29 april, 2009

Plus- och minuskonto

Uttänjd, trött och less på det lilla som kan kallas liv. Jag stöttar, försöker påpeka aspekter som både hjälper mor och far, men egoismen och naiviteten hos någon sjuk är ibland lika blind som tjänaren Duncan i Robin Hood Prince of Thieves. Gör så gott jag kan men känner mig infantilt otillräcklig.

Möter upp med E och går ut från all instängd ångest med en känsla av att krypa på knäna. Den mithrilska ringbrynjan vittrar långsamt sönder i den fria luften och tillåter mina lungor att åter andas i sitt fulla spann.
Vi shoppar kläder samtidigt jag dricker mellanstor latte i pappmugg från Wayne's. E hittar flera snygga saker som passar den växande magen med Pyret, jag en snygg skjorta från Bläck och några härliga tröjor åt barnen. Handlar en flaska sydafrikanskt rosé till morgondagens grillfest följt av charmig och spontan tre-rättersmiddag på Valdino där det åts bruchetta med babymozzarella, laxfilé med bakad örtpotatis och limoncellofylld syrlig sorbet med chokladrippel.

Ner och upp, således.

28 april, 2009

Please take me back

För exakt ett år sedan åkte jag till Nya Zeeland.

Jag saknar det så mycket att det gör ont.

Jag lämnade kvar en del av mig själv på andra sidan jorden.

Snälla ta mig tillbaka... gör mig hel igen.

27 april, 2009

Panorama

Sitter på biblioteket. Framför mig ligger det flashcards, en studiebok och det block där denna text initialt skrivs. Heller ska inte glömmas pappmuggen med varmt Earl Grey te och det nu tomma godispapperet som tidigare innehöll tre krämiga chokladbitar. Sitter inramad i hörnet av de flera meter höga panoramafönstren som vätter ut mot den gråmulna himlen där man ser en tydlig soldisk bakom molnen som inte bränner att vila ögonen på. Reflekterar som kortast över den tydliga aspekten av det breda känslospektrat som finns inom mig. Forskningen stressar mig, den har mig konstant orolig över de flertala faktum att experiment går fel, de fungerar inte och någon begynnande möjlighet till publikation inom en överskådlig framtid känns futil och fattig. Jag besitter vetskapen att det bara är fortsätta, köra på och komma segrande ut på andra sidan, men motvinden blåser hård och kall. Som att vrida och vända på sig av och an i orolig sömn. Kastas fram och tillbaka mellan icke-reella scenarier som ett metalliskt stroboskop. Men där jag sitter bland panoramafönstren finns en svag övertygelse att jag på något sätt ändå kommer gå segrande ur allt detta även om de turer man tar ibland återspeglas som att ro uppströms genom en rivande älvfåra. Äter lunch med en vän, pratar om vad som hänt under de senaste veckor vi inte setts och skrattar gott över dråpliga historier. Det gör gott.

Sett till mig själv har jag många måsten och krav jag lastar på mig själv, ofta så de väl balanseras och hålls i rullning men det finns tillfällen när det sakta men säkert nöter ned mig. Precis som sandblandat vatten med tidens tand som sällskap lyckas borra djupa brunnar i hårdaste sten. Jag behöver det lilla i det stora och sista tiden har det lilla varit så litet och det stora så stort. Vissa saker behöver komma till avslut, en del påverkar jag själv och andra är helt utom min kontroll. Åker upp igen för att möta både mina svagheter, farhågor och styrkor. Att tillåta mig själv släppa taget.

De säger tid. Tid som jag inte har och än mindre vill ge om jag ens kunde. Det som är hänt och gjort är precis det, heller ingenting som ingen kan påverka. Den exakta minuten och sekunden är den verklighet jag påverkar och därmed tillika endast vad som ligger direkt framför. Men varför är det så jobbigt då jag ändå bara kan leva en sekund i taget? Inget annat existerar än nuet.

Det är en jävligt bra fråga utan ett jävligt bra svar.


Mixtape "Back & Forth"
Live - Lightning Crashes
Lifehouse - Broken
Five For Fighting - Superman (It's Not Easy)
Emerson Hart - I Wish The Best For You
Vertical Horizon - Heart In Hand
Queen+Paul Rodgers - Time To Shine
Lifehouse - Storm

(Spotify playlist)

26 april, 2009

Visual

Ni hittar lite bilder från helgen här.

.

Flera blåmärken, ett slag i näsan, en armbåge i huvudet och sträckta ryggmuskler.

Hela jag smärtar med vansinnig trötthet.

Och väntar på flyget hem.

Punkt.

25 april, 2009

Pain, someone says, is only weakness leaving the body

Men jag är mer benägen hålla med om att smärtan är högst reell, verklig och kännbar in i minsta detalj.

Efter en heldag av sanslöst hård träning värker kroppen som en misshandlad sandsäck. Att jag frivilligt (och passionerat) ska genomlida samma grillning i morgon känns just nu nästan något oöverstigligt och jag vet att den muskelvärk som väntar inte är av denna värld. Men alas, det kommer någonting gott ur det i form av inspiration och utveckling. Det är värt teh slit.
Välbehövlig lunch intog ett gäng folk på en italiensk restaurang längs Döbelnsgatan. Den pesto- och basilikadoftande pastan toppad med både pinjenötter och parmesan gick ner fortare än någon hann säga roundhouse. Solen sken och livet var gott. Efter avslutad träningsdag tog jag och kurskamraten H en välbehövlig session kaffe latté på närmaste Espressohouse där vi lapade sol som fattiga Magnecyl brus i glajjor.
Jag vidhåller alltid vid det fantastiska att lära känna nya människor, både de som man delar intressen med och de människor som tvingar en att se saker och ting ur nya perspektiv. Vi hade en grymt trevlig stund innan jag vandrade vidare genom staden och lät min kamera få jobba aktivt under en period. I objektivet fastnade ballonger som blåste omkring på gatan, en kvinna i djävulsröd klänning och mycket annat som kan anses fotografimässigt intressant. Väl ute hos min syster igen lapades det mera sol, åts Skagentoast med vitt vin följt av helgrillad oxfilé med svampsås och rostad potatis. Och rödvin. Igen. Ett bin28.

I morgon är en annan dag.

Men idag var ingenting mindre än fantastisk.

24 april, 2009

Nötter

När allting som kan bli försenat blir försenat, ja då blir jag jävligt trött.

Flygbussen var sen varpå jag inte hann äta någon middag på flygplatsen.

Väl ombord på flyget var det fel antal i passagerarlistan och en kvinna på vårat flyg hade gått ombord på fel plan. Hon skulle åka med ett annat bolag. Mer försenad.

Står vid bagagebandet på Arlanda och ska plocka upp min väska. Till slut kommer vad jag tror är min väska. It is not. Den ser ut som min men innehåller gubbkläder. Raska takter till bagageservice där det jagas rätt på nästa nöt som står utanför terminalen och väntar på flygbussen. Med min väska. Missar därför tåget in till stan och får vänta på nästa.

Väl ombord på tåget blir det ändå försenat för att någon nöt nummer tre springer omkring bland järnvägsspåren och tvingar höghastighetståget att tillfälligt köra med snigelfart. Pucko.

Har lite mer flax med tunnelbanan och bussen men i slutändan lovligt försenad ute hos min syster. Men hon hade mat, helgrillad fläskfilé med fantastisk sallad och gräddig timjansås med Karl-Johan svamp. Och rödvin.

Det blev bra i slutändan.

I morgon träning. Fight Camp.

Sicken kväll

Jag och Z vandrade ner från jobbet och in på härliga Costas. Kaffedoften låg tung över de smakfullt dekorativa mjukt upplysta möblerna. Beställde in en stor cappucino och en sallad på parmaskinka och honungsmelon. Allt smakade fantastiskt; från det perfekt rostade kaffet till den söta melonen.
En kort stund senare sjönk man ner i mjuka fåtöljer inne på Sagateatern tillsammans med M, R och J som slöt upp med oss för att uppleva lite äkta känsla av studentikost hemmasnickrande. En av universitetets två spexorganisationer bjöd in till föreställning om vad som egentligen hände under rymdfärden med Apollo -69. Tydligen långt mycket mer än man kände till. Det var som man väntade sig; riktigt bra med lite smått överdrivna sekvenser under ett parti i andra akten men som alltid hölls ihop av makalös a capella-sång.
Kvällen avrundades till sist med Z i engelsk pubmiljö på Bishops med goda öl i eminent sällskap där jag noterade en glad och trevlig Ranjit i årets Robinson vid bardisken. Kvällen var en eskapad av skratt, dialoger, jordnötter och mer därtill.

I morgon och helgen blir det Stockholm.

22 april, 2009

Avsked

Pyrande har faktumet krupit ikapp mig likt en smygande vessla bland täta strån. Att läsa skönlitteratur i någon form börjar få stryka på stora foten. Det finns inte längre någon tid för existentiell eskapism i form av vackra formuleringar. All framtida text i läsbar form kommer vara bildande men ack lika skönlitterärt som en betongförort till Berlin på slutet av 60-talet. Studieböcker, fikonspråk och forskningspek är min lovsjungda melodi. Men helt kalkonkall kan jag omöjligt gå ty det vore som att bada med knappnålar. Sista boken i Farseer-trilogin har fått dispens (påbörjad), likaså Underdog av Torbjörn Flygt samt Att Vara Pappa.

Utöver det?

No more. Så önskelistan på Bokus lär växa och växa men sannolikt behöver den trimmas innan den börjar se övervuxen och mossig ut. Det måste finnas någon sorts balans mellan inlopp och utlopp. Om sommaren vill mig väl kanske jag hinner med någon enstaka bok eller två (gärna Bob Hansson), men sannolikt behöver fokus ligga på att repa upp både medicinsk fysiologi och många av de väl andvända fikonbegreppen jag lärde mig på patologiterminen för många evigheter sedan. Teh pain.

Man brukar säga att när alla måsten hopar sig är det lätt att utbrista "det här tar livet av mig". Det gör det självfallet inte. Det tar livet av dig. Inte mig. Jag klarar mig undan med några timmars frustration och svärande. För dig hjälper varken frustration och svärande även om de håller dig sällskap varje vaken minut av dagen och varje sovande timme av natten. Din smärta är för den som inte förstår outhärdlig. Jag ska inte påstå mig förstå men jag ser. Jag ser att göra bara de minsta av rörelser är som ett helt dagsverke. Alla nya mörka djävulskap av tillväxter jag med mina bara händer skulle gräva ut ur kroppen på dig om det gick tar dig hela tiden ett steg längre bort ifrån mig. Ingenting dämpar den frusna känslan hos mig. Inte ens den apelsindoftande jordärtskocksoppan med trekantsrost. Den värmer magen men i bröstkorgen biter sig kylan evinnerligt fast.

Jag är rädd.

Rädd jag snart ser ännu ett avsked.

Ett långt mycket svårare än vad som kan stavas med versaler jämte gemener.

Italiensk pastagratäng

Det här är en av mina favoriträtter. Får vilken gråmulen och tråkig dag eller händelse som helst att framstå som solig och härlig. Nu var gårdagen bara positiv i all bemärkelse och toppat med den här rätten blev den perfekt. Tänk färsk basilika, mozzarella, parmesanost och kidneybönor i en fantastisk mix. Ja vegetarisk är den också. Vad sägs om det Maria?

20 april, 2009

Vem vet?

Hey yo, det stormar i doktorandlivet.

Skriver vidare på min litteratursammanfattning (en minimalistisk inblick till höger). Vidare klurar jag på varför de funktionella studierna är lika svåruppnåeliga som att handplocka ned stjärnor från himlavalvet. Kanske för att de i allra högsta enkelhet inte syns i fullt dagsljus. Det hjälper mig dock föga utan gräver vidare i litteraturens hieroglyfiska samfund med min leksakspade i färggrann akrylplast. Siktet ligger inställt på Japan för tillfället. Man säger allt brukar lösa sig med tiden, jag hoppas det även gäller forskning och doktorerande. Sökte lite sympati hos vänner och tillika doktoranderna A och E i byggnaden bredvid. De kände direkt igen mina symptom och jag gick därifrån en timme senare med lite lättare steg än när jag kom.

Men det finns ljuspunkter; några är T6 till hösten, Marstrand i maj och Stockholm till helgen. Därför sjunger jag i yrvädersglädje gärna med i Covered Calls fantastiska Shine trots allt.

19 april, 2009

Jag fick världens bästa kommentar idag

- Du är den absolut bästa instruktören någonsin!

- ...

Tack.

17 april, 2009

There's something sincerely beautiful about a little thing called life between eight-thirty and half past eight

Drar axelväskan över huvudet. Bekymmer och frågetecken lämnar jag bakom mig i samma ögonblick som jag stänger dörren till mitt skrivrum. Trycker upp hissen till min våning. Den är gammal, från 60-talet. Innerväggarna är i gediget trä med ristningar från svunna tider om lärare, professorer, tyckanden och viktigpettrar. Varje tur med hissen ger en sorts historisk upplevelse. En inblick i vad som passerat, vad som har varit och aldrig kommer åter och emellanåt små nya fotnoter längst ner i de dammiga hörnen. Historien väver hela tiden sina nya mönster och kopplingar till de personer vars morgon och eftermiddag startar bland dess väggar. Från hissen och ut i den friska luften som bär dofter och känslor av vår men maskeras av de stilla snöflingorna. Går med lugna och harmoniska steg mot hållplatsen samtidigt som snöflingorna dalar ned runtom mig och lindar in mina svepande tankar.
Idag, men för många år sedan gifte de sig, samma dag som jag fyllde två. Min mor och far. I en gammal kyrka i Ammarnäs inramade av fjäll där jag i kyrkans innanmäte hölls på plats av min farmor som matade mig med Zoo-apor från en tablettask. Idag träffade de sin husläkare som gav en dyster men väntad prognos om sjukdomens spridningsförlopp. Senare satt de tillsammans i harmoni, åt en god middag och firade sin bröllopsdag. Deras sista tillsammans.

Utanför fönstret där jag åker fram byts snöflingorna ut mot ett solsken som bryter genom de tunna molnen. Stopp-skylten tänds, jag sitter kvar i sätet med en halvt drömmande blick och inte förrän jag absolut måste reser jag mig upp och kliver ut i den ännu krispigt härliga vårluften som nu ackompanjeras av en strålande sol. Kliver in genom ytterdörren och min sexåriga son kommer springandes nedför trappan med ett dundrande ljud för att slänga sig i armarna på mig. Det dundrande ljudet kommer från hans nya Blixten McQueen-skor han vägrar ta av sig. Där uppe sitter min treåriga dotter med det största av leenden över hennes nya bok. Går in i köket, kysser den jag håller mest kär i hela mitt liv. Något man aldrig, hur klyschigt framställt det än må vara, förstår förrän det tillfälle då blickarna möttes den allra första gången.

Dottern somnar i våran säng. Jag lyfter upp henne, håller hennes varma kropp tätt intill och hon suckar lätt. Lägger ned henne i sin egna säng, stoppar om, pussar henne på pannan och reflektionsmässigt kramar hon om sin lilla nalle och försvinner halvt under det överdimensionerade täcket. Jag går långsamt ut därifrån, lägger igen dörren precis lagomt så en ljusstrimma från hallens lampor lämnar en svag ljusstrimma på den bortre väggen och håller det svartaste mörkret i stilla ro.
Tar sonen i handen och annonserar tandborstning följt av sängsökande. Sjövildheten som så ofta åtföljs hans vardagsförfaranden är bortblåsta och allt är lugnt. Vi går till sängen, han får se Robin Hood. Under hans säng i myshörnan ligger hans Blixten McQueen-skor på en kudde. Efter jag sagt god natt säger han;

- Pappa, jag älskar dig så mycket.

- ....och jag dig.

Drar igen dörren, jag hör hur Robin Hood börjar lura av prins John hans juveler på handen och hur Sir Väs förgäves försöker få hans uppmärksamhet. Slår mig ner i soffan, öppnar boken Att Vara Pappa av Sundvall jag fick i present och börjar läsa några rader. I bakgrunden spelas Loose Heart av vackraste Riverside. Samtidigt slår en tanke mig;

Livet är sannerligen magiskt. Mer så än bara mellan 8:30 och halv nio.

Lita på mig.

Det finns kärlek nog även för den tredje.

I can hear the wind blow

Det snöar.

Jag blir ett år äldre.

Jag sitter på balkongen i ren protest.

Och fryser.

15 april, 2009

Välbevarat

Varför har ingen sagt åt mig hur bra Porcupine Tree är?

Lyssnar på den magiska Collapse The Light Into Earth från In Absentia.

Att de dessutom spelar i Stockholm 19:e oktober vill jag inte tänka på.

Annars börjar folk och fän trotsa vädrets makter även på dessa breddgrader. Snön tinar undan, gatorna sopas och vårtecknen radas upp fler och fler för varje passerande dag. Inga tranor har mitt norra öga ännu skådat, men det är en tidsfråga. Så medelst väntan på några av de graciösa himlens pilar åkte ekbordet och stolarna fram på balkongen för att åter inta sina platser på det härliga golvet vi lade ut förra sommaren. Oljade in bordet en vända och så snyggt det blev. Så även om jag måste sitta inlindad i en filt och omgiven av värmeljus säger jag det med en huttrande röst av glädje; våren är här.

Jo fan.

Det firas med grillad ryggbiff, potatisgratäng med vitt vin, lättfrästa grönsaker och ugnsbakad vitlök med persiljesmör. Till dessert en valrhonachokladtårta med lättvispad grädde och bärkompott.


14 april, 2009

This is an evil side of hell

Om jag inte hade den vackraste B-sidan Back To The River (Spotify) från EP:n O2 Panic Room med Riverside som mentalt stöd, ja då hade det mentala fördärvet redan varit ett bergssprängt faktum. Har påbörjat projektet att skriva en sammanfattning om mitt forskningsområde, en sorts högre växel för att lära sig förstå mer om både djupet (Marianergraven) och bredden (Indiska oceanen) av den snåriga djungel som mycket av ens forskning innebär. Jag drunknar i det vatten med kraftiga underströmmar av referensletande och hantering, går under i det ovärdeliga språkbruk man bara ser i forskningstexter. Mer högtravesterande tjurträck går inte att finna någonstans annars, nej inte ens i Ranelidskan, I kid you not.

Efter flera timmar av "skrivande" har jag åstadkommit något så magnifikt som en endaste A4-sida fylld med text, till råga på allt med vackert 1½ radavstånd. I mitt futila försvar till självrespekt är storleken på fånten endast 9 så helt uppåt väggarna är det inte. Bara halvt.

Men jag lär mig något.

Det får väl räknas som myntets framsida.

Paniken och stressen över att arbetstakten känns som tramadoltyngda myrsteg är baksidan.

13 april, 2009

Öron

Hon skrek i vild förtvivlan, höll sig för öronen och på höga småbarnsfrekvenser utbrista "aj aj aj!". Snuvan och hostan lite avig under några dagar men det här var något annat. En öronmärkt misstanke förelåg hos både mami och pappsen. Mitt i natten, fortfarande mörkt ute även om våren är på ingång, åktes det ner till akuten. Lätt dimmad belysning i korridorerna, poliser och securitasvakter höll koll på överförfriskade och påskintoxikerade individer bland blåvita landstingspyjamasar. En snabb titt i hörselgångarna på den lilla tjejen avslöjade två spruckna trumhinnor. Hälsa på Herr Kåvepenin i dagarna tio.

Det är bättre nu.

Annars hittar jag nya intressanta böcker att läsa i en snabbare takt än jag förmår läsa ut. Avslutade igår bok numero dos i den fantastiska Farseer-trilogin. Summa sumarum avskyr jag Regal och älskar Narren. Vidare suktar jag lite lätt efter Torbjörn Tännsjös Döden Är Förhandlingsbar, Modern Science Writing av Dawkins, genetikboken av Mikael Fant och i högsta egenintresse denna här.

Bildserie

Det här ger samma spektrum av känslor som när jag skriver om Livet i en kartong.

Längta.

08 april, 2009

Bra om yrket

Moderna Läkare, en tidning som ges ut av SYLF (Sveriges Yngre Läkares Förening), skriver mycket bra som personligen berör och ger värdefull tankeverksamhet. Temat berör brott och straff med den täta kopplingen av tillit som patienter ovillkorligen lägger i händerna på andra människor.
Jessica Svefors, läkarkandidat på termin 8 vid Uppsala Universitet, beskriver den fantastiska känslan av vårdförloppet på ett sympatiskt och välriktat sätt i sin ledare inför en operation av en pojke där hälsenan skulle förlängas:

Mamman var med inne på salen, höll pojken i handen medan vi satte på syrgasmasken… Medan mamman leddes ut i väntrummet tog jag över pojkens andning. Tryckte först lugnt och bestämt på andningsblåsan med ena handen medan den andra höll fri luftväg och höll masken på plats, varpå jag intuberade och kopplade över på respiratorn. Jag var oändligt stolt… En halv meter ifrån mig stod min handledare och höll koll på vad jag gjorde.

Allt handlar om en tillit många måhända tar alldeles för lätt på, framför allt vårdpersonal som kanske ser den som någonting självklart. Den är allt annat än ovedersäglig och någonting som historien av ett långt gemensamt arbete hos vårdpersonal i alla kategorier och personligt bemötande utkristalliserat. Patienter är alltid i en utsatt roll, de söker hjälp för de kan inte hjälpa sig själva och det förtroende de lägger i andras händer ska förvaltas varsamt. Dessa tankar har fått mina tidigare associationsbanor om den morddömde kandidaten som läser i Uppsala att omvärderas och fördjupas bortom mig själv som ensam individ.

Patienters och nära anhörigas rätt att känna sig fullständigt trygga.

Björn Söderberg avrättades i trappuppgången utanför sin lägenhet en höst 1999. Han var syndikalist och hans politiska engagemang bragde honom om livet. Syndikalism är socialistiska tankar och dispositioner där det slutgiltiga målet är att reformera samhällets kapitalism genom fackliga handlingar från arbetarklassen. Att ha sådana åsikter och stå för dem är ingenting någon människa ska behöva förlora livet över, ändå var det just vad Björn tragiskt råkade ut för när hans banemän, tillika uttalade nazister, sökte upp och sköt ihjäl honom. En av dessa läser nu på läkarprogrammet i Uppsala. Som jag tidigare sagt, borde han få göra det? Ja. Ska han få bli läkare? Tidigare hade jag sagt ja. Nu? Not as much.
Den tidigare dömde begick ett avskyvärt brott, ett oförlåtligt sådant – men tillika går det inte frånse att han avtjänat sitt straff och är en fri medborgare. Problematiken börjar därmed handla om gränsdragningar. Vilka gränser är ok? Ska man få läsa till läkare om man begått rån, våldtäkt eller misshandel? Eller ska han uteslutas på grunder att han varit nazist? Hade det varit annorlunda om han istället var syndikalist? Runt detta spekulerar journalisten Martin Engqvist vilt men sakligt och det är bra läsning. Universiteten i vårt land ska vara öppna för alla, men kanske måste det också finnas några grundläggande regler och selektion av lämpliga personlighetstyper till olika yrken. Trots allt, vi sätter inte en väldigt glömsk person i cockpiten i ett flygplan med 150 passagerare ombord.
Så vad vore det enklaste? Ja jag är starkt benägen hålla med herr Engqvist i sitt resonemang att den idag 33-årige läkarkandidaten självmant avbryter sina studier. Att få honom vädja till sitt sunda förnuft: Du blir aldrig läkare. Du är alltid förnekad patientkontakt. Gör dina studiekamrater, ditt universitet och den svenska läkarkåren en tjänst genom att kliva av och gå vidare i livet.
Om man passar i rollen som läkare är svår att avgöra i början av en utbildning. De första åren är föreläsningar, tentor, praktiska övningar men ytterst sällan med någon form av riktig patientkontakt (detta börjar dock ändras med nya och uppdaterade studieplaner på många av våra universitet). När sedan kandidater tillbringar 1-2 veckor på en och samma placering, hur lätt är arbetet för ordinarie vårdpersonal och handledare att bilda sig en helt säker bild och uppfattning om kandidaten i fråga håller måttet? Lars Påhlman, kirurg och professor vid Akademiska sjukhuset, tar upp detta. Han säger att han låtit studenter få gå vidare till högre terminer och placeringar även om känslan att de inte varit lämpliga infunnit sig, så är uppgiften i sig omöjlig?
Det går att göra allt enkelt för sig. Att bestämma vilka brott som inte går att kombinera med läkaryrket. Då torde problemet vara löst, eller? Riktigt så enkelt är det inte utan man tvingas se nyanserna. Man inkompetensförklarar rehabiliteringsåtgärder inom kriminalvård och ur juridiskt laglig synvinkel både förkastligt och oacceptabelt. Men tillika så skulle sådana regler och bestämmelser ändå bara påverka en väldigt liten grupp individer som vill studera medicin. Problemet är således förhållandevis litet men i sak väldigt stort.

Många glorifierar läkaryrket och att ha kommit in på utbildningen. Som jag tidigare sagt förstår jag inte den principen och, om någonting, gör det mig förbannad. Det finns så långt mycket svårare saker i livet än att komma in på en utbildning, men det kräver också sin grad av vidvinkelperspektiv som alldeles för få människor vågar lägga över sina likriktade ögon. Någonsin försökt bli astronaut? Stridspilot? Veterinär? Rockstjärna? Statsminister? President?

Ja ni fattar.

Läkaryrket som jag både ser, hör, blir påtalad om och andra vägar av intryck är att det innebär en stor fysisk och psykisk stress. Mycket jobb på kvällar, helger och nätter. Man är hela tiden den ytterst ansvariga för människors välbefinnande och liv. Glöm inte heller att du ska tillbringa den största delen av ditt vakna liv i en landstingspyjamas av ej passande storlekar. Läkare ska alltid göra sitt yttersta för att bota, lindra och trösta men hur skrämmande känns det inte när begreppet ”lindra” så nyligen likställs med mord när en respirator stängs av? Hela processen vänder magen ut och in på mig.

Men det finns något inom yrket som sätter eld på passionen inom mig. Så jag avslutar, vilket sig bör, i samma ände som jag började med att återigen citera Jessica Svefors:

Det är ganska makalöst faktiskt, och jag förundras över det varje dag. Hur stort förtroende gemene man har för vårdpersonal. De låter oss tappa dem på blod, fylla dem med cellgifter, skära av deras kroppsdelar och ha tillgång till intim information i deras journaler.

Det är en ödmjuk roll som inte passar alla.

Tack för perspektiven.

Miss M

Som att läsa ett mer briljant alterego av Mike.

Det säger inte så lite.

Tougher than the rest.

06 april, 2009

Lugna vatten

Labbar.

Läser böcker.

Lagar mat.

Vardag, ni vet.

Citron- och grönsaksbuljongkokt moghrabiah med tomatfräst kolja smaksatt med chili och persilja

Helstekt lammytterfilé med potatis- och jordärtkockspuré, smörstekt portabella och rödvinssås

05 april, 2009

I love this man

Ovillkorligt.

Pizza amore


Igår italiensk pizza med lufttorkad skinka, färska örter, chili, vitlök och mozzarella.

Ikväll blir det lamm.

03 april, 2009

På Y-fronten intet nytt

Läste för ett tag sedan På Y-frontet intet nytt av den norrlandsfödde men numera Malmöbaserade satirikern Peter Eriksson. Jag är moderat imponerad, borderline inte alls för att kortfattat summera. Han säger själv det är en "respektlös uppgörelse och en kärleksfull satir över dagens manlighet".

Uppgörelse?

Snarare finner jag det mesta vara, om än bra och diskutabla ämnen, alldeles för inlindat i vitsigheter och humoristiska gliringar om redan uttjatade beteenden och klagovisor. Hans poäng är sann om hur könsrollen har förändrats och hur adaptionen till den många har problem med (samtidigt som han heller inte ser särskilt mycket av den i sin egna krets), men den går ändå lite perifert förbi och fastnar likt någon trög klump i halsen istället för att sticka till ordentligt. Således liknar det mer en märklig fusion av traditionell föredragsmentalitet och Släng dig i brunnen, som ett alldeles för långt kåseri i King om hur en fadd könsroll knakar i fogarna.
Det tillfälle när boken börjar sticka till och kännas är när komikens låga falnar och ilskan kommer fram i avsnitten om manligt våld och våldtäkter, då är det på riktigt. Hade Eriksson vågat kliva ordentligt utanför bekvämlighetszonen och PK-känslan för att istället dykt under ytan av vitsigheter som han nu seglar fram på, då hade det kunnat bli riktigt vasst.

Det blir två stetoskop av fem.

02 april, 2009

Wishful thinking

Jag vill inte sitta och labba på labbet.

Jag vill ut och fotografera.

Men här sitter jag.

Ni kan titta på lite nytagna foton här.

01 april, 2009

Tom Holder

Förutom att namnet låter som något av en karaktär i Harry Potter är det även en rätt ordinär grabb med ett ganska hedersvärt målarbete. Det hela började i England och frågan gäller djurförsök. Tom är emot djurförsök men istället för våldsbenägna akter som hot, skrämseltaktiker, elda upp forskares bilar och hus som tidigare skett av radikala motståndsextremister tar han en helt annan approach. Han startade rörelsen Pro-Test, en organisation som informerar och sprider kunskap om vikten av djurförsök i de avseenden där det ännu inte finns alternativa metoder än att använda djur.
Som ung forskare tycker även jag att man ska använda andra typer av cellinjer och modeller i den utsträckning man kan istället för djur när den möjligheten finns. Nu är det så att den bistra realiteten är inte svart eller vit, för även i min egna forskning förekommer försöksdjur. Benmärgsceller finns inte i växter eller dylikt, och även om det finns icke-djurceller som liknar märgceller beter de sig heller inte helt likadant. Så det finns ett behov, men allt bör hållas till ett möjligt minimum.
Det fantastiska med Holders arbete (i grunden tillsammans med naturvetarstudenten Laurie Prycroft) är att han med Pro-Test lyckas vända tankebanor och uppfattningar hos stora majoriteter i samhällen, främst på vikten av att den kunskap som forskas fram är i människans favör och bästa intresse.

Han inspirerar.

Läs artikeln här.

Basta

Jag borde sluta förvånas när E kokar pasta.

Men det gör jag inte.

Mängden skulle mätta ett helt militärkompani efter en dagsmarsch.

Handelsboden dagen till ära

- Vad är det här?
- Svensk färskpotatis.
- Vad kostar den då?
- Tjugofrem kronor kilot.
- Får jag femtio kilo.

- När man nu går in i den här handelsboden, så slår det emot en en doft som av dörrar. Med påtaglig kraft.
- Det hänger grejor i taket.
- Stövlar.
- Klackar i taket.
- Till höger står en tunna med rökt fläsk och sirap.
- Handelsmannen går armgång i korvarna i taket och så ropar han neråt butiken "Är det någon kund här?"
- "Kung?" skriker dom nerifrån butiken då.

Sen släpper han sig handlöst ner i silltunnan.

- Alltid när man handlar någonting, så får man ett par karameller på köpet va, men om man handlar karameller?
- Då får man ett ord på vägen.
- Då säger handelsmannen: "Om ni går sexhundra meter norrut, så ligger det ett ord på vägen. Som ni kanske har glädje av."
- Då säger handelsmannen: "Vet ni att varje år så går jag i min butik sträckan Stockholm-Rom tur och retur."
- Travar han så långt varje år?
- Ja, han bor i Rom nämligen.
- Han har en kagge som det står "ROM" på, som han travar.
- Vet ni att varje dag går jag i den här handelsboden en sträcka som motsvarar avståndet mellan den här silltunnan och dörren. Jag är ganska hemmastadd här. Ska jag nog be att få säga.
- Den här handelsmannen ja, han är lite filosofiskt lagd. Om en person köper för sjutton kronor, och lägger upp sjutton kronor, så är det inte sagt att han accepterar det förhållandet.
- Det är möjligt att han säger att: "Nåja, så enkelt är det inte. Först ska vi snackas vid lite." Det var just utmärkande för gamla tiders handelsbodar att dom snackades vid lite.
- Innan dom klippte till.
- Dom talade om var det brunnit igår.
- Och dom la aldrig hyende under lasten.
- Utom på ett ställe. I den handelsbod jag tänker på gjorde dom det. Men den är ju inte utmärkande.
- Man kan också tänka sig att han är lite praktiskt lagd, så om man begär ett kilo potatis, då får man det. Det är liksom inget snack om det.

- Han har en penna bakom örat va. Jag ska be att få en sån där säger man. Och eftersom som han inte kan se pennan vänder han sig om och tittar.
- Och så ändrar man handen då.
- Men det ser han inte, för han tittar bort.
- Och så vrider han ännu mer på huvudet.
- Om man gör det där med skicklighet kan man få handelsmannen att rotera allt fortare. Tills han till slut har borrat sig ned i bjälklaget.
- Ja, fast det får göras skickligt.
- Det är faktiskt hittills ingen som har lyckats.

- Har ni inga Marlboro?
- Nej.
- Nehej, inga Marlboro. Kan jag då få en Roulette?
- Nehej, inga Roulette. Kan jag då få en ask Figaro?
- Inga Figaro heller. Kan jag då få en ask Bill?

Man måste liksom löpa linan ut nu.

- Kan jag då få ett paket Prince.
- Nej, det har vi inga.
- Kan jag då få ta med mig en bit av den här DÖRRINREDNINGEN? Säger man då, och så tar man dörren och går.

Man måste vara ärlig och löpa linan ut.

- Man går in i handelsboden och ber att få köpa en kassaapparat.
- Ja, ni kan få den för hundrafemtio, säger handelsmannen. Och så betalar man hundrafemtio, och så lägger han dom i lådan, slår in det, och så tar man kassaapparaten och går.

- Är den här handelsboden till salu?