09 juli, 2009

Sista droppen som spräcker berget

Ytterligare ett ultraljud i följden av många, normalt gör man bara ett. Men nu är det inte helt normalt. Pyret i magen har fel på njuren. Det visar sig att ena njuren inte fungerar helt som den ska, eller snarare, den fungerar inte alls. Jag upplever den rätt konstiga känslan av att trots besitta medicinsk kunskap är jag lika nollställd som ett tidtagarur. Som om ett 100-meters lopp stannat upp i tiden och man kan betrakta varenda spänd muskel, svettdroppe i pannan och vilt jagande blick mer närgånget än någonsin förr. Jag är varken läkarkandidat eller forskare. Jag är bara en någon som ska bli pappa för tredje gången.
Idag träffade vi en annan än vår ordinarie läkare ty hon var på semester och jag kunde inte undkomma den rätt surt fadda känslan efter dagens besök. Jag har full förståelse för hur svårt det är för en annan läkare att sätta sig in i situationen hos patienten (min fru) och hos mig som anhörig. Särskilt när man redan haft flertalet besök hos en annan där man utvecklat både ett förtroende och framför allt en djupare förståelse för situationen och för varandra. Det saknades idag. När hon sedan drog upp eventuella men konkreta förlopp vad som väntar efter födsel, då växte okets tyngd monumentalt över axlarna.

Sövning.
CT.
Urografi.
Prover.
Utredningar.
Kirurgi.

I en av de professioner jag utbildas i är detta standardiserade förfaranden, men som anhörig är det hela min jäbla värld. Mitt barn. Vårt barn. Vår son. Sjuk.

Som om jag inte redan hade nog mycket omkring mig.

Men jag försöker glömma världen utanför en stund. Slår på den fullständigt magnifika playlisten av bästa Mården, kryper ner i soffan och läser Illusionen om Gud av Richard Dawkins ur dagens ankomna bokpaket från Bokus.

13 kommentarer:

Pysseliten sa...

Usch, jag känner med dig. På andra sidan är man bara maktlös och utelämnad. För mig ger kunskap trygghet, men det är så olika, många tycker vetskap är läskigt. Jag gissar att du snart vet allt om vad som väntar din som och er?
Kramar till er båda.

Doktoranden sa...

Pysseliten, är starkt benägen om att kunskap ger trygghet och det stämmer även i detta fall. Man förstår situationer mer rationellt och beter sig även mer rationellt. Samtidigt är det också så att man väldigt lätt kopplar bort vetskapen och bara är pappan. Det upplevde jag idag. Den andra sidan av myntet. Jag gillade den inte alls, men kanske är det en kombination av förvärvad kunskap och känsloaspekten. Who knows.

Maskrosen sa...

Att vara på andra sidan är märkligt. Bekant, men ändå så annorlunda. Så mycket mer. Så mycket viktigare. Än man någonsin kan tänka sig när man står där med rocken på.

Vissa saker ska bara fungera. Vissa saker ska bara gå bra.

Hoppas att det blir så i slutändan!

Doktoranden sa...

Maskrosen, det är mycket märkligt. Men samtidigt tror jag också att de personer som upplevt mycket själv inom sjukvården, då antingen eller både som patient och nära anhörig, blir bättre och mer empatiska i sin egna roll som läkare/sköterska etc.

Vill jag i alla fall tro.

Pysseliten sa...

Känslorna kan man inte koppla bort! Mamma och pappa är man alltid och ÄR tungt när barnen har det svårt!

Tolkia sa...

Oh noes!

Vid sidan om det, så ja, när skada, sjukdom och död kommer in i ens eget liv hjälper det inte om man så har all kunskap i världen. Visst, det hjälper såtillvida att man har en annan möjlighet att förstå vad som pågår och värdera det som händer, men känslorna förändras föga. Särskilt när det gäller ens barn; egen erfarenhet både från bekanta och såsom varande dotter till en läkare med år i yrket ungefär motsvarande dotterns år i livet belägger detta med all önskvärd tydlighet. Jag tror inte att något annat är möjligt, och delvis är det nog tur.

Malin Lj sa...

Ledsen att höra att inte allt står rätt till med liten...hoppas det ordnar sig för er alla. Tänker på er. Kramar

FiaLisa sa...

Inget kan få mig att känna mig så maktlös och förtvivlad som när mina barn är allvarligt sjuka. Vi har ändå varit rätt förskonade. Känslorna är så starka att jag nästan blir rädd för mig själv.

Jag är ledsen för er skull och framför allt för pyrets skull. Jag förstår att det är extra jobbigt för dig nu när du just förlorat din mamma. Jag saknar ord, skickar en kram även om jag förstår att den hjälper föga.

Maskrosen sa...

Doktoranden: Visst kommer allt du har varit med om göra dig till en mer förstående läkare. Du kommer antagligen att i framtiden ge dina patienter ett mer empatiskt bemötande och fatta mer mänskliga beslut än du gjort annars.
Men man får tycka att sjukdom och död som kommer lite för nära är förjävligt ändå. Får det något bra med sig är väl det bara bra. ;)

Doktoranden sa...

Pysseliten, alldeles sant.

Tolkia, kunskapen hjälper absolut men inte till den grad man kanske har uppfattningen att det ska göra. Jag pratade med ett annat par som också fick ett barn med samma problem som vårt och deras reaktion var mer desperat och ångestfyllt, främst som dom själva framställde det eftersom de inte visste vad organet gjorde/fungerade etc. I det avseendet har det hjälpt oss. Och just som du säger, det är nog tur att vi också reagerar exakt som vi gör.

Malin Lj, tack för omtanken, det lär nog ordna sig till det allra bästa. Hur går det själv med leveransen?

nget kan få mig att känna mig så maktlös och förtvivlad som när mina barn är allvarligt sjuka. Vi har ändå varit rätt förskonade. Känslorna är så starka att jag nästan blir rädd för mig själv.

FiaLisa, tack. Jo definitivt blir det att mycket hopar sig ovanpå varandra och det känns nästan som om man drunknar i problem och hinder. Men sällan något ont som inte för någonting gott med sig. Jag har den egenskapen att i princip alltid se glaset som halvfullt och möjligheter istället för hinder, jag får göra samma sak här.

Maskrosen, det är min förhoppning och tro. Tack för att du tror detsamma. Sjukdom och död är alltid förjävligt (men tillika oundvikligt), och tanken på hur mycket sådant man ska möta under årens lopp är både tung men samtidigt upplyftande. Främst med avseendet på att man kommer kunna bota många. Det är rätt fantastiskt.

Malin Lj sa...

Ännu ingen bebis här, men nu är det bara 17 dagar kvar till BF så det kan ju börja hända saker när som helst:)

Doktoranden sa...

Malin Lj, lycka till.

Dr Wannabee sa...

Läste inte detta förrän nu. :(
När ens barn är sjuka så blir man stark och svag samtidigt, man kan gå igenom eld för dem, men man gör det hudlös.
Det gör ont, och kanske mest att inte veta.
Ta hand om er.