28 februari, 2011

Doktorandtanke #700 (en lätt raljerande sådan)

Den aldrig sinande diskussionen om läkarbristen tar ytterligare en svängom trots den sena timmen och trötta fötter. Ordföranden i MSF tar till orda i senaste numret av Appendix och resonerar runt sambanden studieplatser på läkarprogrammet, väntan på AT, brister i klinisk handledning, större grupper av studenter osv. Jag kan dock tycka det nästan naivt att hålla synfältet så pass smalt och inte snegla åtminstone både lite till höger och vänster utanför de egna läkar- och kandidatramarna. Läkarbrist javisst, det behövs fler läkare för att täcka upp ett större vårdbehov, men ni lär inte se mig falla in i lovsången att fler läkare kommer lösa problemet. Jag ser större problem än läkarbristen när det kommer till vårdens nuvarande problem. Läkare kan inte utföra sitt tänkta arbete utan duktiga sköterskor.

Ett, det är alldeles för få sköterskor som nästan går på knäna och knappt kan sitta ned under en hel arbetsdag, än mindre ta en lunch. Avdelningarna nästan skriker efter sköterskor för det är nästintill omöjligt för avdelningarna att hålla verksamheten flytande med deras nuvarande bemanning. För hur läkare än ser på saken så försök inte komma ifrån faktumet att det mesta arbetet på en avdelning sköts av sköterskor – inte läkarna. Vi bestämmer mediciner, behandlingar, åtgärder, tar besluten, gör bedömningar – men sköterskorna gör mycket av det rent praktiska jobbet på en vårdavdelning. Inte är det läkarna som går omkring och delar ut mat, delar mediciner, ger injektioner, tar blodtryck, puls, syresättning etc. Och när avdelningar försöker få in en till tjänst så verksamheten ska gå runt någotsånär får de istället en käftsmäll från mellanchefer i landstinget att de ska dra in en tjänst istället. Det gör mig förbannad.

Vilket leder in mig på problem två – landstingsmellanchefer och dylikt överflöd till folk. Tala om ett ställe där de kunde spara miljoner. Massa människor som sitter i gruppmöten och debatterar fram och tillbaka om hur de ska spara på alla olika avdelningar, de enda de ser är statistiska siffror i ett stramt Excel-dokument. Jag skulle vilja bjuda in varenda sådan individ som utan pardon rycker bort (livs)nödvändiga tjänster på vårdavdelningar bara för att de ser siffror där jag ser människor. Jag kan garantera de inte längre skulle se siffror om de jobbade en arbetsvecka utan att hinna ta långluncher, resonera i möten och samtala i långa haranger men istället springa som en vettvilling hela dagen, slänga i sig lunch i två panikartade minuter, knappt hinna vara trevlig med en patient, än mindre tamefan hinna andas två lugna och djupa andetag för där du i det första andetaget ska ha gjort en epikris och i det andra ge den sköra damen på sal 13:2 sitt Waran. Men nej, sitta där på sina runda landstingsrövar och dra in tjänster, det går fina fisken eftersom det inte rör dem i ryggen, för dem är det bara en röd siffra som omvandlas till grön. Jag skulle med berått mod och utan pardon lätt kunna dra undan lönemattan från några landstingsfauner så sköterskor åtminstone skulle kunna sitta ned både för lunch och hinna prata med sina patienter. Men tydligen är inte det någonting värt, det är inte vårdnadseffektivt enligt SS-landstinget.

Jag är således upprörd. Både över att läkarkåren ser så mycket till sig själva och att landstingen bara ser siffror istället för människor i utsatta situationer. Se problemen för vad de är, se helheten ffs.

24 februari, 2011

Preggo

Det är gravidfolk precis överallt, vilket är fint och vackert, men verkligen överallt. På veckans doktorandkurs har fler än en mage pekat i vädret. Min fd forskarkollega och tills nyligen högst gravida vän fick en liten dotter några dagar sedan. En annan vän hostar ur sig hon också ska ha barn i vår, en tredje springer jag ihop med på lunchen idag där det bakades för fullt, grannen rakt över är sprickfärdig, och detta är bara ett axplock. Är det endast i denna norrländska universitetsstad det är så här eller är det ett nationalfenomen på innelistan just i år?

Och för sakens skull så är jag också med bebis.

Mac-bebis.

BF är planerat till slutet av nästa vecka.

23 februari, 2011

Black är 2011 års nya svarta

Denna dag kräver nästan att tillskrivas som pekoral. Fifan vilket jäbelhelvete som interpunkterats med glimmande fröjdkorn. Doktorandkursen var om än stereotypiskt formstöpt, beklädd med lite mer relevant substans och mindre flumsemester. Lunch med efterföljande jobb framför arbetsdatorn var sedermera planerat men vilket skulle visa sig vara upphovskällan till dagens mest sympatikusstimulerande event. Sitter och skriver min stipendieansökan för höstens kongress på trevlig ort när datorskärmen i en millisekund presenterar ett varningsmeddelande. Det enda jag hinner notera är det vita x:et inramat av det röda innan hela skärmen, och datorn, blir tyst och svart. Förvisso var datorn redan svart, men trots ett till fullo upplyst doktorandskrivrum har datorn aldrig varit så svart, och tyst. Totalt bortkopplad. Min första tanke är "hjälp", den andra om min nu döda vän av ordning fick en akut allergisk reaktion över hur dåligt formulerad min stipendieansökan var att den utförde digital harakiri. Helt plötsligt känns TRON:Legacy och motorcyklar relevant. In med den till universitetets IT-avdelning där jag hoppas på komplett säkerhetskopiering (livräddning i Baywatch-anda, tänk ändå om IT-snubben även såg ut som en 90-talets Hassellhoff) av hårddisken och rädda den senaste batchen forskningsarbete ännu ej säkerhetskopierat.

Tillika stod jag ändå senare under eftermiddagen och pratade samt svarade på frågor om hur man balanserar forskning, familjeliv och läkarstudier på Medicinska Föreningens forskningsmässa, självfallet med de två äldsta trollen längst fram i auditoriet och den minsta i famnen. Därmed avrundar vi med dagens mest lysande soundtrack!


Ps. Nu blir det fan en MacBook

Gah!

Har anmält mig till en kurs i något av det mest självutlämnande jag kan tänka mig.

Att ha hoppat bungy-jump bleknar tamefan i jämförelse.

Men vinsten kan vara enorm.

22 februari, 2011

Prinsen

Jag skriver om mycket, om studiernas fantastiska stunder och aviga diton, om familjeanekdoter, om inre tankars höga och låga element, om livets goda minuter av mat och vin, om forskningens rätt bisarra klubb för inbördes beundran. Ett kontinuerligt flöde av divergenta resonemang som med elektriska impulser letar sig ut i händerna och omsätts till motoriska rörelser över ett tangentbord. Jag låter sällan, i det närmaste aldrig, livet om lillgrabben vår och den annorlunda vardag han medför vandra ut i fingertopparna. Idag gör jag det.

Den första tiden efter han föddes började vi mer och mer förstå att det vi redan fått veta bara var halva sanningen, att allting till slut skulle lindas upp runt ordet ”syndrom”. Inga föräldrar i världen vill att sina barn ska ha ett syndrom för hur jag, och ni, än vrider och vänder på det så vill man alltid sina barns bästa vilket är ett resonemang som ställs på kant när de redan från början inte har samma förutsättningar som andra barn utan något syndrom. Tiden var omvälvande, allting var nytt, främmande och ovisst. Det kändes mörkt och skrämmande, som ett hårt slag i magen där du inte längre hade någon lust att kliva upp igen. Till slut lyfter man upp sig själv, ofta med hjälpen av de närmaste omkring en. Det visade sig att vår lilla grabb hade 22q11 (catch22), ett slumpmässigt uppkommet mikrodeletionssyndrom (dvs inte ärvt från någon av oss föräldrar), som kan ge upphov till en uppsjö olika saker. Det förklarade därmed hans ena lilla njure som inte fungerande och fick opereras bort bara några veckor liten på Akademiska. När jag idag ser foton därifrån slås jag över hur liten han var. En miniatyr av den pigga och nyfikna kille han är idag. Hans syndrom förklarade hans hjärtfel som nu idag, om än reella, är rätt minimala men ändå får honom hemmahörande i kategorin hjärtebarn. För mig är vardagen med honom en aning annorlunda än med de allra flesta barn. För mig är det en helt normal vardag att ge en del mat via den lilla knappen på hans mage, att han ibland vaknar mycket om natten och de dagarna får mig att gnugga sömngrus ur ögonen under arbetstimmarna, de otaliga besöken på sjukhuset med undersökningar och utredningar som resulterat i en romantjock digitalt dikterad journal för en som inte ens fyllt två. Varje framsteg jag ser han åstadkommer är en källa av bottenlös glädje. Hur han lär sig hålla i ett glas och dricka själv, hur han springer runt som ett yrväder i lägenheten och ropar ord som ”hej, ”aj” och ”mamma”; alla de där helt naturliga sakerna för de flesta barn men som för mig är en kontinuerlig bekräftelse över hans aldrig sinande framsteg som kommer i hans egen takt. När han ler så ler mitt hjärta. Han är min prins och tillsammans ska vi erövra världen.

21 februari, 2011

Brevlådeskägget, dear Watson

Spännande laborationsanalyser i all ära, men att få en 45 minuters personlig crash-course i den ädla konsten av konfokalmikroskopi och därefter sätta mig framför redan nämnda dito följt av "pröva dig fram" känns inte helt förtröstansfullt. Tänk lasrar, sjuttielva olika inställningar och dataprogram som får Photoshop att likna en 3-årings sandlådelek med hink och spade. Till råga på allt är hela utrustningen värd så många hundratusentals kronor att mikroskopet ger mig stora skälvan. Allt det bara för att se blått och grönt på ett tillfredsställande sätt. Ett steg i taget sägs det ju, jag satsar på myrsteg idag och doktorandkurs resten av veckan. Förnekelsen att jag måste greppa det där kunskapsområdet är just nu min bästa vän. Och det samtidigt som alla andra jäbla experiment, laborationer och analyser som i slutändan kan leda upp till publikationer och en disputation i avlägsna framtider och galaxer.

Håhåjaja.

17 februari, 2011

Schema

Tar mig metodiskt och systematiskt igenom en av de längsta arbetsdagarna på mycket länge. Start 08:17 och förväntat slut ca 22:31. För att ta sig igenom en sådan dag behövs det ett antal backup-system.

1. Morgonkaffe
En stabil start. Havregrynsgröten har inte en chans.

2. Effektiv och minutiöst planerad förmiddag
Vilket visade sig fungera något sånär väl även om det blev lite stressigt mot slutet pga en oförutsedd händelse. Eller förvisso, den hade kunna undvikas om jag bara varit noga med att se hur mycket medium det faktiskt var i flaskan istället för att använda det berömda ögonmåttet och slutsatsen "jo det där räcker nog, ganska precis". Det gjorde det ganska precis inte.

3. Lunchträning med doktorandkollegan C
Och inte vilken träning som helst. På Institution Svett finns det någonting som kallas Total Training, ett pass på endast 45 minuter men som tränar både styrka, kondition, uthållighet och psyke. Utöver de bisarra mängderna svett, flås och elakt smärtsamma muskler så sammanfattar jag det så här - inte totalt tränad. Fifan.

4. Stadig lunch
Fick Institution Svett stå för. Eller ja, mitt Visa-kort stod för det, de lagade maten. Ljuvligt goda grönsaksbiffar med tomatsås, salladsbuffé grande och bröd i massor var det i alla fall.

5. Eftermiddagskaffe
Gärna med lite större mängd mjölk

6. Kaffe när man än känner för det och i vilken valör man än vill
Vid den här tidpunkten är backup-systemen slut och reglerna ett no man's land.

(en helt vanlig syn en helt vanlig dag)

16 februari, 2011

Vi kan alla hjälpa andra människor

Jag har varit blodgivare i rätt många år, vilket är något jag flaggar för att varje frisk människa som kan bli blodgivare bör göra. Är man rädd för nålar är det ett tillika ypperligt tillfälle att bli av med sin nålfobi (trust me, det var så jag blev av med min). Du åstadkommer någonting fantastiskt, att ge någonting av dig själv som inte kostar mer än ett litet svidande stick på två sekunder och en halvtimme av din dag tre till fyra gånger om året. För ett så pass litet åtagande ger du andra människor hopp.
Under en period var jag plasmagivare, då gick jag till blodcentralen med ungefär 2-3 veckors mellanrum, men var tyvärr i slutändan tvungen avsluta med detta då givningarna inte gick helt smidigt (kärlen drog ofta ihop sig och var inte helt optimala för plasmadonation). Gick då tillbaka att donera vanligt helblod. Med det vill jag trycka på faktumet att varje människa bör göra vad just de kan. Alla passar inte för alla saker, men alla kan göra någonting.

En av mina närmsta vänner, A, anmälde sig för ett antal månader sedan till Tobiasregistret. Detta register startades 1992 för att samla potentiella stamcellsgivare under ett och samma tak. Att donera stamceller kan rädda livet på människor med sjukdomar som leukemi, svår blodbrist, immunbristsjukdom, ämnesomsättningssjukdom eller svår strålningsskada. I en del av dessa fall är transplantation av stamceller det enda som kan rädda deras liv. För en kort tid sedan fick A ett telefonsamtal med informationen att han hade matchats mot en patient. Nästa vecka flyger han ned till Akademiska i Uppsala för ytterligare testning och undersökning vilket, om det faller väl ut, leder till donation av stamceller till en annan svårt sjuk människa som då får möjligheten till ett fortsatt friskt liv. Det hela är så jäbla fint och omtänksamt, så idag skickade jag in min egen ansökan till Tobiasregistret. Kan bara innerligt hoppas även jag får möjligheten.

Du kan läsa mycket mer om det hela här.

Du kan rädda liv.

14 februari, 2011

A.H.D.

Jag har aldrig förstått mig på kommersialismen som åtföljer en dag som denna, fluffiga teddybjörnar och hjärtkuddar med text som nästan ger en bita-i-skämsfilten-känslor, men vad jag säkerligen förstår mig på är hur viktigt det är att alltid visa uppskattning för de man har sig nära intill. Under den första tiden jag och E tog de där stapplande stegen på vägen vad som nu har blivit till en stabil motorväg var jag duktig på att visa min uppskattning och hur viktig hon var för mig på många sätt. Och ju längre tiden gick desto viktigare blev hon, ty tvåsamheten växte sig större och starkare, och med den alla de andra saker som spirar ut i kvistar; barn, studier, jobb, åtaganden. Med åtaganden är det alldeles för lätt att ta mycket av det man arbetat fram för givet och förlora fokus på vad som drev en dit i första taget. I mitt fall är och förblir det detta ovillkorliga förtroende från mitt livs största stöttepelare.


Så jag skrev en text igen. Ur hjärtat.


"Du förtäljer vardagsromantiken inte längre är vad den en gång varit
Där texterna och blommorna nu oftast är historien tillskrivet
Åtaganden äter tid och lättfattligheten tar ut sin rätt
Vilket gör det mest fundamentala på inga villkor alltigenom lätt

Men oavsett vad, när, hur eller om
Finns det något i livet som
Betyder mer än blommor, presenter eller dans
Det är du, och hur bra vi tillsammans roddar denna vals

Du är, och förblir, den mest betydande delen av mig
Och allt jag åstadkommit hade aldrig gått utan dig"



Och vad visar det sig jag får av E om inte biljetter till Mordet i Midsommar. Mat, vin och teater i perfekt kombination. Hon känner mig alltför väl. Lucky me.

12 februari, 2011

Framför mig

Lördag. Helg. Framför mig ljuder ur högtalarna klassisk AOR med Robin Beck anno 2011 med The Great Escape. Egentligen är det musikmässigt utdaterat och lätt pinsamt, men med rötter så hårt rotade i fabulösa 80-talet får ändå rygghåren att resa sig i stolt leende givakt och drömma sig tillbaka till läderjackor, axelvaddar och pudelfrisyrer utan hämningar.

Långt borta från 80-talet men än mer reellt framför mig här i köket hänger ballonger och partysnören från bordslampan i ett kaosartat mönster, låt oss kalla det kvarlevor post firande av dotter som blir större och äldre för varje dag som går. Jag bävar de dagar hon inte längre ser på mig med de ögon hon nu gör. För jag vet de oundvikliga dagarna kommer när hon hellre tycker att jag tråkdöden ska dö, och mitt tillika pinsamma vuxna beteende är så förlegat i hennes ungdomliga värld som bara hennes gelikar förstår sig på. Men ännu tycker hon jag är den bästa pappan i världen - jag njuter så länge det varar.

Framför mig här i köket ligger ett halvofficiellt papper stämplat med universitetets logotyp och titulerat "klinisk övergångskurs". Efter möte med programsekreteraren är höstens återtåg till studier mer planerat och reellt. Programmet har bytt studieplan och kräver å min sida ett litet hopplock av kurser innan T8 (med fördelen att jag helt hoppar T10) börjar. Jag gör det aktiva valet att ta det på halvtid och färdigställa stora delar av min forskning under tiden. Lite enligt principen en sak i taget utan den enorma stressen och tillkortakommande jag upplevde under T7 – teh ångest. Övergången är ett kalejdoskop av små kurser i allt från global hälsa, medicinsk juridik, miljömedicin, geriatrik, anestesiologi, onkologi, urologi, hematologi och mer därtill. Ytterligare några pusselbitar till helheten. Jag börjar inse det trots allt inte är så jäbla mycket kvar innan jag ska ut i verkligheten, vilket inducerar flera typer av känslor. Jag får lov att hantera dem enskilt varefter de dyker upp. Både egenpersonligt och i skriftlig form.

Framför mig på köksbordet ligger således stora delar av livet ännu att uppleva. Jag älskar resan.

10 februari, 2011

Nu (och sen)

Det är av många anledningar jag längtar till sommaren. Solen, värmen, resor, långledigt, nära återtåg till studierna - många som sagt. Att bara i tunna kläder med ögonen bakom solglasögon kunna gå ned till den närliggande sjön med barnen i släptåg och en furiös sol på klarblå bakgrund. Att sitta på vår balkong i ljumma kvällsvindar med hemlagad mat och svalt rosévin i glaset. Helt enkelt låta många av livets måsten få en välbehövlig paus och lugnet ta sin välförtjänta plats i det främsta rummet. Jag tror det här med perioder av lugn och reflektion är någonting som värdesätts direkt i relation till den oundvikliga stigande åldern. En sorts positiv linjär ekvation extrapolerad på livet.
Och när jag, som nu, sitter och kladdar med vanligt papper och penna på konferensen längtar jag efter en fantastisk NoteSlate. Papper begone. Den kan helt enkelt inte komma tidigt nog, men även den hör sommaren till. Jag säger då det, som den stolta mat-, vin- och prylnörd jag är, att sommaren förblir källan till det mesta av livets mest välsmakande smörgåsbord.

Men middag på Sävargården i afton är inte helt fel det heller.

09 februari, 2011

Med fokus på föda och forskning

Ligger i soffan och mentalsammanfattar. Flera långa seminarier; några riktigt intressanta, en del sömnpillervarning utan röd tråd. Det är ofrånkomligt faktumet att det förblir lättare och synnerligen mer charmerande att lyssna på riktig engelsk dialekt kontra knagglig finlandssvenska med tvivelaktiva uttal. Vad som är tillika ofrånkomligt på konferenser är hungerskänslor. Förmiddagsfika som mer liknar en andra frukost. Lunch med älgfärsbiffar och rostade rotsaker. Eftermiddagsfika med fruktshot (blåbär, lime, chili), nötter, frukter. Sedan middag i stil - rosastekt anka med Karl-Johan sky, morötter och svartvinbärschutney. Till dessert crème brûleé. Under postersessionen glaset med vin i handen, snittar i den andra, leendet på plats och hjärnan i skarpt läge. Samtalar, resonerar, ifrågasätter, blir ifrågasatt, utvecklar. Lärorikt som alltid. Lärt mig massor, det vill säga mer än om mat då.

Nu några sidor med Saul Hudson, sen sömn. I morgon mer av samma.

08 februari, 2011

Bakvändsvecka

Forskningskurs och konferens på hemmaplan av alla ställen.

Folk, fän och fauner i form av doktorander, post-docs, lektorer, docenter, professorer, projektassistenter och fler därtill från flera hörn av världen har samlats i lilla universitetsstaden under veckan för en sådan där nätverks-get-together där vi delar med oss av forskningsresultat, lyssnar på intressanta seminarier, äter god mat, dricker goda viner, nätverkar och utvecklar våra kunskaper inom vårt forskningsområde. Så här långt en alldeles lysande tillställning med en fabulös introduktion under temat "candle light lecture" av en mycket begåvad och högt meriterad och internationell forskningspersonlighet. Utöver forskningens hittills briljanta varande har det ätits sanslöst god middag i form av röding med örtpotatismos, kalvbräss, skaldjurssky samt fänkål. Det hela avrundades med vad som initialt såg ut som en osttallrik men visade sig vara vitchokladterrin med torkade bär, havtornscurd, mjölkkola och torkad brioche. Inte heller glömma det fruktiga vita vinet och de lilla glasen med mousserande. Ljubelklang för att summera.

Att den tillika korta arbetsveckan i form av 1½ arbetsdag behagade bjuda till med fina forskningsresultat är inte ett dugg sämre. I morgon mer seminarier, posterpresentation och - för allt i världen - mer fantastisk mat.

06 februari, 2011

Det finns aldrig bara en sida av någonting

Läser lite varstans om hur vi påverkas så fundamentalt av den känsla som så momentant infinner sig när vi lyckas klara av någonting vi företagit oss. Det kan vara från de mest triviala till livsavgörande hinder, från att bemästra en låt på piano eller gitarr till att komma in på den där utbildningen vi kämpat så hårt för. Ett hinder i ens väg är för den ene med minsta ansträngning lätt att överkomma och för den andra en kamp ackompanjerat med blod, svett och tårar, ty vi är individer med enskilda egenskaper. Den gemensamma nämnaren är istället den glädje, den euforiska upprymdhet som förmår berika vår tillvaro och våra liv när vi endast med vår egen förmåga och beslutsamhet överkommer någonting vi initialt ansåg svårt.
Senaste dagarna istället en enda gigantisk emotionell berg-o-dalbana. Högt och lågt. Smalt och brett. Där små ord på egen hand växer till en svart dramaturgi och spelar på hela spektrumet av människans känslor. Ilska, uppgivenhet, ledsamhet, förstånd, förlåtelse, insikter, förtvivlan, återkastning, vilket lämnar mig tom och ledsen. Jag upplever mig för första gången ha misslyckats i en av mina viktigaste roller i livet, vilket gör mig ont. Djupt ont. På ett sådant sätt helt i den andra änden av spektret än när vi lyckas med våra åtaganden. Och i retrospektiv respekt till musikvärldens förlust av Gary Moore finns det bara en sak som sammanfattar det bättre än mycket annat;

I still got the blues, av fler anledningar än så.

03 februari, 2011

Konsten att tala med knuten tunga

Undervisning är en konstform, en rätt ädel sådan. Konsten att undervisa med framgång är en fingertoppskänsla med en grund i något jag inte riktigt tror man kan lära sig till fullo. Undervisa kan alla göra, med en varierande grad av faktisk verkan, men hur långt du når med dina ord är beroende av någonting mer – lust.
Undervisa är för mig synonymt med att motivera, att inspirera, att bjuda in till en möjlighet för någon annan att inse sin potential och nyttja den. Vem som helst kan ställa sig i ett auditorium fullt med folk och rabbla information från en powerpoint, men inte vem som helst kan få det intressant. Intresse kommer med passion, med viljan att föra vidare sin kunskap till någon annan. Hur många gånger har inte du, och jag, suttit och lyssnat på någonting som borde vara intressant och lärorikt men blir lika utdraget som sekundvisarens långsamma tickande på väggklockan? En sådan person kan återge information, men de kan inte undervisa.

Tillåt dig själv att minnas. Den där första stunden när du ställde dig inför en grupp människor och skulle säga något du hade på ett papper framför dig. Kommer du ihåg? Papperet var kanske lite skrövligt, naggat i kanten av nervösa fingrar, lätt fuktigt av handsvetten. Din blick flackar och försöker undkomma alla de andra ögon som tittar rakt på dig. De första ord du försöker säga stockar sig i halsen som klister. Värmen sprider sig i ansiktet och den tydliga samt ovälkomna rodnaden blossar upp alldeles högröd längs halsen och ansiktet. Kommer du ihåg? Vi har alla varit där.

Det var någon gång under 90-talets början, jag stod bakom katedern i ett klassrum på mellanstadiet med en schampoflaska i handen. Den var ljuslila och av märket Finesse. Hela klassen hade fått i uppgift att leta upp en produkt hemma som vi skulle ta med och prata i en två minuter om och övertyga sina klasskamrater om produktens superioritet. Det var tänkt som en rolig grej men alla mådde pest över den utlämnande situationen där längst framme. Jag minns det som igår. Känslan, oron, nervositeten, den ljuslila flaskans form och många av de ord och haranger som rann ur mig. Nervositeten fick mig att köra på värre än Mike med gigantglasögonen från 90-talets amerikanska TV-shop (om ni minns honom) när han krängde dammsugare till frustrerade hemmafruar. Varför detta minne är så tydligt etsat i min hjärnbank kan jag bara finna en anledning till; det har en betydelse. Trots all nervositet av att prata inför folk, vilket följde mig i många år, fanns där alltid en vilja att nå fram. En idé att vad jag än kände så var jag inte där för min egen skull utan för alla de andra som satt där, de var dem som skulle lära sig någonting av det jag presenterade och inte tvärtom. De var i fokus, inte jag. Den insikten har följt mig genom alla år och gett bränsle som slutligen ledde fram till den tydliga klartexten att jag har en stor förkärlek att till andra föra vidare av vad jag vet. Men egentligen är lära fel ordval, jag har aldrig velat bli lärare. Jag har aldrig velat stå bakom en kateder och hålla informationsmöte, men vad jag insett med tidens gång är att jag vill handleda. Jag vill visa praktiskt hur saker och ting fungerar, jag vill prata med människor så de växer i sin roll och ser sin potential. Jag vill inte lära ut, jag vill inspirera, jag vill ha det personliga mötet. För att nå det målet måste jag först bli handledd, lära mig mer om den ädla konsten genom att själv långsamt bemästra del för del. Men om grunden och passionen aldrig funnits där från början, hade jag heller aldrig haft ambitionen. En bra handledare har viljan som språngbräda, inte tvånget.

Varje gång jag får möjligheten att handleda och undervisa på det sätt jag vill: personligt, engagerande och interagerande så påminns jag om hur berikande det är. Den möjligheten fick jag idag, och det kändes så bra. Snart får jag också presentera på ett seminarium om läkarstudenter som forskar. Ge mig mer. Mer, säger jag.

01 februari, 2011

Från student till docent

Så heter en artikelserie i ett av Läkartidningens senaste nummer. Anna Engström-Laurent skriver om den kliniska forskningens förutsättningar och framtid. Den svenska kliniska forskningen började tappa mark redan på 80-talet enligt Medicinska forskningsrådets rapport som kom 1998. Många av orsakerna tillskrevs sjukvårdens hårdare ekonomiska styrning, försvagad forskningsmiljö på universitetssjukhusen samt brister i sjukvårdens organisation och förståelse för den kliniska forskningens villkor. Det låter ju fint och sådär, men i grund och botten tror jag problemet grävde en större och större grop av en enda och enklare anledning än så. Forskning ansågs inte viktigt och det tog tid ifrån den kliniska verksamheten där en läkare skulle träffa och vårda patienter. Att tillbringa tid med provrör, analyser, sammanställningar osv ansågs inte produktivt eller vitalt. Sådant kunde icke-kliniker som molekylärbiologer, kemister, biomedicinare med mera pyssla med; kliniker skulle vara just kliniker. När så högre beslutsfattare slutligen inser att forskande kliniker har en viktig roll att fylla i sjukvården, så har deras tidigare åtgärder och förändringar, urholkat både kunskap och vilja hos den större massan vårdpersonal och fåtalet fortfarande intresserade av att kunna kombinera dessa två fantastiska områden är kraftigt decimerat. Problemen forskande kliniker stött på de senaste femton åren har varit brist på forskningstid, lågt meritvärde för forskningen, dåliga karriärmöjligheter och tung administration. Att exakt kunna sia om vad en urholkad forskningsvilja hos kliniker kan ha för betydelse i ett längre perspektiv är nog svårt att säga bu eller bä om, men i det stora hela måste man nog ändå kunna säga att en minskad kunskapsbas och ansamling är sämre än motsatsen i ett längre perspektiv.

Flera utredningar har visat att satsningar bör göras på unga blivande och nylegitimerade läkare. Att försöka stimulera och vidmakthålla ett forskningsintresse under den fortsatta utbildningen med AT och ST, där det i flera fall numera finns avsatt tid och möjlighet för forskning inom den kliniska verksamheten. Det viktiga är bara att den görs meriterande, att den inte bara blir ett bihang av kliniken. Den måste ha betydelse för karriären, för utvecklingen, en användbarhet för kliniken. Men jag ser en vikt av att all forskning kliniker inte bedriver heller behöver vara kliniskt inriktad. Den kan likväl fokusera på den pre-kliniska biten. Att jag vurmar en aning extra för detta synsätt är att jag själv bedriver pre-klinisk forskning. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan ”ja men hur kan du nyttja det rent kliniskt?”. Mitt standardiserade svar numera är ”Inte alls, ännu. Men grunden måste byggas någonstans”. För att kunna utveckla en rent klinisk effekt av min forskning behöver man till att börja med förstå hur de proteiner och strukturer jag studerar egentligen fungerar och interagerar.

Engström-Laurent beskriver det bra att forskning måste bli kliniskt användbar forskning. Jag vill gå ett steg längre och säga att bra forskning måste bli användbar forskning, dvs utan prefixet ”kliniskt”. De problem och frågeställningar vi möter i en klinisk vardag kanske i flera fall kan omformuleras till frågeställningar, som låter sig beforskas på både pre- och klinisk nivå för att nå till en gemensam och stark slutsats. För att något sådant ska bli till realitet behöver studenten/den unga läkaren mycket hjälp av erfarna, engagerade och entusiastiska handledare, som i sin tur behöver tid och resurser. Ett forskningsprojekt är ett stort och tidskrävande åtagande, men belönande när man ror det i hamn – både för en själv och för kunskapsökningen i sig. Det gäller bara att beslutsfattare ser betydelsen av denna kunskapsökning och att den premieras istället för att stoppas i ett sidofack. Den behöver göras till en naturlig del av den kliniska vardagen.
Viktigt att poängtera är självfallet att alla kliniker inte vill forska, inte ens den större delen av dem, men de som vill borde premieras för deras åtagande och inte ses som ett resursslöseri. Således håller gamla sanningar: gräv där du står – kliniska problem finns i vardaglig rutinsjukvård, gör därefter problemet till en fråga, och inte minst med devisen att dagens forskning är morgondagens sjukvård.

"Mother Maiden" - Konst och musik i vacker form