Så heter en artikelserie i ett av Läkartidningens senaste nummer. Anna Engström-Laurent skriver om den kliniska forskningens förutsättningar och framtid. Den svenska kliniska forskningen började tappa mark redan på 80-talet enligt Medicinska forskningsrådets rapport som kom 1998. Många av orsakerna tillskrevs sjukvårdens hårdare ekonomiska styrning, försvagad forskningsmiljö på universitetssjukhusen samt brister i sjukvårdens organisation och förståelse för den kliniska forskningens villkor. Det låter ju fint och sådär, men i grund och botten tror jag problemet grävde en större och större grop av en enda och enklare anledning än så. Forskning ansågs inte viktigt och det tog tid ifrån den kliniska verksamheten där en läkare skulle träffa och vårda patienter. Att tillbringa tid med provrör, analyser, sammanställningar osv ansågs inte produktivt eller vitalt. Sådant kunde icke-kliniker som molekylärbiologer, kemister, biomedicinare med mera pyssla med; kliniker skulle vara just kliniker. När så högre beslutsfattare slutligen inser att forskande kliniker har en viktig roll att fylla i sjukvården, så har deras tidigare åtgärder och förändringar, urholkat både kunskap och vilja hos den större massan vårdpersonal och fåtalet fortfarande intresserade av att kunna kombinera dessa två fantastiska områden är kraftigt decimerat. Problemen forskande kliniker stött på de senaste femton åren har varit brist på forskningstid, lågt meritvärde för forskningen, dåliga karriärmöjligheter och tung administration. Att exakt kunna sia om vad en urholkad forskningsvilja hos kliniker kan ha för betydelse i ett längre perspektiv är nog svårt att säga bu eller bä om, men i det stora hela måste man nog ändå kunna säga att en minskad kunskapsbas och ansamling är sämre än motsatsen i ett längre perspektiv.
Flera utredningar har visat att satsningar bör göras på unga blivande och nylegitimerade läkare. Att försöka stimulera och vidmakthålla ett forskningsintresse under den fortsatta utbildningen med AT och ST, där det i flera fall numera finns avsatt tid och möjlighet för forskning inom den kliniska verksamheten. Det viktiga är bara att den görs meriterande, att den inte bara blir ett bihang av kliniken. Den måste ha betydelse för karriären, för utvecklingen, en användbarhet för kliniken. Men jag ser en vikt av att all forskning kliniker inte bedriver heller behöver vara kliniskt inriktad. Den kan likväl fokusera på den pre-kliniska biten. Att jag vurmar en aning extra för detta synsätt är att jag själv bedriver pre-klinisk forskning. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan ”ja men hur kan du nyttja det rent kliniskt?”. Mitt standardiserade svar numera är ”Inte alls, ännu. Men grunden måste byggas någonstans”. För att kunna utveckla en rent klinisk effekt av min forskning behöver man till att börja med förstå hur de proteiner och strukturer jag studerar egentligen fungerar och interagerar.
Engström-Laurent beskriver det bra att forskning måste bli kliniskt användbar forskning. Jag vill gå ett steg längre och säga att bra forskning måste bli användbar forskning, dvs utan prefixet ”kliniskt”. De problem och frågeställningar vi möter i en klinisk vardag kanske i flera fall kan omformuleras till frågeställningar, som låter sig beforskas på både pre- och klinisk nivå för att nå till en gemensam och stark slutsats. För att något sådant ska bli till realitet behöver studenten/den unga läkaren mycket hjälp av erfarna, engagerade och entusiastiska handledare, som i sin tur behöver tid och resurser. Ett forskningsprojekt är ett stort och tidskrävande åtagande, men belönande när man ror det i hamn – både för en själv och för kunskapsökningen i sig. Det gäller bara att beslutsfattare ser betydelsen av denna kunskapsökning och att den premieras istället för att stoppas i ett sidofack. Den behöver göras till en naturlig del av den kliniska vardagen.
Viktigt att poängtera är självfallet att alla kliniker inte vill forska, inte ens den större delen av dem, men de som vill borde premieras för deras åtagande och inte ses som ett resursslöseri. Således håller gamla sanningar: gräv där du står – kliniska problem finns i vardaglig rutinsjukvård, gör därefter problemet till en fråga, och inte minst med devisen att dagens forskning är morgondagens sjukvård.
Flera utredningar har visat att satsningar bör göras på unga blivande och nylegitimerade läkare. Att försöka stimulera och vidmakthålla ett forskningsintresse under den fortsatta utbildningen med AT och ST, där det i flera fall numera finns avsatt tid och möjlighet för forskning inom den kliniska verksamheten. Det viktiga är bara att den görs meriterande, att den inte bara blir ett bihang av kliniken. Den måste ha betydelse för karriären, för utvecklingen, en användbarhet för kliniken. Men jag ser en vikt av att all forskning kliniker inte bedriver heller behöver vara kliniskt inriktad. Den kan likväl fokusera på den pre-kliniska biten. Att jag vurmar en aning extra för detta synsätt är att jag själv bedriver pre-klinisk forskning. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan ”ja men hur kan du nyttja det rent kliniskt?”. Mitt standardiserade svar numera är ”Inte alls, ännu. Men grunden måste byggas någonstans”. För att kunna utveckla en rent klinisk effekt av min forskning behöver man till att börja med förstå hur de proteiner och strukturer jag studerar egentligen fungerar och interagerar.Engström-Laurent beskriver det bra att forskning måste bli kliniskt användbar forskning. Jag vill gå ett steg längre och säga att bra forskning måste bli användbar forskning, dvs utan prefixet ”kliniskt”. De problem och frågeställningar vi möter i en klinisk vardag kanske i flera fall kan omformuleras till frågeställningar, som låter sig beforskas på både pre- och klinisk nivå för att nå till en gemensam och stark slutsats. För att något sådant ska bli till realitet behöver studenten/den unga läkaren mycket hjälp av erfarna, engagerade och entusiastiska handledare, som i sin tur behöver tid och resurser. Ett forskningsprojekt är ett stort och tidskrävande åtagande, men belönande när man ror det i hamn – både för en själv och för kunskapsökningen i sig. Det gäller bara att beslutsfattare ser betydelsen av denna kunskapsökning och att den premieras istället för att stoppas i ett sidofack. Den behöver göras till en naturlig del av den kliniska vardagen.Viktigt att poängtera är självfallet att alla kliniker inte vill forska, inte ens den större delen av dem, men de som vill borde premieras för deras åtagande och inte ses som ett resursslöseri. Således håller gamla sanningar: gräv där du står – kliniska problem finns i vardaglig rutinsjukvård, gör därefter problemet till en fråga, och inte minst med devisen att dagens forskning är morgondagens sjukvård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar