Vilken freakin' vecka

Kaffe och svalt vitt vin (icke tillsammans, det vore ju, i brist på andra ord, suboptimalt) får mitt huvud att långsamt sluta snurra irländsk julafton. Vilken freakin' vecka. Villfarelsen att jag en julidag efterlämnade ordnung och reda visade sig mer vara en spelad död mans hand av ess och åttor. I summering som att jag helt tappat all min logik rätt ut i sanden där gässvågorna dragit ut den i havsdjupet.
Återupplivandet av vardagen får ta små modesta steg, ungefär som Carbon Based Lifeforms Twentythree trevar sig fram genom olika medvetandeplan och pyramidalbanor trots dygn av elektrifierande sympatikuspåslag.

Ett veckofragment; mer än en förmiddag spenderades med tjefen där kontursågade bitar byggdes ihop till en helhet. Analyser av resultat, design av experiment, resonera runt vilka tidskrifter mina manus skall skickas för publikation, skrivande, ansökningar, resor, möten, planering av min sista skälvande tid på labbet. Den under huden nervöst kittlande tanken att allt det här arbetet börjar se sina sista kapitel och helt nya dörrar kommer finnas framför en med en avhandling i ryggsäcken. Vart kommer det ta mig? Resan är vidunderligt makalös och lätt skrämmande oviss. Så mycket ligger framför mig, både i arbetsmängd, intresse och inspiration. Kittlande, för att summera.