30 september, 2009

Dubbelagent 00doc språkar nörderi

Tisdagskvällen med fokus på ekg varvades frekvent mellan att leka bitter diagnostiker med House och ryckas in i den fantastiska seriestarten av Grey's Anatomy. Än värre blir det när man måste hantera celler som inte behagar sköta sin differentiella plikt så fixering kan ske under dagtid. Nejdå, tydligen är mycket sena kvällar med angränsande natt just den perfekta tidpunkten att tvinga en trött doktorand till ett nedsläckt labb under en nedsläckt himmel. Natten bjöd in till några timmars sömn men innan morgontuppen ens galat ut sin brokiga sång med morgonljuset var det dags för obduktion på patologen. Intressant och lärorikt, men omöjligt att frångå det faktum man ändå betraktar en avliden människa som levt ett helt liv med många intressanta historier, nu endast reducerat till att ta reda på vad som orsakade dennes bortgång. Ändock sker allt med vördnad och värdighet, det är viktigt att poängtera i text eftersom de flesta som läser detta till vardags sällan besöker en obduktionsavdelning.

Några timmar på jobb med både labbande och en intervention av parfymerande karaktär kontra känsliga luftrör initierat av mig gentemot några andra var det eftermiddag på klinfys. Undersökningar, utrustning och turligt nog en pacemaker-op att bevittna. På med snigga op-mössor, munskydd och välskrubbade övre extremiteter var det mycket intressant att vara med när en helt talande och vaken patient med endast lokalbedövning får elektroder insatta i hjärtat för att hjälpa den något besvärliga hjärtrytmen på traven. Wow helt enkelt. Det är ett rätt häftigt yrke det här. Resten av eftermiddagen lekte vi fumliga kandidater med våra egna perifera cirkulationer. Till vår hjälp hade vi ultraljudsprober (nej, tänk inte Cartman, anal probe och South Park i samma mening), gel, stetåskåp, blodtrycksmanschetter och två glada adjunkter med hög dignitet. Resten av kvällen har gått i ekg:ets tecken där, om än inte guldtian har trillat ner, så kanske åtminstone några enkronor.

Så här är det alltså att vara en medicinnörd på heltid.

Men nu, ja nu är det kanske dags att bli pappa. Igen.

Hört från Hipp Hipp

"Ja detta var alltså Dilba ni hörde och grönsaken som gömmer sig i det namnet det är ju dill, och dill, det växer ju i trädgårdar och de hängande trädgårdarna det var ju ett av de sju underverken och sju, det är man ju när man börjar skolan och då är det alltså pennvässare som ska in på vågrätt fem."

Humor.

Nu böcker.

29 september, 2009

Prodigal retrogradering

Långsam och smärtsam progression. Tvagandet på de senaste dagarnas träningspass värker i kroppen som högoktanigt bränsle i ådrorna och lämnar lite utrymme för behaglighet, om än det för stunden dövar det beskärda måttet av ångest inför fredagens ekg-tenta. Någon ljusning? Ha, sällan har jag navelskådat sådant fantasiregerande ludd. Allting lockar, till och med dåligt dubbad kriminaldeckare i ljummet långfilmsformat känns som ljuvlig extravagans i jämförelse med när jag överväger om ett tydigt VES bigemi egentligen skulle kunna vara av helt annan ischemisk karaktär. It leaves little hope for a weak mind.

Till råga på allt indoktrineras jag i parfymer så mina övre luftvägar leker lagt kort ligger med Härenstam på 80-talet. Fifan. Man skulle lättvindigt kunna ta mig för ett arbetandes parfymerihjon på Åhlens emellan förpackningarna av Dolce och Juicy Couture. Inte länge till. I. Kid. You. Not.

27 september, 2009

Dagens viktigaste läsning

Mården är vassare än ett rakblad.

Mörkt och skrämmande briljant om en sann verklighet få vill se.

26 september, 2009

En lördag above

Åkte iväg med dottern till pyttedansens fortsättningsklass. Små baletthintar smög sig in i alla andra roligheter av känguruhopp, spökdanser och äppelplockningar. Ballerinaklänningen fladdrade runt runt fram och tillbaka, alltjämt ackompanjerat av det bredaste och genuina leende possible. Tror jag smälter på plats. Plask plask. I den efterföljande värmande höstsolen svängde jag in på Costas för stans bästa latte macchiato. I släptåget och med danshoppande steg var dottern när vi styrde riktningen mot bondens egna marknad vid en av stadsparkerna. Botaniserade bland all frukt och grönt tills jag blev saligt lyrisk och påsarna i vardera hand svällde över av fantastiska råvaror. Vackra morötter, jordig potatis, vit och fänkål, lökar i alla de former och färger, rödbetor, magiskt franska surdegsbröd, örter, zucchinis, doftande broccoli och den största pricken ever över i:et i form av en stor burk åkerbärssylt. Teh rån men teh lycka. Stannade på torget och på en utmejslad stenbänk med rådhuset i ryggen och solen i ansiktet satt jag och dottern med en varmkorv i handen och tyckte allt var något av en lördag above the rest. Nu doftar det härligt i hela bohaget av nykokt rabarberkräm och till middag bakas det italienska pizzor enligt konstens alla oskrivna regler.

Hela alltet är så smörigt klämkäckt att jag nästan brister ut i galasång med In This Moment av Hardline.

?

Kan någon för mig förklara den snedvridna avsaknad av logik när folk svarar på kommentarer i sin egna blogg genom att skriva svar i kommentatorns blogg istället för i sin egen? Kommentarer hamnar rätt mycket utanför sin kontext.

It seems rather stupid.

25 september, 2009

Sätt sprätt på livet, eller, krona eller klave spelar ingen roll - du går ändå vinnande ur striden

Vad har jag gjort för att förtjäna det jag har? Inte för att spä på melodramaturgin, omvandlas till ett aber och börja sjunga med till Righteous Brothers Unchained Melody, men ändå. Alltför många dagar ser och möter man livsöden i spillror, tragedier och de som evigt lever med devisen att olyckor aldrig kommer ensamma. Kanske är det en gåva att vårda och hålla nära att man aldrig i ordagranna lag känner till sin morgondag. Man hämtar på dagis och skola och möts av barnens ovillkorslösa kärlek tillika hårda omfamningar, man kommer hem och möter någon man älskar mer än livet självt och som återbördar känslan rakt tillbaka till en själv.
Sällan skulle någon höra mig säga att jag bara haft det lätt. On the contrary mon amie, här finns både funderingar och problematik som aldrig debatteras eller reflekteras med någon annan än jaget för ingen annan ser dem på samma sätt än jag som levt med upplevelserna. Vägrar tro på uttrycket att exakt allting har en futil grund i den nästan grundlagsstiftade hårt arbete lönar sig. Det känns för tunt, som för lite smör på för mycket bröd (courtsey of Bilbo Baggins), ja borderline naivt. Ligger det snarare i hur man väljer se på tillvaron och vardagen? Ser man guldkornen, möjligheterna och de gyllene tillfällena istället för det som motarbetar vår egna utveckling till att bli vad vi förmår vara? I sanning är inga relationer, inga liv perfekta, oavsett den förspänning man vaggades till sömns av och drack i bröstmjölken all those years ago. Alltid finns det något att yttra frustration, panik och ångest över, det är bara på olika premisser men tillika på genuint samma plan oavsett problematikens grund bland alla människor där ingen har mer rätt eller fel än den andre.

Varför känner jag ett gnagande dåligt samvete över mina åstadkommanden? Det finns ingen anledning att inte säga att jag i mina egna företaganden har lyckats med vad jag undertagit mig, varför skulle det? Men varför drar man sig? Av rädsla för att det ska sticka någon annan i ögonen som Duncans motsträvan emot Prins John? Av rädsla att man ska uppfattas som en dryg och arrogant jobbig prick? Varför skulle man ens vilja ha ett mentalt, eller för den delen, ett destruktivt (konstruktivt passar sammanhanget lika bra som att försöka övertyga mig om att rosévin smakar finkel) utbyte? On the contrary mon cherie, jag diggar optimister likt jag skarpörat lystrar till välkomponerade playlists i Spotify (särskilt Mårdens pga diversiteten från mina egna) och mixtapes. Negativism hos andra är inget jag vältrar mig i utan håller mig undan, men varför räds jag dem ändå? Är vi så skrämda till att utstå kritik varpå vi bättre flyr än illa fäktar? Kritik är ju, om man ska se till dess positiva effekt, något som ändå får oss att växa till större och bättre människor så länge vi förmår se bortom den kritiska fasaden om det finns en genuin ärlighet bakom de ord som sägs eller blickar som fälls. Därför;

Jag är stolt så innihelvete över mig själv och över vad jag har åstadkommit.

Jag har än mer högtflygande tankar, målsättningar och idéer om min framtid.

Sedär, jag sa det.

Stäm mig för förtal då jantejäbel om du känner för det.

I don't give a fuck anymore.

Ah

Högproduktiv dag på labbet till ända. Från ugnen doftar ljubelklang av rabarberpaj med kanel. På bänken svalnar hemmavispad vaniljsås och i handen ett svalt glas Sancerre rosé från bolaghyllornas tillfälliga sortiment. På stereon Every Word Was A Piece Of My Heart från konserten med JBJ & Friends från Starland Ballroom.

Det är gott att leva.

Fredag

Dagens låt.

Om ni (ännu) inte tycker om rockmusik så mjukstartar ni med blandbandet Rckr2.

23 september, 2009

Risk för ventrikeltakykardi föreligger

Jag är alldeles för upprörd för att skriva något sakligt, än mer vettigt, om Dahlqvist efter att ha sett denna bisarra teater.

Kanske var det därför jag i en svag sekund yttrade "och så piper den där jävla centrifiguren igen!" på labbet alldeles nyss.

Beständighet

Tiden går och långsamt nödgas jag utmejsla och fila på konststycket att utveckla en balans som fungerar för barnen, familjen, jobbet och studierna. Kontrapunkterna vävs in emellan vackert anslagna sorlande ackord i dur och lätt svårmodiga melodier i ljuv moll. Ingenting kommer enkelt eller snabbt utan allt utkristalliserar sig i egen takt likt kol under tryck och tid vrider sig till diamanter. Aktuella situationer, pragmatiska förhållanden och nymodiga omställningar ställer det rådande sakläget på kant och man ansätts utreda dess följder, facit och tendenser på sätt sällan helt enkla. Mångt och mycket förblir nog ändock förbehållet den mentala övertygelsen om att glaset till trots allt ändå är halvfullt. Jag lär mig hur man måste dela upp sitt arbete. Vad man hinner, vad som kan vänta och vad som måste göras utan att det blir på bekostnad av något annat man varken vill, kan eller bör göra något sorts avkall på. Vitsen att plåga sina av trötthet rödsprängda ögon i vargtimmens ylande vaka förlorar både pondus och förnuft. Alla delar behöver sin beskärda del kvalitetstid och bara jag själv kan styra över fördelningen i frågan.

Sätter mig bredvid min fru och den fantastiska mage som likt ett vinkelrätt spjut pekar rakt ut från kroppen. Den vrider och vänder på sig och påminner mig om det fantastiska med livet som snart gör en storartad entré för att omvälvande ställa allt på charmerande kant ytterligare en gång. Grabben kommer upp från sängen i sitt rum och snyftar efter sin farmor som inte längre är i livet. Tar sin kudde, kryper ihop under en filt bredvid mig i den grå soffan och jag stryker honom långsamt över håret samtidigt som ögonen läser vidare i boken jag har i knät. Den känsla av förlust och saknad vi båda känner i samma ögonblick är påtaglig och påminner mig om livets ibland fragila och sorgliga men oundvikliga natur.

Någonstans mitt i all denna kakafoni av upplevelser, händelseförlopp och känslospel finns livet man aldrig kan skjuta på framtiden. Livet har ett syfte och det är resan i sig självt. Ändhållplatsen är inte av intresse ty den är mig veterligen rätt slutgiltig.

Jag reser, lever, lär och helt enkelt, bara är.

21 september, 2009

Ekg

Hade en kortare sit-down med sjukhusets riktigt briljanta kardiolog KK för en analys av mitt arbets-EKG som enligt tidigare utsago visade på lite VES vid extrem ansträngning. Inget patologiskt under solen att finna men för säkerhets skull och ren dokumentering ska jag göra ett nytt arbets-EKG på avdelningen för klinfys samt gå med ett 1-dygns EKG vid tillfälle. Remiss är således att invänta.

Annars så hade vi första lektionen EKG-tolkning med en väldans duktig ST-läkare i kardiologi vilket var både behövligt och lärorikt.

Kände mig genast lite säkrare och bättre.

Och dummare.

20 september, 2009

När någon oförväntad tycker man gjort något extraordinärt bra

Hur tar man det till sig på ett adekvat sätt?

Om jag kunde skulle jag låsa in de fantastiska orden i ett litet skåp för att lyssna på varje gång man behöver rycka upp sig.

Det var så snällt sagt.

Det värmde så mycket.

18 september, 2009

How to pave a shitty week with gold

Efter en tumultartad vecka där jag ifrågasatt forskningens vara eller icke vara under lupp lyckas man vända sida på myntet. Fick idag klart analyser med spännande resultat som utan tvivel går att ha med i de nästan nu färdiga figurer till mitt första pek som ska börja skrivas.

Eftermiddagen spenderades på en testcykel där jag uppkopplad satt och svettades för ett arbets-EKG. Tungt, jobbigt och roligt att pressa sig själv och samtidigt få en medicinsk bedömning av hela situationen. Vad gör man inte för sina kandidatvänner, eller, jag gillar skarpt att vara testobjekt. Det skulle dock visa sig att när jag jobbar på min nästan maximala förmåga får mitt hjärta för sig att börja VES:a en aning. Det fann jag rätt intressant. Ett spännande utlåtande från KK är självfallet att vänta.

Väl hemma och post-bad lagade jag gräddstuvade nudlar med färska champinjoner och morötter samt ugnsbakad kyckling med citronbalsamico och färsk timjan åt mig och barnen. Nu sitter jag med ett glas rött kaliforniskt cabernet sauvignon från Cypress Vineyards i handen och Chantal Kreviazuk i bakgrunden och inser det uppenbara;

I ended on a high.

16 september, 2009

JahA(H1N1)

Har frossa, uttalad trötthet, muskel- och ledvärk i kroppen.

Dags att svina sig?

Vilket som. Dagens hjärt-eko på undertecknad var med beröm godkänt. På de flesta friska individer (nio av tio) ser man oftast en viss grad av pulmonalisinsufficiens.

På mig? Inte ett dugg.

15 september, 2009

Dagen efter dagen före alla andra dagar

Efter gårdagens masspsykos över forskningens vara eller icke vara tog jag mig an dagen med, om än beslutsamhet, en viss skepsis. Mjukstartade med att rensa upp skrivbordet från diverse icke-snygga pappershögar (djäblar om ni bara visste hur snabbt man samlar på sig vansinniga mängder papper som doktorand) och letade upp tomma kaffemuggar med oattraktivt passerade bäst-före datum för en passionerad tango i diskmaskinen.

Under eftermiddagen sparkade jag igång vår 7900 med förhoppningen att proverna som jag tagit fram de senaste två veckorna skulle se snigga ut och kunna användas för de genanalyser som väntar i veckan. Under tiden min ångest eskalerade över provernas förhoppningsvisa positiva natur insöps kaffe på medicinarnas favvohak "9:an" med bästa sällskapet A. Vi raljerade över gamla lärare, erfarenheter och studentikosa upplevelser, allt mellan allvar till högljutt skratt.

Ett ämne som kom upp var den artikel som läkarkandidaten Victor Mill vid Uppsala universitet skrivit angående betyg på läkarprogrammet. De förändringar som just nu genomsyrar läkarutbildningarna i Sverige har syftet att höja den kliniska kompetensen hos framtida läkare. Jag delar personligen inte Viktor Mills åsikt i att detta aktualiseras och förbättras genom en tydligare granskning av studenternas kunskaper genom ett införande av en betygsskala i enlighet med ECTS. Varför? Artikelförfattaren anser att universiteten inte ställer tillräckliga krav på det man refererar som till lägstanivå inte borgar för hög patientsäkerhet. Jag tycker, pardon my french, att det är en hög med hästdynga att sätta i tryck. Victor poängterar förvisso att han inte förespråkar ett införande av en ny betygsskala men vill belysa det faktum att kunskapskraven måste höjas. Jag skulle hellre säga att det kanske inte handlar om att höja kunskapskraven men snarare kanske att de behöver förändras. Alla utbildningar måste anpassas efter rådande klimat men vad säger att det måste likställas med att man måste lära sig mer?
Även om det etablerade begreppet »det svåra med läkarutbildningen är att komma in, inte att ta sig igenom« har en viss relevans tycker jag definitivt inte det stämmer till fullo. Varför skulle annars ett ganska avsevärt antal studenter hoppa av under utbildningens gång, kugga på tentor och emellanåt få göra om vissa regiontjänstgöringar? Vi talar trots allt oftast om studenter som slitit hund för betyg och resultat, är bra på att studera och besitter en ordentlig kopp motivation men som ändå inte fullföljer utbildningen. Jag har hittills inte mött det som Victor Mill beskriver som »ett förhållningssätt som i klarspråk säger åt dem att dra ner på tempot. Ambition eller strävan är inget som premieras, så länge alla håller en godtagbar lägstanivå.« i varken de kurser jag läser eller de kamrater jag studerar med. De allra flesta sliter häcken av sig.
Vidare tror jag inte heller att högsta möjliga kunskap premieras och plockas fram ur människor genom att eftersträva högsta betyg på skrivna tentamina. Att vara läkare är, i mina ögon, någon som förmår se, nå ut och föra värdefulla dialoger med människor i utsatta situationer. Det har inte ett dugg att göra med om man svarade 95 eller 75% procent rätt på en tenta. Det mest optimala är självfallet om man besitter de båda egenskaperna, kunskap och empati, men tror ni att vi får fler läkare med båda de egenskaperna genom att proklamera en jakt på höga betyg? Jag tvivlar starkt och tror på motsatsen. Redan nu i vårat samhälle är allt så resultatinriktat och i min naivitet tror jag att mycket vård, stöd och hjälp står att finna i medmänsklighet. Studenter är rent generellt uppfödda på att prestera och visa bra resultat och därmed inte en situation jag anser man ska slänga olja på elden för, men att utbilda och lära sig empati kräver sannolikt mer arbete och tid.
Varför anser då inte Victor Mill att 60 procent räcker på en tentamina för att bli godkänd? Han säger, nästan cyniskt i mitt tycke, att klarar man sig då utan de resterande 40 procenten ute på kliniken? Vad jag här tycker att han totalt förbiser är hur mycket en tentamina egentligen täcker det totala område man studerar under en kurs. Hela? Inte en chans. Halva? Kanske. Man lär sig långt mycket mer under en kurs än vad som egentligen examineras på. Så säg att man då klarar 70 procent på det tentan frågar om, och den motsvarar hälften, och sedan har man tillgodogjort sig nästan resten av det som man läst under kursen. Det innebär att man har en total kunskapsbas på 85 procent. Högre krav än så finner jag nästan löjligt. Det finns ingen student som någonsin lyckas lära sig enbart det som efterfrågas på en tenta. Han skriver sedan om att en tentamina kan innehålla flera vitt skilda ämnesområden och man kan "undkomma" ett område genom att ha bra resultat på de resterande. Pardon my french, igen, men alla områden har en grundnivå som man måste klara av och därmed inte undkommer ett endaste dyft. Viktor skriver hans yttrande inte handlar om elitism utan om att patientsäkerheten bör prioriteras före akademisk idealism. Jag håller med honom där, men tror samtidigt att högre patientsäkerhet inte nås med hjälp av en högre gräns på tentor.

När kaffet således kallnat tvingades jag tillbaka för att observera det arbete 7900:an gjort på mina prover.

Det såg galet snyggt ut.

Gillade läget och gick hem.

14 september, 2009

mother f"#¤€$£!

Ibland går forskningen riktigt jävla dåligt.

Jag åker ut och fotograferar istället.

13 september, 2009

Inspiration

Jag vill kunna fotografera som den här killen.

Åh så mycket.

12 september, 2009

Skepp åhåj!

Tillbringade några timmar på jobbet och när jag hojar hemåt för att laga tandorikyckling med potatisrost och jambalayasås ser jag något intressant vid studentdammen.

De nya läkarstudenterna har nollning.

Tänka sig att jag har kameran med mig nästan vart jag än åker.





11 september, 2009

Studiebesök

Patologen och cytologen hägrade under förmiddagen, en avdelning dit vårdpersonal från en stor region skickar remisser med vävnadsprover för utredningar av alla de slag. Tanken var att få en demonstration i utskärning. Intressant och lärorikt med olika vävnader som hud, vårtor, fettväv och annan mer internt lokaliserad vävnad. Men sen kom ett tillfälle som får mig att undra om ödet och ironi går hand i hand som något masochistiskt radarpar. Kommer fram exakt samma organ med exakt samma sjukdom som min mor hade. Tumören är en grågul sörja men som i det här fallet gick att plocka bort. Skär ut den. Ingen spridning. Förebyggande behandling i efterstadiet. Patienten kan leva vidare.

Det fick inte min mor.

Hon dog.

Och det gjorde så ont att stirra den jävla sjukdomen rakt i vitögat.

10 september, 2009

Why don't you tread on me, just a little bit, if it makes you feel better.

Det har inte att göra med en väl avvägd eller genuin undran för att man bryr sig. Nej, hela situationen är en enda stor peka-på-näsan incident som gör en både förundrad och förtörnad på samma gång. Hur kan det komma sig att en del med enkelhet bedömer andra utifrån egna premisser utan att känna till vare sig förutsättningar eller utarbetade planer som de därmed inte har med i beaktning när de drar sina egna konklusioner?
Fick mig en förfrågan om att ställa upp på att lämna ifrån mig blodkroppar för en god forskningssak där friska kontrollpersoner var i behov. Visst, jag ställer gärna upp där jag kan hjälpa till. När sedermera i samma verbala seans det hela utvecklas till att jag upplever få hålla försvarsplädering över mina yrkesmässiga val jag nu ger mig in i (forskning och samtidiga läkarstudier), känner jag det tillföra lika mycket i sammanhanget som om jag så ens blev astronaut och bosatte mig på Mångränd 32. Det hela blir till ett von-oben perspektiv, där paralleller mellan upplevelserna lyser med sin blotta frånvaro. Jag har rent generellt svårt för glaset-är-halvtomt mentalitet, att se svårigheter över lösningar, hinder över utmaningar. För mig finns där ingen styrka eller inspiration, utan mer fadd klåda. När det hela ter sig mer likt för mig ett personligt påhopp får mig därmed att vända på klacken och tycka det nästintill intressant att någon annan uppenbarligen känner mig så mycket bättre än jag känner mig själv och därmed vet exakt vad jag vill och bör göra.
Att kalla efterförloppet för konfrontation är alldeles för kryddigt, det vore i paritet med att betitla svartpeppar för torkad chili, men en kort historia dragen kortare är att med en till viss del svävande ursäkt är det för mig överstökat med ingen kvarstående osämja. Att bidra med blodkropparna förblir ännu ett kvarstående frågetecken då jag ändock inte uppskattar att bli påpekad om att besitta både okunskap, naivitet och dumdristighet. Men den högre vägen och ställa mig ovanför de små petitesserna torde vara mer produktivt i sammanhanget.

Råd?

Vidare upplevde en distanserad kollega något liknande alldeles nyligen. Denne delar sin tid mellan klinik och forskning och gör ett beundransvärt tillika fantastiskt jobb som konstant imponerar på mig i ett makalöst avseende. Ändå blev denna imponerande individ i förbifarten ifrågasatt ungefär enligt de samma premisser jag just upplevt. Vad är vinsten med det? Är det för att undkomma en svidande känsla av att inte hinna med det själv? Avundsjuka? En egenskap hårdkodad i vårt genetiskt diversifierade material?

Så åk hiss.

Låt våningarna åka förbi. Stå still och andas.

Låt den stanna, kliv ut, bort ifrån det som varit.

08 september, 2009

To visit the little people. Hobbits.

Det händer inte direkt mycket.

Doktorerar vidare på labbet och analyserar data.

Springer på klinfys-kursen och leker med teknisk utrustning.

Svär över snårigheten att tolka EKG.

Fast en sak är riktigt intressant; fick en inbjudan till min gamla gymnasieskola för att hålla ett seminarie för naturvetarelever om hur det är att studera på universitet och att forska som doktorand.

Jo, faktiskt.

Det ska bli riktigt kul.

04 september, 2009

Lillebror

The beauty in confirmation of critical choices

Sprang till busskuren genom ett ösregn av sådant storskaligt mått att ingenting förmådde hålla sig torrt, ja inte ens kalsongerna, innan man nådde kurens skyddande tak. Bussen andades kvav och fuktig luft från kombinationen av blöta, halvsvettiga och morgontrötta studenter. Inte för att det bekom mig. Jag reflekterade istället över de flertaliga och oväntade påträffanden som skedde under gårdagen. Sprang in i M, ett glatt återseende efter gemensamma studier under förra terminernas kompletteringar som nu börjat på T5. Hon sken som en sol och trivdes som fisken i vattnet. Minuten senare krockar jag nästan med S, som mig tillika doktorand men började läkarutbildningen en termin före mig. Hon beskriver den fantastiska känslan över hur otroligt rätt hennes val kändes när hon gjorde sin första utplacering under förra terminen med en smittande passion följt av ett uppmuntrande "du ska själv få se hur det känns, det är helt magiskt...". Som om det hela inte vore nog möter jag minuten senare J i förbifart, dåvarande doktorand där jag skrev mitt exjobb och nu läkarstuderande, varpå han kort men brinnande berättar hur spännande allting är. Utanför blodcentralen blir det bara löjligt då jag träffar på min tidigare klasskamrat R som nu går terminen över mig. Han bekräftar alla tidigare personers erfarenheter och upplevelser och vi pratar om en spännande framtid som väntar oss båda. Någon timme senare hojandes på väg hem hör jag någon ropa "tjenare 'doktoranden'" och då har jag M i ryggen. Studiekamrater på vår tidigare utbildning, studiekamrater på förra årets komplettering om än han hoppade på T6 lite tidigare än undertecknad. Kandidatsnacket drivs vidare emedan fötterna pedalar fram längs stadens cykelvägar. När vi tar olika riktningar känner jag mig så stärkt i de beslut jag slutligen tagit om än de inneburit en viss problematik på olika fronter.

Idag började således även klinfyskursen med dagens fokus på EKG. Mycket intressant och lärorikt om än min bröstkorg besudlades på brösthår enligt ett fläckvist förutbestämt mönster, allt för det medicinska utlåtandet "något långsam sinusrytm, i övrigt normalt EKG".

Jag börjar T6 om några veckor.

Jag ska bli läkare så småningom.

Fifan, det känns rätt häftigt.

01 september, 2009

Junkies och rookies

Hela campus är som en myriad av galenskap. Man glömmer onekligen fort hur en stad beter sig när en fjärdedel av hela dess befolkning behagar anstorma ett mindre universitetsområde, även om jag för den delen upplevt samma sak ett nu antal år (exakt hur många år lämnar vi därhän för det är bara pinsamt). Folk ränner som yra höns fram och tillbaka, pekar på skyltar, ser sig omkring och fattar nada. Jag har i flertalet omgångar fått peka ut vägen till diverse universitetsbyggnader åt flera nybörjarrookies med universitetsdrömmar och stundande mardrömmar när deras första tentaperioder kickar in. Tillika har folk tittat på mig som ett ufo då jag gick till det ultimata helveteshålet vid en terminsstart, akademibokhandeln, i landstingskläder för att ragga upp en anatomisk bildordbok som självfallet ändå inte fanns i lager. Suck. I en förhoppning att undkomma the panic room smet jag ner till stan för att reda ut det fågelnäste som huserade på skalpen. I en sedan skarp snilleblixt tyckte jag det vore en bra idé att gå till bokhandeln nere på stan för att eventuellt finna den lilla pocketboken jag var ute efter.

Big mistake.

Huge.

Ett bra tag senare kom jag slutligen ut, fortfarande utan bok men med charmant fuktiga armhålor och pärlad panna. Fräshorama. Jäbla nybörjarrookies. Gladeligen klipptes håret stunden senare och jag ser återigen vettig ut till en något bättre grad. Därifrån blev det sedan endast bättre. Har fått peppa och inspirera deltagare i min roll som instruktör, börjat träna in ny koreografi inför söndagens stora release-event, haft ett inspirerande och bra möte med Handledaren om både läkarstudier och forskning (det blir forsk på halvtid under studier), till helgen heldagskick-off med alla instruktörskollegor och hemmavid har jag *jubelklang* världens bästa familj med väntad tillökning om bara några få veckor.

Soundtrack till detta?

Ja varför inte The Best of Steve Perry!