till långsamhetens lov

Kliniken är lugn. Läser lite om patienterna men lyssnar främst på ST-läkarnas mer än charmiga aanekdoter om dråpliga situationer under AT och finner en sorts tudelad glädje kopplad med prestationsångest över att jag ännu har den kvar. Rondar med sköterskan, ordinerar och avvaktar. Går till fikarummet och tar en kaffe på väg mot röntgenrond i en annan del av sjukhuset. Möter upp med överläkaren som fredagen till ära befinner sig i civila kläder. Småpratar längs vägen, inte kallt utan ljummet, ja nästan varmt. Kryper in i det något dunkla röntgenrummet där fler än en överläkare spelar wordfeud på sina smartphones i knähöjd och döljer sina laster från röntgenläkaren framme vid skärmarna. Det blir inte mer än så. "Fredagar är så pass lugna, ni kan sluta för dagen". Så går förbi avdelningen, ordnar lite administrativt och stämplar ut det fiktiva tidskortet från kliniken och stämplar in på labbet. Från det ena till det andra. Sköter om lite celler, hojar hem med fredag i smaksinnet vilket får bjuda på ljuvligt god mat med grillad ryggbiff, sotad paprikasallad och citron ackompanjerat med gott italienskt vin. Allt i gott och nära sällskap.