30 november, 2011

Att dö den stora tristessdöden på klin

Jessica skriver att hon dör VetU-döden på KI. På ett annat sjukhus i en annan ände av landet håller istället en annan kandidat på att dö den stora tristessdöden på klin. En och en halv vecka på avdelning har mig att klättra på väggarna. Tillåt mig summera: Ett/1/! utfört neurologiskt status på åtta/8/!! arbetsdagar! Begreppet sittrond är ett främmande begrepp som med lite tur utförs en gång i veckan. Begreppet rond och att träffa patienter är obefintligt. Inga patienter kommer in, inga skrivs hem, de bara är, vilket jag förstår men föranleder för mig inte heller särskilt mycket jobb utan istället att sitta av tid. Försöker effektivisera. Tar med laptopen och gör case inne på läkarexpeditionen, kaffe i pappmugg mitt främsta sällskap. Klockan slår 9:53 och inga riktiga läkare ännu i sikte. Som ett ensamt skepp utan roder på stiltje hav. Pausar, skriver utvärderingsmail till klinikansvarig om placeringens brister med förhoppning om bättring för kommande kandisar med olycklig avdelningslottning. Plingar snabbt ett svar tillbaka, med tack för upplysningen. Det upplevs genuint men sett för mycket av motsatsen och det genuina förblir till syvendes och sist ambivalent.
Går ned till våningen under där E jobbar med patienter med långt mer akuta behov. Insuper atmosfären, pulsen, drivet. Hon har inte tid. Injektioner ska ges, anteckningar skrivas, telefonsamtal ringas, anhöriga underrättas. Jag vill ge injektioner, diktera, träffa patienter. Istället sitter jag på en tyst läkarexpedition bakom en låst dörr, och dör den stora tristessdöden.

28 november, 2011

DD

Z spikar sin snigga avhandling i forskarvåningens egendesignade björk. Vi hurrar, gratulerar och levererar en spark i ändalyktan inför nästa veckas stundande disputation. Vi har delat mycket under åren, Z och jag, med fördel sena kvällar och helger på den femte våningen i ett av sjukhusets äldsta byggnader. Skratt, funderingar, den obligatoriska doktorandångesten och så mycket mer; alla de aspekter som målar denna rätt slutna tillvaro i mångfacetterande fantastiska dimensioner som aldrig glöms. Vi blev vänner som förstår det mesta utan många sagda ord.
Kommer hem, i brevlådan ett kuvert med handskriven address. En av mina närmaste vänner J bjuder in till sin disputation vid det tekniska norrlandsuniversitetet nästan samtidigt. Två nära vänner skall uppnå sin efterlängtade PhD med två dagars mellanrum. Det blir en DD-vecka - disputationsdubbel! Vi ska skratta, fröjdas, njuta, skåla, sjunga livets lov, skriva klart kapitlet och vända blad mot nya horisonter. Det gör mig glad. Om runt ett år är även jag där, och vänder blad.

25 november, 2011

till långsamhetens lov

Kliniken är lugn. Läser lite om patienterna men lyssnar främst på ST-läkarnas mer än charmiga aanekdoter om dråpliga situationer under AT och finner en sorts tudelad glädje kopplad med prestationsångest över att jag ännu har den kvar. Rondar med sköterskan, ordinerar och avvaktar. Går till fikarummet och tar en kaffe på väg mot röntgenrond i en annan del av sjukhuset. Möter upp med överläkaren som fredagen till ära befinner sig i civila kläder. Småpratar längs vägen, inte kallt utan ljummet, ja nästan varmt. Kryper in i det något dunkla röntgenrummet där fler än en överläkare spelar wordfeud på sina smartphones i knähöjd och döljer sina laster från röntgenläkaren framme vid skärmarna. Det blir inte mer än så. "Fredagar är så pass lugna, ni kan sluta för dagen". Så går förbi avdelningen, ordnar lite administrativt och stämplar ut det fiktiva tidskortet från kliniken och stämplar in på labbet. Från det ena till det andra. Sköter om lite celler, hojar hem med fredag i smaksinnet vilket får bjuda på ljuvligt god mat med grillad ryggbiff, sotad paprikasallad och citron ackompanjerat med gott italienskt vin. Allt i gott och nära sällskap.

23 november, 2011

Någon slags ledighet

Det kom till slut, tentaresultatet. Ett icke omärkbart antal arbetsdagar efter stadgad universitetspraxis vilket föranlett en del mailande med A över sagda kursansvariges bristande ansvarstagande. Och det gick ju vägen dessutom. Igen. Gånger två. Den kliniska farmakologin oroade mig inte och om någonting får den delen ackompanjeras av det galaktiskt myntade uttrycket "fina fisken". Men den andra, tillika numera ökända GAMES aka kursen från the very bowels of hell, fick mig nästintill att svälja min MacBebis. G som i godkänd. Say what? Hur fan gick det till? Jag hyser inget tvivel om en lätt till måttlig grad av upprättning ty mitt resultat var exakt på de berömda och adekvata 60%. Därmed hälsas den kliniska vardagen åter skönt välkommen, för trust me, preklin är inte roligt när man redan läst två kliniska terminer. Så farväl preklin, vi ses inte igen.

(men jag skall inte sticka under stolen med att de ännu måttligt färska farmakologikunskaperna kom väl till pass vid dagens casearbete då jag är delaktig i handhavandet av multisjuka patienter med mycket läkemedelskomplikationer)

20 november, 2011

Gräset är inte grönare på andra sidan

Drog iväg på hotellweekend över helgen.

Resultat?

Trött som fan.

Varken kropp respektive själ får någon lugn och ro genom att springa efter tre bustroll på äventyrsbad samt äta mat på restaurang där de hunnit lessna innan förrätten. Eller för den delen äta hotellfrukost i omgångar och trängas med pöbeln på kommersialismens möberhögkvarter. Att efter det köra i trenne timmar i kontinuerligt regn längs mörka vägar och motljusreflexer from hell var grädden på det berömda moset. Men roligt har de haft, och när allt kommer kring är det what matters most.

I morgon är zebran tillbaka och betar på den lugna akademikersavannen igen.

18 november, 2011

Jag erkänner, jag är ingen duktig ledighetsakademiker

Egentligen gillar jag att vara ledig. Det är rofyllt, stressfritt och rätt stillsamt med att kunna äta sena frukostar, lalla runt och leka barnslig fåntratt med 2-åringen på köksgolvet, eller att kunna åka iväg på lite seminarieverksamhet och middag på eftermiddagen och kvällen.

Men sen finns de ju där. Lite forskningsmail i mailboxen.

Så en stund senare satt jag och räknade lite lösningskoncentrationer och planerade experiment.

Det går således alldeles utmärkt att tvätta en zebra, men tro fan inte ränderna går bort för det.

16 november, 2011

När takykardikulmen normaliseras till asystolivacuum

Under ett antal dagar (veckor?) bedriver man någon sorts inhemsk autoamplifiering av takykardispecifikt adrenalin som i en sorts spastisk utlösning mynnar ut i ett tonlöst och stillavarande vacuum. Försöker få kontroll på transkriptionsfaktorer, signaleringsvägar, kloningsvektorer och restriktionsenzymer, ändå fast du vet att när det väl gäller kommer du ändå sitta på teh famous pottkant eftersom det kommer någon fråga ur en infallsvinkel du inte lyckats reflektera över. Höjden av ironisk skämsfaktor är när det kommer en fråga jag och Handledaren bokstavligt talat under förmiddagen suttit och resonerat runt och vi har en utstuderad plan på hur dessa funderingar skall bemötas om de dyker upp. Och upp dyker den. Handledaren ler lite smått men i mitt huvud är det nattsvart. All logik är helt bortblåst och helst av allt vill jag momentant bara ha en fallucka under stolen i bästa James Bond-stil. Svarar sådär fult trevande och den berömda svansen mellan benen känns plötsligt rejält luden och tafflig. Men åsido den uppenbara fadäsen är de därefter få och istället mestadels roligt att resonera runt ens forskningsresultat tillsammans med andra duktiga forskare.

Efteråt går man istället omkring och tänker "jaha, var det det?" och "hur gick det egentligen?". Den så alltid påtagliga skämsluvan är duktig på att inducera det klassiska ont-i maggropen-tvivlet och frågetecken om ens prestation, även om jag för dagen tror den något bisarra mängden inmundigat kaffe med Kahls-stämpel post-mittseminarium kan ha ett gastritfinger med i spelet. För den ytterst snälla verbaliseringen tillika intyget vittnar om motsatsen med citeringar som "utmärkt vetenskaplig engelska", "bra vetenskapliga resonemang" och "god förmåga att dra slutsatser av sin forskning" får vilken liten doktorand som helst att vilja lyfta-på-hatten-och-hovbuga. Rodna för dito är ju inte ett understatement OM VI SÄGER SÅ.

Kanske förmår fyra dagars ledighet i den skrämmande alternativa verkligheten "outside academia" utan fokus på vardera studier, forskning eller liknande skruva tillbaka huvudet i både  rätt led och gängor. Återstår att se hur självmedicinering med hotellweekend, familjetid, shopping, och mat på restauranger har för långvarig effekt. På den noten tar jag därmed initialt till att städa bohag och dricker rödvin. Åter måndag, således. Då ifrån en klinisk vårdvardag som kandidat i för stor pyjamas.

09 november, 2011

ATLS och teh joy av medförfattare

I ottan med mörkret utanför satt jag i sminkösstolen på sjukhusets kliniska träningscentrum, en tillika mer än timmeslång procedur som innebar både brända kläder och rejäla mängder smink i form av aska, sot, blod, medicinskt kol och gelatin en masse. Agerade skademarkör (patient) för läkare inom olika discipliner som skulle examineras i ATLS (Advanced Trauma Life Support). Högst lärorikt även att bara spela patientfall. Har likt en torr korallsvamp sugit åt mig kunskap i vätsketerapier, traumahandläggning, intubationsparametrar, olika statusbedömningar. Summerat är många erfarenheter och kunskaper rikare på bara fåtalet timmar och än en gång tydligt manifesterat hur jag är helt såld på den medicinska kirurgin. Det här var medicinsk utbildning på högoktan. GAMES och dylikt, släng er i väggen. Det sedan torrt brittiskt humoristiska i att gå tvärs över en stor del av sjukhuset, sminkad till oigenkännlighet bland normala folk och fauner, till ett omklädningsrum med dusch för att långsamt lösa upp stelnad gelatin ur brösthåren fick ju mer än och annan att vrida på frågeteckenshuvudet.

En dylik eftermiddag som inneburit att mitt mastodontmanus änteligen skickats ut till medförfattare för kommentarer innan submittering för publikation är en milstolpe av gränslöst mått. Tre års arbete för närvarande nedkodat i 9.300 ord och tretton manuskriptfigurer är en födelseprocess värdig både kaffe, vin och hurrarop.

07 november, 2011

In the middle av allt

Ad interim är huvudtemat pekläsande av både egna och andras alster, gärna japanska fältledande diton med übermensch som Takanayagi i spjutspetsen. Bedömningsgrupp av grovkaliber och lokal är bokad för verbal dekapitation av en blåknutsslagen jag. Tentans postludium mildras av både tid och en svag vällustig känsla av att det faktiskt kan ha gått mer vänster än höger (nota bene åsyftandet på undertecknads skrivhand och ej ett tvångsmässigt blockval i en politisk floskeldjungel av bidragsfiffel och paket om jobbgarantier). Dimväggar färgas till liv med U2:s nyutgåva av Achtung Baby, franskrostad espresso och mörk chokladkaka med syrliga hallon är oumbärliga i sitt bidragande. Den alltid så berömda pajplajnen (ode to Mårdas) är full med späck och ister där den mittseminariska kulmen föranleder en bokad hotellweekend utanför stada med shopping, vattensurf, ljuvlig middag och ovärdeligt ostörd tid med E och trio av barn.

04 november, 2011

Sekretessen, en relik i det förflutna?

Jag har en förhoppning att detta orsakar både tankeverksamhet, bejakande eller någon annan typ av känsla adekvat till innehållet. När patienter besöker oss läkare, sköterskor, kandidater, kuratorer, sjukgymnaster, tandläkare och andra i vårdkedjans långa länk kan vi hoppas de alltid känner sig trygga med att vad de än berättar åt oss är i strikt konfidentialitet och att det stannar med oss och de involverade i vårdtillfället. Det är också den målsättning vilken vi som vårdgivare hela tiden strävar efter. Men hur lätt är det egentligen att göra missar och felsteg som går emot de lagar och regler som sekretessen innefattar. Låt mig summera det för er: Lätt. Den blöder som en jäbla sil med vatten.

Det sker hela tiden, varje dag, på varje sjukhus och hälsocentral, och utanför dess väggar. Ett av de grundläggande problemen är att det idag finns så galet mycket undantag för när sekretessbelagd information får/ska/bör lämnas ut att det inte går hålla koll på vad som är rätt och fel. Vi har nyligen under en vecka sergeantdrillats av en av tveklöst bättre lärare jag kommit att korsa väg med. U, en rödflammande krulltott till jurist med smittande skratt, pondus in extremo och en attityd som sparkar stjärt. Hon undervisade i den juridiska problematiken, begrepp och förhållanden som sätter väldigt mycket ting och tankar i perspektiv i hur vi egentligen förhåller oss till sekretessproblematik. Visste ni att det intyg en läkarkandidat skriver under gällande sekretess och förhållningssätt inte är ett lagligt giltigt dokument? Satte nästan förmiddagskaffet i vrångstrupen när jag blev varse detta falskspel för galleriet. Kandidater under utbildning lyder under helt andra förordningar och regler än vanlig vårdpersonal jag inte hade en susning om. Vi tvingades vara tydliga i våra beskrivningar och förklaringar, det var ingen kandidatvecka utan enbart juridik light och jag kom att uppskatta den grundligt. Både utiffrån intresse och inspirerande lärare. I en kaffepaus kom en liten kvarhängande samling människor och läraren in i en diskussion om ämnet sekretess och detta med hur läkare, läkarkandidater och annan vårdpersonal skriver om tillvaron i sociala medier som Facebook och bloggar. För mig blev detta genuint intressant eftersom jag gör just det, skriver om min tillvaro i ett socialt medium. Detta är något jag funderat rätt mycket på den senaste tiden och det krävs inte särskilt mycket tillbakablickande för att inse jag i flera fall har varit farligt nära gränsen (ibland över?) om vad som verkligen är helt ok att sätta i print.
Men sedan en tid tillbaka, och jag har poängterat det förut, är alla eventuella patientfall som beskrivs här någonting fiktivt. Det kan vara samlade upplevelser av flera olika fall. Om avdelningar nämns är det aldrig där den fiktivt beskrivna händelsen ägt rum. Så varför ens skriva någonting om jag nu "ljuger" så mycket i mina historier? Jo för även om sekretessen är mellan mig och de jag möter en högst professionell och privat angelägenhet, så fyller de en poäng, kanske nästan två. De beskriver hur jag upplever utbildningen, yrket, de känslor vi hanterar, bemöter och konfronterar. Svårigheterna, lyckan, förlusterna, stressen, pressen, och om varför vi gör det vi gör. Det handlar om mig, inte patienterna. Så i detta sociala medium är inte patienterna i fokus, det är jag. Vad jag upplever och känner, vad som formar och förändrar inne i bröstkorgen och under hjässans suturer.

Like a ton of bricks

Slog det mig idag.

Vill verkligen bli klar med den här avhandlingen.

Nu.

Men det verkar vara lite som Florence + the Machine sjunger i den melankoliskt hjärtbevandrade "Never Let Me Go" på senaste Ceremonials.

03 november, 2011

Knotan calling

Färdigskriven. Dränerad. Uttömd. En likblek Knotan är nog en rätt adekvat beskrivning när det kommer till kritan. Men summerat, mitt krutfördelande på de två delkurserna (90/10) föll nog väl ut då den ena delen känns rätt hemma i hamn medelst den andra hänger tunt i Everestluften. Vilket inte bekommer mig. Kursen är flummig, dålig och om än till viss del semirelevant, ett monumentalt aber av tråkighet. En liten omskrivning på den delen rör mig inte i ryggen om utfallet blir sådant men om jag, mot all förmodan i världshistorien, skulle snubbla på rätt sida om mållinjen kommer jag inte sörja då heller. Så med åtminstone skrivandet i hamn är jag bara forskare på heltid i två veckor. Det känns tamefan som semester. Eller Freedom som gänget i Run Kid Run sjunger.

02 november, 2011

Den gröna milen

Motivationen till evighetens svar på vinkelvoltens uppfinning mer känt under namnet tentaplugg börjar tryta rejält och har benägenhet att snart yttra sig i tourettesliknande apspel i sardinburkens biblioteksträd. Det handlar sällan OM det ska hända utan per definition NÄR. Lite grann som att bara vänta in det oundvikliga, en redan förutbestämd terrorbalans. Det är lite grann som med franska främlingslegionen. Bryter ned ens psyke och sedan byggs det upp igen för att därefter brytas ned. Allting orsakar en hygienbrist i hjärnbarken som bara kan motas i grind av att kaskadvomera det väl söndertuggade studiematerialet över examinationsfrågorna. Efteråt hissar man vit flagg i en vackert ovärdig sorti som en likblek och borttynad version av Knotan från Super-Ted.

I morgon.