30 mars, 2012

Unga läkare - wtf!?

Efter att slaviskt följt de föreslagna åtgärderna enligt fredagshandläggningen följde jag upp detta med att titta på det första avsnittet av serien Unga Läkare som går på en sådan pass suspekt kanal som Femman via play. Döm om min förvåning (och att vinet nästan höll på att hamna i fel strupe) när jag ser en specifik ung läkare i tv-rutan. Denne hade precis pluggat färdigt och jobbade då som underläkare här på mitt hemmasjukhus när jag läste internmedicinterminen. Denna unga läkare var en mycket vänlig och duktig ung läkare som både utmanade, stöttade och pushade mig i min egna utbildning. Serien blev således helt plötsligt lite mer personlig och ännu lite bättre.

(Vissa moment i serien trots endast ett avsnitt stör jag mig på eftersom de vill skapa lite mer dramatik vid klipp- och redigeringsbordet än vad verkligheten emellanåt uppvisar)

Fredagshandläggningen

Kontaktorsak: Akut uppkommen DDJA*-ångest.

Aktuellt: 31-årig man som senaste veckan varit fullt upptagen med att börja skriva en introduktion till den berömda boken författaren vill tro att många men egentligen nästan ingen läser (förutom acknowledgements, då). Efter ett antal tröga timmar upplever patienten en mycket uttalad avhandlingspanik som ingen doktorand i modern tid någonsin har undkommit.

Åtgärd: Förskriver ett glas Stoneleigh Riesling från Nya Zeeland, en handfull godis, avkopplande stund med barnen och ett gott skratt med Rob Reids 8 miljarder USD iPod.

Prel bedömning: Tveksam utgång trots fullgoda åtgärder, polyklinisk uppföljning med remiss till psyk?

Diagnos: F41.9

______________________________
*Den Där Jävla Avhandlingen

24 mars, 2012

För mig är detta vackert.


Vaknar av tassande fötter följt av ett högljutt ”pappa!” minuterna innan mobilen planerar ljuda sin explicita väckelsesång. Morgonrutiner följer löpande-band principen. Kläder, frukost, tandborstning, ytterkläder och ut i vårluften. Solen skiner starkt i arla morgontimmen och vetskapen om att vintern lossar sitt grepp för vårens allt mer påträngande ankomst är en angenäm slutsats. Kombinationen av Cary Brothers glänsande ljudvågor och barnens skratt där de rusar mellan vattenpölar och krympande snöhögar är balsam för mitt auditiva cortex. Lämnar av. Åter hemåt. Drar filten över axlarna i horisontalläge på divanen men flyttar till sängen. Solen fortsätter stiga högre upp, ögonlockarna går söderut. Minuter blir till timmar i ett dåsigt ingenting, ett omedvetet vakuum där tankar och drömmar springer fritt utan tyglar. Vid lunchtid är det inga tassande fötter, ej heller mobilens väckelsesång, utan kattens ihärdiga jamande som rycker mig tillbaka till RLS 1. Den fyrfota vännen tycker det är synnerligen orättvist att inte dela med mig av solgasset på sängen. Så katten ned, jag upp till solen utanför fönstren, till lunch, kaffe, ytterkläder, bussen, institution svett. Kör igenom kroppen och för varje droppe svett vaknar jag mer och mer till liv. Dusch, promenad mot sjukhusets grå och vita fasader som badar i solljuset som idag aldrig vilar. Mörkblå kirurgkläder, vita rocken, id-kort, stetoskop, pennor, lilla anteckningsblocket. Möter upp med den för mig redan bekanta husjouren J i kirurgbiblioteket. Vi sätter av mot olika avdelningar som begärt konsultationer. Urologen, barn, psyk, kirurgavdelningarna, medicin. Många meter avverkas under Keen-skorna på kort tid innan vi landar på akuten där vi assisterar när flera skadade inkommer samtidigt. Därefter blir det lugnt. Kvälls- och nattoperationer planeras och i väntan delar vi ord, skratt och gemenskap med sköterskorna i lunchrummet på en av kirurgavdelningarna samtidigt som den medhavda middagslådan äts upp, avrundas med praliner från Åre Chokladfabrik och en stor kopp kaffe.

Ny konsult, annan kirurgavdelning. Därefter stannar vi kvar med andra sköterskor där jag känner en av dem väl tills operation söker oss. På med den gröna mössan, munskyddet och skrubba händerna med Hibiscrub och Sterilium. Dofterna är fräna och starka men får alltid adrenalinet i mig att gå, skärper till hjärnan på det som stundar innanför dörrarna. Dubbla handskar i storlek 7½, en sövd patient och ett ingrepp att assistera på som 2:e assistent.
Där jag står i operationsfältet finns i ena blickfånget en dissekerad artär som pulserar för glatta livet mitt framför mina ögon som i vanliga fall aldrig ser dagens ljus. I en annan blickriktning utanför fönstret hela staden i flimrande nattljus. Har munskydd, men ler, stort. Det är så stort, det lilla kärlet, där jag med mina två händer hanterar en sug, hake och pincett. Två timmar blåser förbi och helt plötsligt finns bara en tunn strimma av intrakutana stygn som inte ens syns. Långt där under fascior, nerver, muskler och hud, ett nu fungerande kärl. Avslutar, tackar för oss. Vidare mot ny konsultation som blir till akut planerad nattoperation, second survey på IVA och tillbaka till akuten där det är lugnare än en villagata i förorten om natten. Inga patienter i väntrummet, dunkelt ljus och harmoniskt i korridorerna. Utbyter ord med ambulanspersonal och akutläkarna. Scones och te i akutens fikarum där jag frågar J om den bästa approachen för att få ett underläkarvik på just kirurgen nästa sommar. Får massor av bra förslag och ytterligare en referens till cv:t. Snart därefter somnar jag på en soffa i samma rum. I fyrtiofem minuter en filt under huvudet och ett täcke under benen för ett lätt inducerat högläge. Sedan piper det, mot operation. Endast jag och husjouren J som ska operera, ytterligare en check som 1:e assistent. Ett enkelt rutiningrepp, för mig en monumental bekräftelse över ynnesten och förträffligheten i att stå just där jag står med hakar, saxar, lite blodiga handskar och ett fåraktigt flin som utan tvekan syns upp i mina ögon. Vi avslutar, tackar för oss, patienten åker till UVA. J skall jobba ytterligare några timmar, medelst jag efter fjorton timmar tackar för mig och åker hemåt till ett sovande bohag. Klockan är fyra på morgonen när jag kryper ned under täcket för att sova tills solen går upp.

Det är sådana här gånger det är fantastiskt vara kandidat.

Det är sådana här gånger jag vet varför jag gör de val jag gör.

20 mars, 2012

Ömsom vin ömsom vatten

Knarkar Hemnet som värsta pundaren. Inser att jag gått från wannabe-radhus City Slicker till någon med faiblesse för något mer pittoreskt charmigt men modernt renoverat utanför staden. Ett illustrerat exempel. Vem tar notan?

Skriver ansökningar och abstracts och önskar att de någon gång kom tillbaka från tjefens bedömningar utan att vara fyllda med frågetecken, omskrivningar och överstrykningar. Idag var inget undantag vare sig på ansökningen eller abstractet. Önsketänkande? Ingjuter inte det bästa förtroendet i att skriva en avhandling som består mer av mina egna ord än någon annans med roughly femtio års ansamlad kunskap under hatten.

Förmår heller inte förstå varför jag åldersnojar så jävla mycket. 31 är till syvendes och sist inte många vårar att hänga i björken. Ändå psykbryter jag ihop cirka tretton gånger varje dag över att jag ännu inte avslutat vare sig grund- eller forskarutbildning. Vill. Bli. Klar. Goddammit.

Det är jag och hamsterhjulet.

16 mars, 2012

Fredagshandläggningen

Kontaktorsak: Tendinit i tummen till följd av rubensventileringen på gårdagens IVA-övning. Ont. 

Åtgärd: Självmedicinering med NSAID.

Aktuellt: Ikväll lagas kalvfärsbiffar, honungsrostade rödbetor och potatispuré med timjan och rostad vitlök. Till dessert tror jag på vit chokladmoussé med ripplad chilichoklad och transbärssås.

Prel bedömning: Således helt ok fredag.

Diagnos: M79.6, T73.9

15 mars, 2012

Sophiens Suscitans

Hoppfullhet, sorg, oro, upprymdhet. Unga och gamla, känslospektrat finns hos dem allihop. Allvarligt sjuka i trauman, infektioner, fordonsolyckor, våld, intoxikationer. Rubriker och notiser i lokalpress blir med ens till ansikten, anhöriga och en flagrant verklighet. Med ett funktionellt hjärta i bröstkorgen och vital ventrikel i buken är alla känslor gängse ytligare under den blå förklädnaden och spritade händer. Akuta situationer upphävs, människors liv räddas med struktur, kunskap och stadiga händer. Mina händer förnimms som asplöv i rivande höstvindar, ögonen dimmigt fuktiga, min professionella fasad knakar i sina fogar men hålls ihop av ren somatisk vilja. Trauman, liv som räddas, nya liv kommer till världen, dödsfall. Det är mycket och stort, jag så liten, men alltjämt delaktig. Från stilla till urakuta stunder med helt olika förlopp. Dagar, kvällar och nätter fylls med kunskap, självinsikt, självförtroende och för lite sömn av en förkärlek till verkligheten.
Sista dagen, vi är traumateam på akuten. Högenergivåld i bilolycka. Säkrar luftvägar, andning och cirkulation. Sätter nålar, hänger dropp och blod. Kollar misstänkta frakturer och vitalparametrar. Blodprover tas. Länge står jag och ventilerar lungor med rubensblåsa trots att händerna krampar och armarna skakar upp till armbågarna, men det handlar om liv eller död. Fortsätter ventilera. Vi undersöker, skickar på trauma-CT. Akut bukblödning, direkt till operation och patienten kommer överleva. Är kallsvettig med kortisolpåslag när gruppledaren säger ”vi bryter där”. Det må vara endast en dyr docka som talar och agerar i simulerad miljö, men det tränar mig för verklighetens ABCDE. Blir bättre för varje fall, säkrare, tydligare, mer strukturerad, mindre stressad.

På två veckor upplevt så mycket, simulerat och verkligt. Växer flera centimetrar i min yrkesroll, professionalism och humanitet till vad vi ska bemöta, handlägga och hantera. Anestesi och IVA, helt klart ytterligare en mycket välsmakande specialitet. Sophiens suscitans, säker sömn.

05 mars, 2012

Blåkläder och medicinska mixtapes

Mörkblå operationspyjamas som standardutrustning. Intensivvård (IVA) och anestesi. Bra intro, bra magkänsla. Tränat intubering, satt nålar i studiekamrater (och vice versa) samt diverse andra mer IVA-relaterade behandlingar under handledning.

Mycket i min värld är starkt kopplat till musik; livet, upplevelser, händelser, platser, likaså när det gäller utbildningen - allt går att beskriva med ett väl genomtänkt mixtape. En del är små, korta och koncisa, andra är långa och berättar mångfacetterade historier. Musikminnen. "Med school is, well, something like this" är tänkt berätta många olika aspekter av känslor, upplevelser, svårigheter, stunder av glädje och allt annat som korsar ens väg under åren av utbildning till en nybakad doktor på stapplande ben. Idag finns två historier/kapitel färdiga, men jag hyser en förhoppning om att ni sitter på många fler förslag, tankar, musikstycken och idéer på både vad som mer kan beskrivas och beskrivas på ett sätt som ord helt enkelt inte förmår. Seså, sjung ut.

Chapter 1: The ups & downs, the funs & hardships
Natalie Imbruglia - Starting Today > Capital Cities - Beginnings

Chapter 2: Loss & death never becomes routine
Lenny Kravitz - Again > The Glass Child - I Will Lead You Home

03 mars, 2012

03. Something old


Aberdeen. En stad uppförd av mycket av den granit som bröts i de närliggande bergen under hundratals år. Ett område där människor bott i tusenfaldiga år. En fantastisk stad med mycket lång historia om krig, sjukdomar, rikedom och förluster. Jobbet tog mig dit en gång någon vecka före juletider. Jag njöt av all arkitektur, det engelska språket med sin skotska dialekt, de små pubarna i gränderna ut från Union Street, umgänget, whiskeyn, den vackra stadsdelen Old Aberdeen med College Bounds, King's College och St Machar's Cathedral. En stad att minnas med glädje.