22 april, 2009

Avsked

Pyrande har faktumet krupit ikapp mig likt en smygande vessla bland täta strån. Att läsa skönlitteratur i någon form börjar få stryka på stora foten. Det finns inte längre någon tid för existentiell eskapism i form av vackra formuleringar. All framtida text i läsbar form kommer vara bildande men ack lika skönlitterärt som en betongförort till Berlin på slutet av 60-talet. Studieböcker, fikonspråk och forskningspek är min lovsjungda melodi. Men helt kalkonkall kan jag omöjligt gå ty det vore som att bada med knappnålar. Sista boken i Farseer-trilogin har fått dispens (påbörjad), likaså Underdog av Torbjörn Flygt samt Att Vara Pappa.

Utöver det?

No more. Så önskelistan på Bokus lär växa och växa men sannolikt behöver den trimmas innan den börjar se övervuxen och mossig ut. Det måste finnas någon sorts balans mellan inlopp och utlopp. Om sommaren vill mig väl kanske jag hinner med någon enstaka bok eller två (gärna Bob Hansson), men sannolikt behöver fokus ligga på att repa upp både medicinsk fysiologi och många av de väl andvända fikonbegreppen jag lärde mig på patologiterminen för många evigheter sedan. Teh pain.

Man brukar säga att när alla måsten hopar sig är det lätt att utbrista "det här tar livet av mig". Det gör det självfallet inte. Det tar livet av dig. Inte mig. Jag klarar mig undan med några timmars frustration och svärande. För dig hjälper varken frustration och svärande även om de håller dig sällskap varje vaken minut av dagen och varje sovande timme av natten. Din smärta är för den som inte förstår outhärdlig. Jag ska inte påstå mig förstå men jag ser. Jag ser att göra bara de minsta av rörelser är som ett helt dagsverke. Alla nya mörka djävulskap av tillväxter jag med mina bara händer skulle gräva ut ur kroppen på dig om det gick tar dig hela tiden ett steg längre bort ifrån mig. Ingenting dämpar den frusna känslan hos mig. Inte ens den apelsindoftande jordärtskocksoppan med trekantsrost. Den värmer magen men i bröstkorgen biter sig kylan evinnerligt fast.

Jag är rädd.

Rädd jag snart ser ännu ett avsked.

Ett långt mycket svårare än vad som kan stavas med versaler jämte gemener.

4 kommentarer:

Tolkia sa...

Inför det stora avskedet är vi alla mycket små.

Doktoranden sa...

Tolkia, verkligen mycket små.

Mårr sa...

Det är så svårt att komma på något vettigt att säga

Men...känslan går igenom texten och jag kan inte säga att jag fullt ut kan förstå hur det känns att se på något så jobbigt så länge när det handlar om någon nära, men jag tror jag anar.

Doktoranden sa...

Mårr, tack för uppmuntran. Ska dit till veckan men i ärlighetens namn vill jag inte. Det är som att simma i olja.