil, åka på kryssning med stort fartyg, flanera i nya städer man aldrig besökt, ligga i poolen hos syster yster och kyla kroppen med sangria - allt i sällskap av familjen och barnen, är knappast av någon dålig fyskam-karaktär. Inte så att jag vill guldplätera min tillvaro, men nästan. Till hösten är det ändå realiteten av forskning och läkarstudier som gäller igen efter en starkt begränsad tid av eskapism och dekadens.

Men inte nu.

Nu grillar jag oxfilé, bakar potatis och gör en varm sommarsallad med sparris och chili.

15 juli, 2009

Tydlighetens svartaste skugga

Efter att alldeles för tidigt tvunget ta bilen till verkstaden due to mystiska ljud (diagnosen visade konstant påliggande bromsbelägg) satte jag mig ner på balkongen och åt frukost i lugn och ro. Nyheterna talade om sedan igår kväll en 15-årig försvunnen pojke i närheten av där jag själv bor och det är ofrånkomligt att reflektera över den horribla känslan om ens egna barn skulle försvinna. Cyklar iväg till jobbet men redan efter första kurvan genom bostadsområdet ser jag två polismän och deras bil. De knackar dörr. Den ena av dem ber mig stanna och frågar därefter om jag sett den här 15-åriga pojken.

Hon visar en bild.

Samtidigt som magen knyter sig i ett mycel av obehag kan jag bara bekräfta att jag tyvärr inte har sett honom.

Han ser ut som alla andra. Spelande ögon, glatt leende, som om ingenting i världen kunde rubba honom i livsglädjen.

Spenderar därefter någon timme under förmiddagen på akuten som svans till bästa AT-läkaren, idag en akutmiljö där man möter både patienter involverade i en bilolycka och någon hederlig infektion. Under eftermiddagen är jag tillbaka på min forskningsavdelning och hamnar i ett samtal med en som också blivit utfrågad om samma pojke tidigare på morgonen. Något som skulle visa sig vara otroligt jobbigt då den jag pratar med själv förlorade ett av sina barn till psykisk sjukdom för ett antal år sedan. En händelse med långa, djupa och plågsamma sår.
Vi pratar, samtalar och jag försöker stötta det lilla jag kan och förmår med vad som känns enbart som en tunt fragil existens. I gengäld öppnas dämnda dörrar och jag kommer så nära inpå en annan människas obevekligt tunga sorg det är både fysiskt och psykiskt möjligt. Att se ledsamheten och tyngden av sorg under lång tid bara för ett ögonblick få lätta på sitt järnhårda grepp är, om än en liten, tröst. Den uppbrutna dammen av sorg spiller ut i alla de problem och hinder som följt i sorgens kölvatten och jag kan inte hjälpas att reflektera över Salvador Dalis illustration "the boxed man" och vad en av mina lärare sade i början av läkarutbildningen:

"Tänk dig samtalet som att öppna lådor hos den du har framför dig. Vissa går lätt, andra tyngre. De kan behöva öppnas i rätt ordning. En beröring. En uppmuntran. Ett lyssnande öra."

Hon säger det känns så mycket bättre att få prata ut om det, att prata med någon hon inte tidigare nämnt det för. Som inte känner till hela historiens råa verklighet. Jag kan bara visa mitt stöd och min förståelse, och inte minst min tacksamhet för det förtroende jag fått mig tilldelat och aldrig begärt. Jag lär mig mer om mig själv, hur jag reagerar och hur jag replikerar. Jag lär mig om konsten att öppna de lådor vi har. Små steg. Lite på glänt följt av en annan. Det är som en dörr belamrad med tusen lås men med ett knack på rätt ställe rämnar sönder och samman utan ansträngning.

Sedan läser jag det värsta.

Spaningarna efter den försvunne 15-åringen har avslutats.

Polisen meddelar pojken påträffats död. Inget brott ligger bakom dödsfallet.

Det är så fel.

14 juli, 2009

Elit

Jobbar de sista dagarna innan semestern tar vid, en semester olikt tidigare genomlevda kommer innehålla de djupaste av dalar till höga toppar i kristallklart saltdoftande havsluft.

De senaste dagarna har jag, tack vare en god träningskollega och tillika AT-läkare, fått den fantastiska möjligheten att spendera någon timme här och där på diverse medicinska kliniker och möta patienter. Allt har varit ytterst lärorikt och stimulerande på en icke obetydlig uppåttjacknivå. Har lyssnat på hjärtinsufficiens, beskådat patologiska EKG-vågor, sett sutureringar och väldigt snabbt i mitt egna huvud diagnosticerat falsk krupp hos ett litet barn (min grabb har haft likadan så skällhostan var omöjlig ta fel på) som kom in med orolig förälder. Ja, inspirerad till tänderna således. Att toppa detta gör intressanta forskningsresultat som med ett jämnt flöde kommer min väg. Säger bara TIMP-1 (google it). Visst, motgångar och ej fungerande experiment är vardag, men sådana här dagar är glaset aldrig mindre än halvfullt, vilket faktiskt är mer än en bildlig metafor. Ty glaset med elitisk päroncider där jag sitter på min balkong i solen och äter vegetarisk pizza med kronärtskocka amångst mer värda ingredienser, är till bredden fyllt.

Ja jag säger då det, vilka fantastiska dagar. Nästan så att jag får svindel.

Eller så är det cidern.

Shit the same. Me Tarzan, you Jane. Me happy.

Hardline - Start Again

13 juli, 2009

Leylines

Man måste tycka om senaste alstret från Aes Dana.

Annars gå till en önh:are och kolla öronen.


“For those who believe in them, Leylines are invisible lines of forces that connect centers of geomagnetic power to one another.”

Spegelillusioner och drömvärldar

Läser en bisarr/intressant artikel på E24.se om hur lukrativt det är med jourjobb som läkare, men bättre än artikeln är behållningen av de både cyniska, charmerande, upprörda och skarpkantade kommentarer som följer i dess kölvatten.

Vad folk och fän bör känna till är att vara jour i normala fall är långt ifrån lika lukrativt som detta, men det är alltid charmerande av nyhetsvärldens journalistik att framhäva de fåtal fall där sådana här medel kan behövas för att tillsätta en mycket tung arbetsposition med mycket ansvar. Vidare skriver DN ännu bättre (nota bene ironins högborg) att de bäst betalda läkarna kan tjäna upptill 20.000 kronor på midsommarafton eller nyår. Jaha, än sen? Hur många är de där fåtalet bäst betalda läkarna? Hundratals? Think not. Kan antalet räknas på dina egna fingrar? Sannolikt. De läkare som har väldigt höga månadslöner betalar också väldigt höga skattesatser, så påstå inte heller att de inte betalar tillbaka mycket till samhället i stort. Sedan är ju artikelns kommentarer något av höjdpunkten eftersom de i många fall visar upp människans absolut fulaste sidor som avundsjuka, bitterhet och cynism.
Undersköterskor som klagar på överläkarlöner gentemot sina egna då de kan börja jobba direkt efter gymnasiet. Kanske borde man reflektera över att en läkarutbildning är 5.5 år på universitet, något år som underläkare, AT-tjänst i 1.5 år följt av ST-utbildning under ca 5-6 år och ofta även forskning så man disputerar innan man hamnar i en sådan position. Goddagens. Som i en kommentar jag läste;
"Anta att ni hastigt insjuknar. Vem/vilka vill du helst möta på sjukhuset? En överläkare eller 2 undersköterskor...? (med anledning av debatten att en överläkare tjänar ca 2 gånger så mycket som en undersköterska efter skatt)"

Den kunskap man måste besitta som läkare är enorm och i ren ärlighet något som skrämmer skiten ur mig. Det får mig inte att undvika utmaningen utan det sporrar mig, men den som tror det är enkelt att bli läkare och resten av sitt yrkesverksamma liv ansvara för andras välmående och liv/hälsa är en illusion. Absolut ingenting man tar lättvindigt på någonstans.
Nu ska man inte heller tro att läkaren på något sätt är allsmäktig. Genuint bra och lyckad vård kommer från bra samarbete med hela batteriet av vårdpersonal, från undersköterskor till sjukgymnaster, från sjuksköterskor till specialistläkare. Men ändå, den ytterst ansvariga är alltid läkaren för de är dem som ställer diagnoser och bestämmer behandlingar baserat på deras förvärvade kunskap under många år. Man tar konstant mycket svåra beslut och om än det i 999 fall blir rätt så blir det kanske fel den 1000:e gången och man kan därmed ha råkat ge en patient en skada eller missat något viktigt. Det får en att må dåligt. Knappast är det så att man rycker på axlarna och går hem utan att bry sig. Det är ett yrke som som ger mycket men även tar mycket.

Nej, jag är inte färdig läkare ännu och är långt ifrån fullständigt insatt i allt men jag vet definitivt mer om det än gemene man. Om vi säger så. Vad som stör mig är hur alla tror att läkaryrket är så förbannat glamoröst och roligt hela tiden. Läs det här och fundera.

Och faktum är, det står alla fritt att studera. Alla har chansen.

11 juli, 2009

Hård linje

Varför har ingen sagt åt mig att Hardline släppt ett nytt album?

De släppte ett av 90-talets bästa album, Double Eclipse.

Nu går Leaving The End Open på behaglig repeat.

Matorgasm

Lägger förutom bilder sällan ut recept på mat, i praktiken aldrig. Men när man kommer på en sådan fantastiskt maträtt som den här, ja då vill man ställa sig på det högsta berget och skrika ut hur gott det var och hur ni ska göra för att uppleva samma sak.

Så ni gör så här.

Sätt igång en kastrull med pastavatten. Ta två portabella och skär i tjocka skivor. Ta några champinjoner och skär i ordentligt mumsiga bitar. Stek svamparna några minuter i en rätt stor panna/gryta med olivolja. Salta och peppra. Hacka under tiden grovt upp en herrans massa soltorkade tomater (en påse räcker bra, använd ej tomater i olja!!). Släng ner i svampen, rör om och stek en minut. I med en påse pinjenötter i svamp- och tomatblandningen. När det börjar vara färdigt, dra av från värmen och i med en ordentlig näve riven parmesanost. Veva runt ordentligt. Ta därefter två nävar ruccola och en näve färska basilikablad och blanda i hela saligheten.
Koka 1-2 paket färsk pasta. Häll av vattnet och i med lite olivolja. Lägg upp pastan i botten på en tallrik. Lägg den fantastiska röran över pastan, smula över ordentligt med mozzarellaost och toppa med rivet citronskal. Avsluta med lite ringlad olivolja över alltihop. Ät tills du storknar.



Vågar jag säga det?

Jo det gör jag.

Den är en värdig utmanare till bloggvärldens mest berömda knullpasta.

09 juli, 2009

Sista droppen som spräcker berget

Ytterligare ett ultraljud i följden av många, normalt gör man bara ett. Men nu är det inte helt normalt. Pyret i magen har fel på njuren. Det visar sig att ena njuren inte fungerar helt som den ska, eller snarare, den fungerar inte alls. Jag upplever den rätt konstiga känslan av att trots besitta medicinsk kunskap är jag lika nollställd som ett tidtagarur. Som om ett 100-meters lopp stannat upp i tiden och man kan betrakta varenda spänd muskel, svettdroppe i pannan och vilt jagande blick mer närgånget än någonsin förr. Jag är varken läkarkandidat eller forskare. Jag är bara en någon som ska bli pappa för tredje gången.
Idag träffade vi en annan än vår ordinarie läkare ty hon var på semester och jag kunde inte undkomma den rätt surt fadda känslan efter dagens besök. Jag har full förståelse för hur svårt det är för en annan läkare att sätta sig in i situationen hos patienten (min fru) och hos mig som anhörig. Särskilt när man redan haft flertalet besök hos en annan där man utvecklat både ett förtroende och framför allt en djupare förståelse för situationen och för varandra. Det saknades idag. När hon sedan drog upp eventuella men konkreta förlopp vad som väntar efter födsel, då växte okets tyngd monumentalt över axlarna.

Sövning.
CT.
Urografi.
Prover.
Utredningar.
Kirurgi.

I en av de professioner jag utbildas i är detta standardiserade förfaranden, men som anhörig är det hela min jäbla värld. Mitt barn. Vårt barn. Vår son. Sjuk.

Som om jag inte redan hade nog mycket omkring mig.

Men jag försöker glömma världen utanför en stund. Slår på den fullständigt magnifika playlisten av bästa Mården, kryper ner i soffan och läser Illusionen om Gud av Richard Dawkins ur dagens ankomna bokpaket från Bokus.

06 juli, 2009

Åh

Division från senaste skivan Wait For Me med Moby håller fast mig i ett krampaktigt värmande grepp.

Sorgset.

Vackert.

Melankoliskt.

Ett musikstycke som talar rakt in i hjärtat på mig förbi alla barriärer.

05 juli, 2009

Vackert

Sitter och redigerar foton från mitt och E:s bröllop i juni. I bakgrunden spelar briljanta Kings Of Leon med albumet Only By The Night, närmare bestämt melankoliskt vackra Closer.

Jag vill hemskt gärna lägga upp bilder från bröllopet här på bloggen, men pga min partiella pseudonymistiska anonymitet är det en omöjlighet, i alla fall så länge man inte kan lösenordsskydda särskilda inlägg.

Men några kan jag bjuda på.


MIB

Tiden passerar och dagarna med sitt ljus blandas in med den bara lätt skymmande natten och skapar ett mycel av jobbigheter utan varken mörker eller ljus. Känner mig kort i orden, snäsig och temperamentsfull mot allt och alla. Sömnen är uppåt väggarna och någon struktur står inte att finna någonstans. Försöker läsa böcker (de nya jag beställde i början av veckan kom inte innan helgen, suck) men ger upp efter bara någon sida, internmedicin är inte alltid grejen - så att säga. Försöker laga lite spännande och rolig mat, bara för att minuterna sedan komma på mig själv med att sitta och gräva ur den tredje plastbägaren minimarängcup för kvällen. Hej sockerkoma.

Allting kryper på och under huden hos mig likt ettriga scaraber i mörka rum där luften känns tung att dra ner i sina lungor.

Jag tror bestämt det kallas sorg.

01 juli, 2009

Besudlad

Det är så smutsigt.

Får lust att gå lös på allt runt omkring mig som är sött och fluffigt med klor och tänder.

RixFM är tillbaka i stans etervågor.

Vart flyttar man?

Och var fan ställde jag rosévinet?