31 augusti, 2011

Kärlek!

30 augusti, 2011

En gång i tiden

Helt plötsligt är den där. Terminsstarten. Inte med avseende på mig utan på alla de nyfikna och nybakade studenterna som står och trycker vid någon vägg, sitter vid ett träd, dirigeras i lekar och aktiviteter av äldrestudenter i färggranna overaller och baskrar med tofsar och solglasögon. Själv kommer jag hojandes från sjukhuset där arbetsdagen avrundats och upplever detta visuella skådespel där jag passerar förbi campusdammen och ängarna. Nollor springer omkring med nummerlappar på bröstet, röda oversized flugor runt halsen och attiraljer som får mig att kväva ett skrockande bubbel. Jag minns allt med sådan glädje.

Tio år sedan. Hela tio år sedan jag själv tog mina stapplande steg på samma plats på en utbildning jag aldrig skulle komma att slutföra. Alla var nya och ingen kände ingen. Främmande människor på främmande plats i en främmande stad. Sådana fantastiska minnen av glädje, och på något sätt finns en glädje i att jag fortfarande befinner mig på samma plats, bara i ett annat kapitel. Det har blivit en vana, hemtamt, hemma. Det här är mitt hem och varje höst får jag ta del av en liten del av den glädje som genomsyrar ett helt campusområde med nyfikenhet och där alla de nya studenterna påbörjar helt nya kapitel i sina liv. Från den stunden för tio år sedan till nu har vägen varit krokig, kantig, full av hål, hårt arbete, glädje och så mycket mer, men summa summarum i slutsatsen att det likt tv-programmet Det Blir Bättre blir just det. Bättre. Tryggare. Härligare. Och allt som ligger framför dessa studenter är, i de flesta fall, en helt fantastisk tid.

Lycka till.

29 augusti, 2011

Scener ur ett äktenskap

[Jag, lör 10:52]: *skickar forskningsdata till Handledaren.*

[Handledaren, mån 00:51]: "Ser fint ut! Men visst saknas 'ditt' och 'datt?'"

[Jag, mån 00:53]: "Nope, 'ditt' är nu merged med 'datt' enligt 'yada yada'"

[Handledaren, mån 01:22]: "Ah, just det. Gå nu och lägg dig!!"

[Jag, mån 06:54]: "Haha, ingen fara med sömnen för min del. Redan på jobbet!"

Frågor på det?

27 augusti, 2011

Someday I'll be saturday night

Helg. Trött som ett djur, pigg som en mört. Lite ambivalens således. Hela familjen är samlad igen och på något vis är det behagligt höra grabben och dottern direkt falla in i samma mönster att vilja klösa ögonen ur varandra efter ett första "hej" och välkommen-hem-kram. Njuter av att dubbelsängen inte längre är tom och man kan ligga sked med den man tycker om allra mest. Piggheten tillskrivs därmed familjens närvaro och tröttheten de otaliga arbetsuppgifter jobbet har bordlagt mig. Men tröttheten är behaglig, trots påtaglig, även den. Hjärnan får jobba, planera, resonera. Sätter ihop min poster, kör labbar där fräsigt laserljus skall bekräfta mina hypoteser och visualisera det som det riktiga ögat inte förmår se av sig själv, internationellt möte i hemstaden till veckan som kantas av både intellektuell stimulans och fabulös middag på stadens finaste värdshus (i stilla tanke planerar jag en framtida disputationsfest just där). Därefter terminsstart. Hej föreläsningar, case och pyjamas. I've missed you.

24 augusti, 2011

Cheater!

Skrev häromsistens om pusselbitar som viktiga delar i att förstå och utvidga vetenskap. Men vad händer när sådana pusselbitar är en konsekvens av oetiskt handlande? Jag pratar om forskningsfusk. Suchitra Holgersson är i blåsvädret igen. Den tidigare KI-professorn som fick stöveln för forskningsfusk har nu fått den andra stöveln från sin andra professur på Göteborgs Universitet. Det här leder mig till två frågor:

Varför forskningsfusk?

Varför ny professur?

Som svar på den första är att det finns en hel jäbla massa (galna) anledningar. Du har begränsade forskningsmedel och måste producera/publicera något för att få fortsatt anslag annars kommer du stå utan jobb och försörjning. Du vill bli erkänd och stor inom ditt forskningsfält. Du fuskar för att du kan. Du fuskar för att du är lat att verkligen bevisa din hypotes. Anledningarna är lika många som de är dumma. En forskare slängs sällan ut på naken baksida bara för att resultaten dröjer (med nickande till mitt första påstående), och resten är bara dumma. Dessvärre är de, när det kommer till verkligheten, sanna. Forskningsfusk är en realitet liksom doping inom idrott. Folk gör det för att det går. Ibland kommer de undan med det, oftast åker de fast. Skillnaden mellan idrottare och forskare är att den senare nämnda ofta kommer alldeles för lätt undan vilket leder in mig på fråga nummer två. Hur kan man medvetet ge en forskare en professur som redan en gång tidigare dömts för forskningsfusk? Det borde gå att stänga av forskare från professionell verksamhet på livstid som inte sköter sina plikter. Det förstör så mycket eftersom dagens forskning bygger på gårdagens upptäcker, och vad leder det in forskningen på om gårdagens hypoteser byggt falska grunder? Likt idrottare inte skall tampas med piller av tveksam karaktär så ska banne mig inte forskare heller pilla med sina dokument mer än vad som behövs för att analysera sina rådata. Utfallet får statistiska beräkningar stå för.

Och på den noten ska jag nu lägga in riktigt snigga konfokalbilder i mina manuskriptfigurer. Bilder direkt från mikroskopet. No fuzz. Och jag vet vad klockan är, men oavsett om klockan nu slår 23:17 så slutar jag inte vara forskare för det. Det är det för roligt för.

20 augusti, 2011

Pusselbiten i rummet


Hela residenset är en symfoni av dofter. Från ankbröst och halstrad sötpotatis samt madeirasås med körsbär till lingonparfait med mangocoulis och mjölkchokladcreme. I medelst denna kulinariska dimma funderar jag runt pusselbitar.

För några dagar sedan satt en beskärd del kvartersgrannar ute i solen vid långbord, barn springandes mellan stolarna, vuxna fast i samtal och diskussioner med salongsinfluenser. De flesta av männen samlades runt den stora kolgrillen med sina köttbitar och likt silverryggar slog sig för bröstet och viftade med grilltänger i stilstudie för grottmän. Jag fastnade då i en diskussion om forskning med en annan doktorand (C) inom likasinnat fält samt en redan disputerad statistiker/fysiker (A). Just idag, av oförklarliga skäl, påmindes jag om den kvällen. Resonemangen var till största del logiska och mycket intressanta, främst över hur ens egentliga lilla pyttedel till forskning fullständigt drunknar i det atlantiska brus som forskningssamhället egentligen är. Men i mina ögon så gav C en mycket adekvat förklaring till mentaliteten:

"Tänk dig så här att ditt arbete (avhandling) är en endaste pusselbit. När du är färdig med just din pusselbit så kastar du ut den i ett gigantiskt rum redan fyllt med miljoners andra pusselbitar. Rummet motsvarar all kunskap som världen hittills forskat fram. Vad som händer med din pusselbit får tiden utvisa. Kanske bygger du själv på ytterligare en bit som passar in i just den, eller så plockar du upp en annan och bygger vidare på den. Och kanske, någon gång, är det någon annan som hittar just din pusselbit för att få ihop sina egna pusselbitar. Och vad är det som säger att din pusselbit passar ihop med just medicinska eller naturvetenskapliga pusselbitar? Den kanske är en saknad länk inom humaniora, samhällsvetenskap eller psykologi. För att förstå medicinsk vetenskap behöver vi samtidigt förstå hur vi agerar i våra samhällen och i våra tankebanor, och tvärtom."

Just nu, under influensen av alla dofter är det lätt att spinna vidare på resonemanget till hur forskning betraktas av de som inte håller på med det. När hörs och syns egentligen riktig forskning och inte bara lösa meningar ryckta ur sin kontext för att skapa löpsedelsrubriker? Otaliga är gångerna jag suckat frustrerande uppgivet över löpsedlars dumhet som antingen skrämmer upp eller ingjuter helt falska förhoppningar eftersom de inte är insatta i hela sammanhanget (exemplen är så otaliga att det är överflödigt nämna ens några). De få gånger jag upplevt att forskning presenterats på ett riktigt sätt kan räknas på två fingrar; i samband med utdelning av Nobelpriset samt när de där sällsynta publikationerna kommer som rent sätter hela forskningssamhället i gungning av förvåning. Annars löper det ganska stilla framåt längs sin egen parallella linje bredvid samhället i stort. Sällan korsar det över, vilket jag önskar det gjorde mycket mer. Där har vi som forskare ett väldigt stort ansvar, oavsett vi vill det eller ej.

19 augusti, 2011

Vilken freakin' vecka

Kaffe och svalt vitt vin (icke tillsammans, det vore ju, i brist på andra ord, suboptimalt) får mitt huvud att långsamt sluta snurra irländsk julafton. Vilken freakin' vecka. Villfarelsen att jag en julidag efterlämnade ordnung och reda visade sig mer vara en spelad död mans hand av ess och åttor. I summering som att jag helt tappat all min logik rätt ut i sanden där gässvågorna dragit ut den i havsdjupet.
Återupplivandet av vardagen får ta små modesta steg, ungefär som Carbon Based Lifeforms Twentythree trevar sig fram genom olika medvetandeplan och pyramidalbanor trots dygn av elektrifierande sympatikuspåslag.

Ett veckofragment; mer än en förmiddag spenderades med tjefen där kontursågade bitar byggdes ihop till en helhet. Analyser av resultat, design av experiment, resonera runt vilka tidskrifter mina manus skall skickas för publikation, skrivande, ansökningar, resor, möten, planering av min sista skälvande tid på labbet. Den under huden nervöst kittlande tanken att allt det här arbetet börjar se sina sista kapitel och helt nya dörrar kommer finnas framför en med en avhandling i ryggsäcken. Vart kommer det ta mig? Resan är vidunderligt makalös och lätt skrämmande oviss. Så mycket ligger framför mig, både i arbetsmängd, intresse och inspiration. Kittlande, för att summera.

16 augusti, 2011

Holiday hell, eller, wine with presanger

Bekanta och glada ansikten, berikande dialoger, gott kaffe; ni vet, allt det där sociala som omger that little thing called jobb. Allt är behagligt bra fram tills jag sätter mig ned i mitt skrivrum och tittar på anslagstavlan för att läsa igenom det papper titulerat "att göra efter semestern".

What the fuck?

Har jag skrivit det där?

Skrattar rått åt min naivitet. Där står bara en massa jibberish av förkortningar och än en gång slås jag av faktumet att sex veckors semester är väldigt bra på att koppla ur hjärnans work-mode. Listan är som egyptiska hieroglyfer och efter flera om och men har den skrivits om till en något mer förståelig svensk version som en hjärna ännu på semester delvis kan greppa.
Som alltid är de första dagarna fyllda av strukturerande och iordningställande med Bon Iver's Beach Baby i bakgrunden. Labbänken väntar ännu på sitt första besök efter lång sommarvila medan jag sammanställer papper, lystrar på tjefens rätt fascinerande sommarfiskehistorier, svarar på mail, ringer telefonsamtal och borde läsa den där spännande artikeln av JC Crockett et al i senaste numret av JBMR. Viktigast av allt på dagens agenda är att sammanställa konfokalbilder över hur de ska presenteras i manuskriptfiguren. De är många och snigga som få. Mikroskopiska mästerverk där jag tyvärr inte kan visa de bästa på grund av tänkt publikation. Men lite ögongodis är självfallet aldrig fel, eller hur Zandra?

Ikväll drar E och dottern till Turkiet för sol och bad i en vecka. Själv sitter jag på ett forskningslabb inramat av gråa, tunga moln med hot om regn. Bara därför (nåja) funderar jag över att dricka ett fabulöst gott glas vin ikväll när grabbarna har lagt sig (vi har grabbvecka). Sedan har jag köpt mig en trevlig presang inför min egen stundande långflygning västerut - Phiatons vita 20 NC hörlurar. Inte så illa för mig heller, således.

15 augusti, 2011

Hello world

Det där med att semestern är slut, inte så riktigt hett va?

Lite som att uppleva årets alla söndagar på en och samma gång.

Om det nu inte vore så att jag faktiskt gillar söndagar. Skarpt.

08 augusti, 2011

I speak because I can

Katten tipsar om sångfågeln Laura Marling på ansiktsboken. Tonerna faller mig rakt i smaken där melankolin påminner lite om att semestern håller på ebba ut och verkligheten knackar åter på dörren. De senaste veckorna har varit.... ja de har varit, tilltagna, på vida fronter.

Den sobert spelade akustiska gitarren kontrapunkterar pianots sus-ackord där Laura sjunger svepande över båda melodierna i Hope In The Air samtidigt som jag passande läser min individuella studieplan för hösten. Farmakologi, miljömedicin, global hälsa, socialmedicin, geriatrik, bild- och funktionsmedicin och internat med träning i svåra patientsamtal. Detta toppas med en forskningstjänst på 75 % aktivitet även innefattande mittseminarium och konferensresa. Bävar lite, längtar mycket.

05 augusti, 2011

Gult ljus

Passerar genom arbetsplatsen för nya bussterminalen vid stora sjukhuset. Blickar upp emot det stora gavelfönstret på femte våningen. Innanför är det släckt. Ännu ingen tillbaka från semestern och allt står stilla och tyst. Pipettroboten fylld med etanol, inget monotont surrande av PCR-maskiner, inga låga suckar vid något av mikroskopen. Arbetsrummen låsta och stilla. En dryg vecka till.
Parkerar bilen, lillgrabben i vagnen, de andra två på fjäderstudsande ben. Dottern till ÖNH för bedömning av hals som säkerligen gick därifrån gladare än E kommer göra. Gott kaffe på Kahls för pappan (hey, jag var ju i kvarteret). Stora sjukhuset är behagligt hemma. Familjärt. Känner alla korridorer och vrår, från midjehöga Bilbodörrar till gigantiska diton för ortopeden Gandalf Grå. Snart är det dags igen, cirkus revisited. Sätta ihop forskningspresentationer, seminarier, jobba fram resultat, jobbresor, gå på kurser och klinik.

Hjärtats startgropar.

Redo. Nu.

01 augusti, 2011

Då - Nu - Sen

Varför började jag skriva här?

Av vilken anledning?

Jag går tillbaka till ett vårfyllt maj för drygt tre år sedan och läser vad jag nu inser var ett helt annat syfte än vad som existerar idag. Då fanns så många frågetecken vilket idag mestadels alternerar mellan utropstecken och punktering. Punkt. Det där lilla tecknet som sätter stopp för endera sak och begynnelsen för något nytt, med förutsättningen att punkten efterföljs av en versal och gemener. Då hade jag en dödssjuk mamma, en oviss yrkesmässig framtid, en familjesituation av annat slag och mått. Idag har jag inte längre en dödssjuk mamma utan en död, vilket är en bättre tillvaro ty cancersmärta är bland det värsta jag som anhörig upplevt. Jag har nu en yrkesmässig framtid som är ingenting mindre än lysande ljus och fyller mig med välbehag. Jag har en familjesituation som är nästintill perfekt och helt i sin ordning med både tuvor och öppna plana fält.
För tre år sedan hade jag ett så starkt behov av att få uttrycka mig om allt som livet kastade min väg, ett eget rum där jag kunde skriva vad jag än kände utan hinder eller begränsningar. Det krävde en anonymitet och ett forum där inga texter kunde föreläggas tabun. Därför föddes Doktorandtankar i en period av till kanske större del självhävdelse än äkta ödmjukhet. Att starta upp en liten skrivarverkstad efter att under ett antal föregående år skrivit en av detta lands större tränings- och inspirationsbloggar var ett stort mått av kapitelvändande. Från läsarantal med fyrsiffriga belopp vissa dagar var det inget lätt beslut att rakt upp och ned lägga det på hyllan helt utan förvarning. För mig kändes det bara i kroppen, i varje fiber, att tiden var kommen för förändring. När det skiftet ägde rum skrev jag i mitt första inlägg här att "denna blogg är tänkt att vara något av en resa längs den (åsyftande till livet) vägen av hinder, utmaningar, vinster, förluster, svett, tårar och glädje." Det syftet har den uppfyllt mer än väl. Hinder i massor, utmaningar likaså, vinster rikare än gators guld, förluster bara döden tar ifrån en, svett i litervis, tårar som sprungit ur både glädje och tiofaldigt andra epitet.

Jag har kommit att trivas ganska gott under mitt epitet Doktoranden dessa år, även om väldigt många ändå vet vem jag egentligen är ty flera läsare är personliga vänner i min närhet. Det kan nog upplevas lite som en skådespelare gör vid antagandet av en roll. Man tar delar av sig själv och förgyller den karaktär som ska gestaltas. I mitt fall är karaktären och jag densamma, med skillnaden att karaktären kan uttrycka sig med formuleringar och sätt som i flera fall varken är socialt accepterade samt med en lätthet kunna förmedla ut tankar och funderingar som sällan till aldrig yttras i vardagligt tal mellan människor om inte en synnerligen djup vänskap redan föreligger.

Alla de texter som skrivits under årens lopp är många. De berättar så många historier och delar ur min tillvaro att de numera bara är en förlängning av mig själv. Där jag befinner mig finns texten, den skrivs i mitt huvud och innan ens den första tangenttryckningen finns texten redan där. Textskaparen är Doktoranden och Doktoranden är jag. En och samma. Vad det leder mig till att fundera över är om mitt skrivande går i cykler; att alla de olika texterna i de olika bloggarna helt sonika är korta kapitel i en imaginär bok? Att varje blogg är sin egen bok? Är det verkligen så förutsägbart att jag som människa delar upp mitt liv i perioder om tre år? Ty den första "boken" skrevs i tre, Doktorandtankar har skrivits i tre, ska mitt stora fotoprojekt också vara i tre? Triss? Är det med tre års mellanrum jag vänder blad och börjar skriva på nya kapitel i mitt liv? Är det därför mina tre barn är födda med tre års mellanrum? Nåja, det går att läsa in hur mycket som helst i slumpens mest fantastiska utfall så allt blir till en kakofoni av astrologi. Det är inte mitt syfte, utan det tänkta syftet innan jag ens började se svarta versaler, gemener och punktering i detta bloggfönster var huruvida denna skrivarverkstads vara skall gå till att icke vara.

Vad jag insett under skrivandets gång är att Doktoranden som karaktär har ändrats så mycket från vad den initialt var. Den har drivits framåt, utvecklats och förändrats. Jag trivs för mycket för att lägga den karaktären på hyllan, den har blivit en del av mig som jag trivs så bra med. Den kan berätta historier, tankar, yttra funderingar och säga lite knäppa saker som inte alltid behöver följa logiska resonemang och därmed vara lite vridet. Men jag har insett att den karaktär jag en gång skapade numer är död. Begraven. Borta. Och med mitt fotograferande i mitt andra projekt så faller just de karaktärsdragen bort ur Doktoranden, just precis som att vara pappa är någonting jag hädanefter bara vill vara i verkliga livet. De historier som därmed kommer föreligga här är om tillvaron som doktorand och läkarkandidat. Alltid som ett mixtape.