25 september, 2009

Sätt sprätt på livet, eller, krona eller klave spelar ingen roll - du går ändå vinnande ur striden

Vad har jag gjort för att förtjäna det jag har? Inte för att spä på melodramaturgin, omvandlas till ett aber och börja sjunga med till Righteous Brothers Unchained Melody, men ändå. Alltför många dagar ser och möter man livsöden i spillror, tragedier och de som evigt lever med devisen att olyckor aldrig kommer ensamma. Kanske är det en gåva att vårda och hålla nära att man aldrig i ordagranna lag känner till sin morgondag. Man hämtar på dagis och skola och möts av barnens ovillkorslösa kärlek tillika hårda omfamningar, man kommer hem och möter någon man älskar mer än livet självt och som återbördar känslan rakt tillbaka till en själv.
Sällan skulle någon höra mig säga att jag bara haft det lätt. On the contrary mon amie, här finns både funderingar och problematik som aldrig debatteras eller reflekteras med någon annan än jaget för ingen annan ser dem på samma sätt än jag som levt med upplevelserna. Vägrar tro på uttrycket att exakt allting har en futil grund i den nästan grundlagsstiftade hårt arbete lönar sig. Det känns för tunt, som för lite smör på för mycket bröd (courtsey of Bilbo Baggins), ja borderline naivt. Ligger det snarare i hur man väljer se på tillvaron och vardagen? Ser man guldkornen, möjligheterna och de gyllene tillfällena istället för det som motarbetar vår egna utveckling till att bli vad vi förmår vara? I sanning är inga relationer, inga liv perfekta, oavsett den förspänning man vaggades till sömns av och drack i bröstmjölken all those years ago. Alltid finns det något att yttra frustration, panik och ångest över, det är bara på olika premisser men tillika på genuint samma plan oavsett problematikens grund bland alla människor där ingen har mer rätt eller fel än den andre.

Varför känner jag ett gnagande dåligt samvete över mina åstadkommanden? Det finns ingen anledning att inte säga att jag i mina egna företaganden har lyckats med vad jag undertagit mig, varför skulle det? Men varför drar man sig? Av rädsla för att det ska sticka någon annan i ögonen som Duncans motsträvan emot Prins John? Av rädsla att man ska uppfattas som en dryg och arrogant jobbig prick? Varför skulle man ens vilja ha ett mentalt, eller för den delen, ett destruktivt (konstruktivt passar sammanhanget lika bra som att försöka övertyga mig om att rosévin smakar finkel) utbyte? On the contrary mon cherie, jag diggar optimister likt jag skarpörat lystrar till välkomponerade playlists i Spotify (särskilt Mårdens pga diversiteten från mina egna) och mixtapes. Negativism hos andra är inget jag vältrar mig i utan håller mig undan, men varför räds jag dem ändå? Är vi så skrämda till att utstå kritik varpå vi bättre flyr än illa fäktar? Kritik är ju, om man ska se till dess positiva effekt, något som ändå får oss att växa till större och bättre människor så länge vi förmår se bortom den kritiska fasaden om det finns en genuin ärlighet bakom de ord som sägs eller blickar som fälls. Därför;

Jag är stolt så innihelvete över mig själv och över vad jag har åstadkommit.

Jag har än mer högtflygande tankar, målsättningar och idéer om min framtid.

Sedär, jag sa det.

Stäm mig för förtal då jantejäbel om du känner för det.

I don't give a fuck anymore.

5 kommentarer:

KatBat sa...

halleluja! jante hit och dit, jag bryr mig inte om det. *man* är fanimej grym!!!

annica sa...

mycket mycket möjligt. men är det inte sådana händelser som gör att man upptäcker nya saker?

Doktoranden sa...

Kat, att vi är!

Annica, say what? Hur är din kommentar relaterad till min text?

Tolkia sa...

Det är ju kanske inte heller fullt så svartvitt. Jag ser inte nödvändigtvis en motsättning mellan att vara stolt över det man åstadkommit och tacksam över det man oförtjänt fått. Eller för den delen tacksam över hjälp på vägen mot att åstadkomma de storverk man är stolt över - det kan vara så små, vardagliga saker, men de finns där.

Doktoranden sa...

Tolkia, indeed att de finns.