10 september, 2009

Why don't you tread on me, just a little bit, if it makes you feel better.

Det har inte att göra med en väl avvägd eller genuin undran för att man bryr sig. Nej, hela situationen är en enda stor peka-på-näsan incident som gör en både förundrad och förtörnad på samma gång. Hur kan det komma sig att en del med enkelhet bedömer andra utifrån egna premisser utan att känna till vare sig förutsättningar eller utarbetade planer som de därmed inte har med i beaktning när de drar sina egna konklusioner?
Fick mig en förfrågan om att ställa upp på att lämna ifrån mig blodkroppar för en god forskningssak där friska kontrollpersoner var i behov. Visst, jag ställer gärna upp där jag kan hjälpa till. När sedermera i samma verbala seans det hela utvecklas till att jag upplever få hålla försvarsplädering över mina yrkesmässiga val jag nu ger mig in i (forskning och samtidiga läkarstudier), känner jag det tillföra lika mycket i sammanhanget som om jag så ens blev astronaut och bosatte mig på Mångränd 32. Det hela blir till ett von-oben perspektiv, där paralleller mellan upplevelserna lyser med sin blotta frånvaro. Jag har rent generellt svårt för glaset-är-halvtomt mentalitet, att se svårigheter över lösningar, hinder över utmaningar. För mig finns där ingen styrka eller inspiration, utan mer fadd klåda. När det hela ter sig mer likt för mig ett personligt påhopp får mig därmed att vända på klacken och tycka det nästintill intressant att någon annan uppenbarligen känner mig så mycket bättre än jag känner mig själv och därmed vet exakt vad jag vill och bör göra.
Att kalla efterförloppet för konfrontation är alldeles för kryddigt, det vore i paritet med att betitla svartpeppar för torkad chili, men en kort historia dragen kortare är att med en till viss del svävande ursäkt är det för mig överstökat med ingen kvarstående osämja. Att bidra med blodkropparna förblir ännu ett kvarstående frågetecken då jag ändock inte uppskattar att bli påpekad om att besitta både okunskap, naivitet och dumdristighet. Men den högre vägen och ställa mig ovanför de små petitesserna torde vara mer produktivt i sammanhanget.

Råd?

Vidare upplevde en distanserad kollega något liknande alldeles nyligen. Denne delar sin tid mellan klinik och forskning och gör ett beundransvärt tillika fantastiskt jobb som konstant imponerar på mig i ett makalöst avseende. Ändå blev denna imponerande individ i förbifarten ifrågasatt ungefär enligt de samma premisser jag just upplevt. Vad är vinsten med det? Är det för att undkomma en svidande känsla av att inte hinna med det själv? Avundsjuka? En egenskap hårdkodad i vårt genetiskt diversifierade material?

Så åk hiss.

Låt våningarna åka förbi. Stå still och andas.

Låt den stanna, kliv ut, bort ifrån det som varit.

3 kommentarer:

Sara sa...

Goodness ja, att åka hiss har aldrig varit min starka sida. Brukar istället trampa åt fel håll i rulltrappan... Kan man åka hiss så ska man göra det - det är den bästa lösningen för en själv!

Emil sa...

I det här fallet hade jag avböjt. Varför ska du hjälpa den idioten? Fortsätt lämna blod i andra sammanhang istället.

Bara mina fem cent.

Doktoranden sa...

Sara, springa åt fel håll i rulltrampan låter inte helt optimalt. Rekommenderar hissen vid tillfälle, det är i faktum ytterst behagligt.

Emil, tack för rådet. Även om jag initialt beslutade mig för the high road och låta bygones vara bygones gick det inte. Någon fortsatte på ett dåligt sätt och då gick det för långt. Det finns gränser. Behåller mitt blod.