08 april, 2009

Bra om yrket

Moderna Läkare, en tidning som ges ut av SYLF (Sveriges Yngre Läkares Förening), skriver mycket bra som personligen berör och ger värdefull tankeverksamhet. Temat berör brott och straff med den täta kopplingen av tillit som patienter ovillkorligen lägger i händerna på andra människor.
Jessica Svefors, läkarkandidat på termin 8 vid Uppsala Universitet, beskriver den fantastiska känslan av vårdförloppet på ett sympatiskt och välriktat sätt i sin ledare inför en operation av en pojke där hälsenan skulle förlängas:

Mamman var med inne på salen, höll pojken i handen medan vi satte på syrgasmasken… Medan mamman leddes ut i väntrummet tog jag över pojkens andning. Tryckte först lugnt och bestämt på andningsblåsan med ena handen medan den andra höll fri luftväg och höll masken på plats, varpå jag intuberade och kopplade över på respiratorn. Jag var oändligt stolt… En halv meter ifrån mig stod min handledare och höll koll på vad jag gjorde.

Allt handlar om en tillit många måhända tar alldeles för lätt på, framför allt vårdpersonal som kanske ser den som någonting självklart. Den är allt annat än ovedersäglig och någonting som historien av ett långt gemensamt arbete hos vårdpersonal i alla kategorier och personligt bemötande utkristalliserat. Patienter är alltid i en utsatt roll, de söker hjälp för de kan inte hjälpa sig själva och det förtroende de lägger i andras händer ska förvaltas varsamt. Dessa tankar har fått mina tidigare associationsbanor om den morddömde kandidaten som läser i Uppsala att omvärderas och fördjupas bortom mig själv som ensam individ.

Patienters och nära anhörigas rätt att känna sig fullständigt trygga.

Björn Söderberg avrättades i trappuppgången utanför sin lägenhet en höst 1999. Han var syndikalist och hans politiska engagemang bragde honom om livet. Syndikalism är socialistiska tankar och dispositioner där det slutgiltiga målet är att reformera samhällets kapitalism genom fackliga handlingar från arbetarklassen. Att ha sådana åsikter och stå för dem är ingenting någon människa ska behöva förlora livet över, ändå var det just vad Björn tragiskt råkade ut för när hans banemän, tillika uttalade nazister, sökte upp och sköt ihjäl honom. En av dessa läser nu på läkarprogrammet i Uppsala. Som jag tidigare sagt, borde han få göra det? Ja. Ska han få bli läkare? Tidigare hade jag sagt ja. Nu? Not as much.
Den tidigare dömde begick ett avskyvärt brott, ett oförlåtligt sådant – men tillika går det inte frånse att han avtjänat sitt straff och är en fri medborgare. Problematiken börjar därmed handla om gränsdragningar. Vilka gränser är ok? Ska man få läsa till läkare om man begått rån, våldtäkt eller misshandel? Eller ska han uteslutas på grunder att han varit nazist? Hade det varit annorlunda om han istället var syndikalist? Runt detta spekulerar journalisten Martin Engqvist vilt men sakligt och det är bra läsning. Universiteten i vårt land ska vara öppna för alla, men kanske måste det också finnas några grundläggande regler och selektion av lämpliga personlighetstyper till olika yrken. Trots allt, vi sätter inte en väldigt glömsk person i cockpiten i ett flygplan med 150 passagerare ombord.
Så vad vore det enklaste? Ja jag är starkt benägen hålla med herr Engqvist i sitt resonemang att den idag 33-årige läkarkandidaten självmant avbryter sina studier. Att få honom vädja till sitt sunda förnuft: Du blir aldrig läkare. Du är alltid förnekad patientkontakt. Gör dina studiekamrater, ditt universitet och den svenska läkarkåren en tjänst genom att kliva av och gå vidare i livet.
Om man passar i rollen som läkare är svår att avgöra i början av en utbildning. De första åren är föreläsningar, tentor, praktiska övningar men ytterst sällan med någon form av riktig patientkontakt (detta börjar dock ändras med nya och uppdaterade studieplaner på många av våra universitet). När sedan kandidater tillbringar 1-2 veckor på en och samma placering, hur lätt är arbetet för ordinarie vårdpersonal och handledare att bilda sig en helt säker bild och uppfattning om kandidaten i fråga håller måttet? Lars Påhlman, kirurg och professor vid Akademiska sjukhuset, tar upp detta. Han säger att han låtit studenter få gå vidare till högre terminer och placeringar även om känslan att de inte varit lämpliga infunnit sig, så är uppgiften i sig omöjlig?
Det går att göra allt enkelt för sig. Att bestämma vilka brott som inte går att kombinera med läkaryrket. Då torde problemet vara löst, eller? Riktigt så enkelt är det inte utan man tvingas se nyanserna. Man inkompetensförklarar rehabiliteringsåtgärder inom kriminalvård och ur juridiskt laglig synvinkel både förkastligt och oacceptabelt. Men tillika så skulle sådana regler och bestämmelser ändå bara påverka en väldigt liten grupp individer som vill studera medicin. Problemet är således förhållandevis litet men i sak väldigt stort.

Många glorifierar läkaryrket och att ha kommit in på utbildningen. Som jag tidigare sagt förstår jag inte den principen och, om någonting, gör det mig förbannad. Det finns så långt mycket svårare saker i livet än att komma in på en utbildning, men det kräver också sin grad av vidvinkelperspektiv som alldeles för få människor vågar lägga över sina likriktade ögon. Någonsin försökt bli astronaut? Stridspilot? Veterinär? Rockstjärna? Statsminister? President?

Ja ni fattar.

Läkaryrket som jag både ser, hör, blir påtalad om och andra vägar av intryck är att det innebär en stor fysisk och psykisk stress. Mycket jobb på kvällar, helger och nätter. Man är hela tiden den ytterst ansvariga för människors välbefinnande och liv. Glöm inte heller att du ska tillbringa den största delen av ditt vakna liv i en landstingspyjamas av ej passande storlekar. Läkare ska alltid göra sitt yttersta för att bota, lindra och trösta men hur skrämmande känns det inte när begreppet ”lindra” så nyligen likställs med mord när en respirator stängs av? Hela processen vänder magen ut och in på mig.

Men det finns något inom yrket som sätter eld på passionen inom mig. Så jag avslutar, vilket sig bör, i samma ände som jag började med att återigen citera Jessica Svefors:

Det är ganska makalöst faktiskt, och jag förundras över det varje dag. Hur stort förtroende gemene man har för vårdpersonal. De låter oss tappa dem på blod, fylla dem med cellgifter, skära av deras kroppsdelar och ha tillgång till intim information i deras journaler.

Det är en ödmjuk roll som inte passar alla.

Tack för perspektiven.

9 kommentarer:

whynja sa...

Oerhört bra skrivet och mycket intressant frågeställning. Tyvärr är det ju så att man alltför ofta stöter på fel människor i fel yrken, dvs yrken där de inte alls verkar höra hemma. I många fall går det att se det mellan fingrarna, och man sträcker sig till att bli irriterad på vederbörande, men i fallet med läkare så blir det än mer allvarligt. Tyvärr är det ju också väldigt ofta som människor inte har någon självinsikt och själva inser att de är fel person på fel plats. Man kan väl bara hoppas att läkarkandidaten i det här fallet kan använda sitt förnuft...eller försöker han bevisa något för samhället?

Jag har förresten aldrig kommenterat här förut, men jag är en trogen läsare. Ska försöka bli bättre på att göra ett avtryck här lite titt som tätt. Tack för en bra och intressant blogg.

Nils sa...

Om jag inte minns fel eller har blivit felinformerad så påbörjade den tidigare morddömde aldrig läkar-studier i Uppsala...

Doktoranden sa...

Whynja, tack för kommentaren. Läsare är roligt att ha, kommentarer är en positiv bonus.
I alla fall; fel människor i fel yrken träffar man på relativt ofta. Bara att gå ner på stan och besöka ett par random butiker. Som du också säger är en del yrken där förtroende och vissa personliga egenskaper så uttalat långt mycket mer viktigare än andra, och många fler yrken än bara läkare. Tänk poliser, psykologer, terapeuter, förskollärare. Bara den sistnämnda är ganska extrem då man lämnar bort sina barn till någon annans vård under några timmar av dagen. Tala om att det måste finnas en tillit av grandiösa mått.
I fallet med läkarkandidaten kan man bara spekulera om det handlar att visa något för samhället, eller så vill han genuint hjälpa andra människor i resten av sitt liv. Men hur kan man veta? Ens handlingar definierar en och hur väl man än vill göra sig av med vissa lär de alltid finnas kvar i våra ryggsäckar. Det är sådant man tvingas leva med, på gott och ont.

Nils, jag ska inte säga du har fel. Men varför samtalar och har i sådant fall landstinget i Uppsala diskuterat fram "lösningen" gällande denna student? Att stoppa alla former av patientkontakt och aldrig ge samma individ möjligheten att få ut en legitimation?
Men jag vet inte mer än dig om han de facto går där eller ej. Tack för att du uppmärksammade mig.

Emil sa...

Hade en sanslöst kass och inkompetent läkare senast jag förärade vårdcentralen ett besök. Nånting säger mig att du behövs i kåren.

E sa...

Tack för ett oerhört Intressant och Nyanserat inlägg. Mycket mycket bra skrivet och som vanligt väldigt tillfredsställande att läsa.

Johanna sa...

Det stämmer som Nils skrev, att den morddömde studenten aldrig påbörjade sina studier. Åtminstone om man ska tro Läkartidningen, Dagens Medicin och Uppsala Nya Tidning som alla skrivit artiklar om det. Stora delar av debatten utspelade sig ju innan och precis i början av terminen då man inte visste detta. Dessutom finns det ju inget som säger att liknande situationer inte uppstår i framtiden, varför debatten och behovet av att kunna agera mot studenter med liknande bakgrund ändå känns viktig tycker jag.

linda sa...

mycket bra skrivet. ja, verkligen att man litar så på vårdpersonal! men på ett sätt så måste man ju. och jag tänker på min superdåliga förlossning som slutade med akutsnitt och jag var hysteriskt livrädd när beslutet togs. ville inte ha snitt, allmän dödsångest tror jag. men jag kände mig i väldigt trygga händer med flera läkare sköterskor oj vad massa folk runt omkring mig och narkossköterskan(tror det var det hon var) var helt otrolig som lugnade mig hela tiden (jag var vaken hela tiden med bedövning) och pratade med mig. och allt gick så himla bra. underbara människor.

och du verkar så förståndig och kommer bli en bra läkare. det märks.

Browny sa...

Väldigt bra skrivet. Första gången jag läser hos dig och jag gillar sättet du skriver på. Intressanta frågeställningar.

Själv studerar jag i England, T4 och här är man hårdare vad gället kontroll av studenters bakgrund och man lämnar därför uppgifter om sitt brottsregister, iom att man jobbar med utsatta människor. Detta gäller inte bara läkaryrket utan även andra yrken där man kommer i kontakt med barn, äldre och utsatta.

Lär besöka din blogg igen.

Doktoranden sa...

Emil, alltid tråkigt att möta läkare man inte utvecklar ett förtroende för. Jag hoppas jag kan bli en bra läkare, men det är till andra att bedöma. Jag kan bara göra mitt allra bästa och yttersta.

E, vänligt sagt. Tack.

Johanna, där ser man. Tack för den informationen. Självfallet är debatten mycket viktig i fortgående led och jag hoppas den leder till nya och mer konkreta direktiv gällande antagningar av 'tvivelaktiga' studenter.

Linda, sköterskor är fantastiska i den rollen som du beskriver. En nackdel med läkarutbildningen är att vi läser och lär oss för lite 'omvårdnad' till skillnad från sköterskor. För oss är alltid prioriteten på sjukdomen och tillståndet, och är man inte väldigt empatisk och alltid ser människan bakom problemet som en naturlig del av helheten är det lättare bli en avståndstagande och kall läkare. I mina ögon.

Browny, välkommen hit och tack för dina ord. Har aldrig råkat på någon som studerar i just England så väldigt intressant att få en inblick från dina perspektiv. Även här har ju en del andra yrken krav på rena brottsregister; förskollärare, polis etc. Egentligen konstigt att läkarutbildningen inte har det än tvärtom. Patienter befinner sig alltid i en utsatt roll, oavsett graden av deras sjukdomsproblematik.