15 september, 2009

Dagen efter dagen före alla andra dagar

Efter gårdagens masspsykos över forskningens vara eller icke vara tog jag mig an dagen med, om än beslutsamhet, en viss skepsis. Mjukstartade med att rensa upp skrivbordet från diverse icke-snygga pappershögar (djäblar om ni bara visste hur snabbt man samlar på sig vansinniga mängder papper som doktorand) och letade upp tomma kaffemuggar med oattraktivt passerade bäst-före datum för en passionerad tango i diskmaskinen.

Under eftermiddagen sparkade jag igång vår 7900 med förhoppningen att proverna som jag tagit fram de senaste två veckorna skulle se snigga ut och kunna användas för de genanalyser som väntar i veckan. Under tiden min ångest eskalerade över provernas förhoppningsvisa positiva natur insöps kaffe på medicinarnas favvohak "9:an" med bästa sällskapet A. Vi raljerade över gamla lärare, erfarenheter och studentikosa upplevelser, allt mellan allvar till högljutt skratt.

Ett ämne som kom upp var den artikel som läkarkandidaten Victor Mill vid Uppsala universitet skrivit angående betyg på läkarprogrammet. De förändringar som just nu genomsyrar läkarutbildningarna i Sverige har syftet att höja den kliniska kompetensen hos framtida läkare. Jag delar personligen inte Viktor Mills åsikt i att detta aktualiseras och förbättras genom en tydligare granskning av studenternas kunskaper genom ett införande av en betygsskala i enlighet med ECTS. Varför? Artikelförfattaren anser att universiteten inte ställer tillräckliga krav på det man refererar som till lägstanivå inte borgar för hög patientsäkerhet. Jag tycker, pardon my french, att det är en hög med hästdynga att sätta i tryck. Victor poängterar förvisso att han inte förespråkar ett införande av en ny betygsskala men vill belysa det faktum att kunskapskraven måste höjas. Jag skulle hellre säga att det kanske inte handlar om att höja kunskapskraven men snarare kanske att de behöver förändras. Alla utbildningar måste anpassas efter rådande klimat men vad säger att det måste likställas med att man måste lära sig mer?
Även om det etablerade begreppet »det svåra med läkarutbildningen är att komma in, inte att ta sig igenom« har en viss relevans tycker jag definitivt inte det stämmer till fullo. Varför skulle annars ett ganska avsevärt antal studenter hoppa av under utbildningens gång, kugga på tentor och emellanåt få göra om vissa regiontjänstgöringar? Vi talar trots allt oftast om studenter som slitit hund för betyg och resultat, är bra på att studera och besitter en ordentlig kopp motivation men som ändå inte fullföljer utbildningen. Jag har hittills inte mött det som Victor Mill beskriver som »ett förhållningssätt som i klarspråk säger åt dem att dra ner på tempot. Ambition eller strävan är inget som premieras, så länge alla håller en godtagbar lägstanivå.« i varken de kurser jag läser eller de kamrater jag studerar med. De allra flesta sliter häcken av sig.
Vidare tror jag inte heller att högsta möjliga kunskap premieras och plockas fram ur människor genom att eftersträva högsta betyg på skrivna tentamina. Att vara läkare är, i mina ögon, någon som förmår se, nå ut och föra värdefulla dialoger med människor i utsatta situationer. Det har inte ett dugg att göra med om man svarade 95 eller 75% procent rätt på en tenta. Det mest optimala är självfallet om man besitter de båda egenskaperna, kunskap och empati, men tror ni att vi får fler läkare med båda de egenskaperna genom att proklamera en jakt på höga betyg? Jag tvivlar starkt och tror på motsatsen. Redan nu i vårat samhälle är allt så resultatinriktat och i min naivitet tror jag att mycket vård, stöd och hjälp står att finna i medmänsklighet. Studenter är rent generellt uppfödda på att prestera och visa bra resultat och därmed inte en situation jag anser man ska slänga olja på elden för, men att utbilda och lära sig empati kräver sannolikt mer arbete och tid.
Varför anser då inte Victor Mill att 60 procent räcker på en tentamina för att bli godkänd? Han säger, nästan cyniskt i mitt tycke, att klarar man sig då utan de resterande 40 procenten ute på kliniken? Vad jag här tycker att han totalt förbiser är hur mycket en tentamina egentligen täcker det totala område man studerar under en kurs. Hela? Inte en chans. Halva? Kanske. Man lär sig långt mycket mer under en kurs än vad som egentligen examineras på. Så säg att man då klarar 70 procent på det tentan frågar om, och den motsvarar hälften, och sedan har man tillgodogjort sig nästan resten av det som man läst under kursen. Det innebär att man har en total kunskapsbas på 85 procent. Högre krav än så finner jag nästan löjligt. Det finns ingen student som någonsin lyckas lära sig enbart det som efterfrågas på en tenta. Han skriver sedan om att en tentamina kan innehålla flera vitt skilda ämnesområden och man kan "undkomma" ett område genom att ha bra resultat på de resterande. Pardon my french, igen, men alla områden har en grundnivå som man måste klara av och därmed inte undkommer ett endaste dyft. Viktor skriver hans yttrande inte handlar om elitism utan om att patientsäkerheten bör prioriteras före akademisk idealism. Jag håller med honom där, men tror samtidigt att högre patientsäkerhet inte nås med hjälp av en högre gräns på tentor.

När kaffet således kallnat tvingades jag tillbaka för att observera det arbete 7900:an gjort på mina prover.

Det såg galet snyggt ut.

Gillade läget och gick hem.

11 kommentarer:

mellanbarnet sa...

Swusch! Grattis på dig!

FiaLisa sa...

Jag kan bara hålla med i allt du skriver.

Om mig sa...

Instämmer till fullo!

julia sa...

Jag både håller med, och jag håller inte med.
Det hela beror på vilka människor man möter. Själv har jag kursare som, precis som du skriver, sliter häcken av sig och anstränger sig för att bli så duktiga läkare i framtiden som bara går. Men så finns också de som Viktor beskriver. Det känns ärligt talat frustrerande när man ser hur vissa på nåt orimligt sätt aldrig verkar plugga när man själv offrat svett blod och tårar bara för att komma in på utbildningen. Vilken arrogans! Det är kanske de som senare sållas bort? jag vet inte... jag såg trots allt fler av dem på termin 1 än nu på t3.
Och angående tentan så kan jag ge mig själv som exempel. Jag hade svårt med immunologin, ville inte acceptera saker utan att förstå dem ordentligt. Så jag fick knappt med tid till annat och bestämde mig för att jag skulle lära mig rörelseapparatens anatomi efter tentan. Jag klarade tentan med marginal trots att jag hade förskräckligt (och pinsamt) lite poäng på "anatomifrågorna". Vad ska jag säga? Jag har kursare som kan rabbla anatomi i sömnen, och så finns det fler som tycker att det är onödigt att kunna anatomi eftersom det finns atlas. Yeah, right, precis som wikipedia finns...

Doktoranden sa...

mellanbarnet, danke schön.

FiaLisa, jag lär knappast säga emot dig.

Om mig, tack.

Julia, tack för åsikten och insikten. Självfallet finns det de som inte behöver plugga så mycket och lär sig hur fort som helst, men varför ska sådana individer betraktas med arrogans bara för att dom har lätt för sig? Det ser jag ingen poäng med. En av mina nära vänner lär sig direkt, han behöver knappt titta i en bok för att kunna det medan jag är en som får läsa samma sak ett antal varv innan det sitter. Jag finner det snarare imponerande och sporrande än arrogant. Men det är jag. All kunskap är viktig men samtidigt går det inte att lära sig allting, det finns ingen rim och reson i tankemönstret. Du klarade dina tentor med motivation och hårt arbete, mer än så tycker jag aldrig man kan kräva av studenter. För tänk, hur skulle det gå för alla de studenter som redan sliter häcken av sig (love the expression) om de höjer kunskapskraven ännu mer? Finns inte risken att läkarutbildningen då blir väldigt många övermäktig?

julia sa...

För att förtydliga så har jag (som tur) gått i samma klass som några mycket smarta personer, såna som liknar den vän du beskriver, i många år. Med det vill jag säga att jag i högsta grad uppskattar att sådana människor finns. De som jag däremot har svårt för är sådana som kommer oförberedda till basgrupper och skor sig på andras möda. Eller de som ignorant nog tror att de klarar sig utan större ansträngning (de får det svårare på tentan förstås) och driver omkring från fest till fest. Missuppfatta mig inte, livet kan i högsta grad vara en fest, men jag känner att läkutbildningen är värd varje students ansträngning. Och ens framtida patienter förtjänar kompetens.
Man ska absolut inte försvåra för arbetsamma människor, eftersom (såsom du redan påpekat) det krävs mer än bara kunskap för att vara en bra läkare. Däremot kan man inte heller ta kraven för lättvindligt, då inte varje person lämpar sig för att bli läkare.

Doktoranden sa...

Julia, jag håller ärligt med dig i vartenda ord du skriver.

julia sa...

Men vad tråkigt, då kan vi ju inte fortsätta diskutera! och jag har inte längre en bra ursäkt att ta paus från plugget, nej ursäkta, "hubbandet" som det heter på HU-svenska :)

Doktoranden sa...

Julia, det är tungt när man är utan ursäkter. I feel your pain.

Anonym sa...

håller med helt.

Doktoranden sa...

Anonym, en till på samma front då.