Skrev häromsistens om pusselbitar som viktiga delar i att förstå och utvidga vetenskap. Men vad händer när sådana pusselbitar är en konsekvens av oetiskt handlande? Jag pratar om forskningsfusk. Suchitra Holgersson är i blåsvädret igen. Den tidigare KI-professorn som fick stöveln för forskningsfusk har nu fått den andra stöveln från sin andra professur på Göteborgs Universitet. Det här leder mig till två frågor:
Varför forskningsfusk?
Varför ny professur?
Som svar på den första är att det finns en hel jäbla massa (galna) anledningar. Du har begränsade forskningsmedel och måste producera/publicera något för att få fortsatt anslag annars kommer du stå utan jobb och försörjning. Du vill bli erkänd och stor inom ditt forskningsfält. Du fuskar för att du kan. Du fuskar för att du är lat att verkligen bevisa din hypotes. Anledningarna är lika många som de är dumma. En forskare slängs sällan ut på naken baksida bara för att resultaten dröjer (med nickande till mitt första påstående), och resten är bara dumma. Dessvärre är de, när det kommer till verkligheten, sanna. Forskningsfusk är en realitet liksom doping inom idrott. Folk gör det för att det går. Ibland kommer de undan med det, oftast åker de fast. Skillnaden mellan idrottare och forskare är att den senare nämnda ofta kommer alldeles för lätt undan vilket leder in mig på fråga nummer två. Hur kan man medvetet ge en forskare en professur som redan en gång tidigare dömts för forskningsfusk? Det borde gå att stänga av forskare från professionell verksamhet på livstid som inte sköter sina plikter. Det förstör så mycket eftersom dagens forskning bygger på gårdagens upptäcker, och vad leder det in forskningen på om gårdagens hypoteser byggt falska grunder? Likt idrottare inte skall tampas med piller av tveksam karaktär så ska banne mig inte forskare heller pilla med sina dokument mer än vad som behövs för att analysera sina rådata. Utfallet får statistiska beräkningar stå för.
Och på den noten ska jag nu lägga in riktigt snigga konfokalbilder i mina manuskriptfigurer. Bilder direkt från mikroskopet. No fuzz. Och jag vet vad klockan är, men oavsett om klockan nu slår 23:17 så slutar jag inte vara forskare för det. Det är det för roligt för.
Varför forskningsfusk?
Varför ny professur?
Som svar på den första är att det finns en hel jäbla massa (galna) anledningar. Du har begränsade forskningsmedel och måste producera/publicera något för att få fortsatt anslag annars kommer du stå utan jobb och försörjning. Du vill bli erkänd och stor inom ditt forskningsfält. Du fuskar för att du kan. Du fuskar för att du är lat att verkligen bevisa din hypotes. Anledningarna är lika många som de är dumma. En forskare slängs sällan ut på naken baksida bara för att resultaten dröjer (med nickande till mitt första påstående), och resten är bara dumma. Dessvärre är de, när det kommer till verkligheten, sanna. Forskningsfusk är en realitet liksom doping inom idrott. Folk gör det för att det går. Ibland kommer de undan med det, oftast åker de fast. Skillnaden mellan idrottare och forskare är att den senare nämnda ofta kommer alldeles för lätt undan vilket leder in mig på fråga nummer två. Hur kan man medvetet ge en forskare en professur som redan en gång tidigare dömts för forskningsfusk? Det borde gå att stänga av forskare från professionell verksamhet på livstid som inte sköter sina plikter. Det förstör så mycket eftersom dagens forskning bygger på gårdagens upptäcker, och vad leder det in forskningen på om gårdagens hypoteser byggt falska grunder? Likt idrottare inte skall tampas med piller av tveksam karaktär så ska banne mig inte forskare heller pilla med sina dokument mer än vad som behövs för att analysera sina rådata. Utfallet får statistiska beräkningar stå för.
Och på den noten ska jag nu lägga in riktigt snigga konfokalbilder i mina manuskriptfigurer. Bilder direkt från mikroskopet. No fuzz. Och jag vet vad klockan är, men oavsett om klockan nu slår 23:17 så slutar jag inte vara forskare för det. Det är det för roligt för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar