07 april, 2012

-->

För nu rätt många månader sedan sjösatte jag ett annat projekt som, i och med avvecklingen av denna emellanåt rätt så tidsbejakande skrivarverkstad, kan få mer välförtjänt fokus och själ.

02 april, 2012

Epilog.

Det har funnits där rätt länge nu, ungefär som en kaksmula långt bak i halsen. Retande, störande, inte helt rätt. Har försökt ignorera det, skölja bort med mjölk och vatten, men alltjämt finns den kvar. Kaksmulan, eller känslan, att alla kapitel slutligen når sin ände. Det hände förra gången, i förra bloggen, då fanns en vilja att skriva något annat, det jag nu skrivit i nästan fyra år. Fyra år som hjälpt mig resonera över tankar och händelser om död, liv, sjukdomar, utbildning, utveckling - en egen tankeverkstad för de funderingar som inte passar sig vädra åt vem som helst öga mot öga. En fristad för reflektion. Men med tiden har skrivandet tillkommit för skrivandets skull, inte berättandets. Och när berättande övergår i skrivande för andra än mig själv, då är det dags att lägga den fiktiva pennan på hyllan. Kanske inte för gott, men för en tid. I mer än sju år har jag skrivit blogg, det har varit lärorikt och har gett mig både kontakter, kunskaper och vänner jag annars aldrig skulle haft. Det är en fascinerande, och svindlande, reflektion. Som det berömda uttrycket av Edward Bulwer-Lytton; pennan är mäktigare än svärdet, visar det sig i mitt fall vara helt och hållet sant utan förbehåll.
Jag hade en tanke om att det jag skriver skulle bli en summerad reflektion över en tillvaro och en fascinerande utbildning, men insikten har infunnit sig att jag inte längre har något av substans att skriva om. Det jag gör är roligt. Det är stimulerande och utvecklande på en sådan nivå att dess skrivande syfte har gått förlorat, det jag vill göra är bara att leva i det, med det. Att reflektera med mina kollegor och vänner, över kaffe och luncher, med min fru på kvällen med ett glas vin i handen under en filt i soffan. Nu ska jag färdigställa min utbildning och avhandling, försöka laga riktigt god mat i uttagningarna till Sveriges Mästerkock, det är dags att vända blad. Tack till alla er som under åren läst och kommenterat, det hade aldrig blivit samma sak utan er. Och med orden som Edward Bulwer-Lytton myntade i pjäsen Richelieu; Or the Conspiracy blir det mer förståeligt när orden inte plockas ut ur sin kontext:

"True, This! -
Beneath the rule of men entirely great,
the pen is mightier than the sword. Behold
The arch-enhcanters wand! - itself a nothing! -
But taking sorcery from master-hand
To paralyse the Cæsars, and to strike
The loud earth breathless! - Take away the sword -
States can be saved without it!
"

Tack för mig. //Fredrik

30 mars, 2012

Unga läkare - wtf!?

Efter att slaviskt följt de föreslagna åtgärderna enligt fredagshandläggningen följde jag upp detta med att titta på det första avsnittet av serien Unga Läkare som går på en sådan pass suspekt kanal som Femman via play. Döm om min förvåning (och att vinet nästan höll på att hamna i fel strupe) när jag ser en specifik ung läkare i tv-rutan. Denne hade precis pluggat färdigt och jobbade då som underläkare här på mitt hemmasjukhus när jag läste internmedicinterminen. Denna unga läkare var en mycket vänlig och duktig ung läkare som både utmanade, stöttade och pushade mig i min egna utbildning. Serien blev således helt plötsligt lite mer personlig och ännu lite bättre.

(Vissa moment i serien trots endast ett avsnitt stör jag mig på eftersom de vill skapa lite mer dramatik vid klipp- och redigeringsbordet än vad verkligheten emellanåt uppvisar)

Fredagshandläggningen

Kontaktorsak: Akut uppkommen DDJA*-ångest.

Aktuellt: 31-årig man som senaste veckan varit fullt upptagen med att börja skriva en introduktion till den berömda boken författaren vill tro att många men egentligen nästan ingen läser (förutom acknowledgements, då). Efter ett antal tröga timmar upplever patienten en mycket uttalad avhandlingspanik som ingen doktorand i modern tid någonsin har undkommit.

Åtgärd: Förskriver ett glas Stoneleigh Riesling från Nya Zeeland, en handfull godis, avkopplande stund med barnen och ett gott skratt med Rob Reids 8 miljarder USD iPod.

Prel bedömning: Tveksam utgång trots fullgoda åtgärder, polyklinisk uppföljning med remiss till psyk?

Diagnos: F41.9

______________________________
*Den Där Jävla Avhandlingen

24 mars, 2012

För mig är detta vackert.


Vaknar av tassande fötter följt av ett högljutt ”pappa!” minuterna innan mobilen planerar ljuda sin explicita väckelsesång. Morgonrutiner följer löpande-band principen. Kläder, frukost, tandborstning, ytterkläder och ut i vårluften. Solen skiner starkt i arla morgontimmen och vetskapen om att vintern lossar sitt grepp för vårens allt mer påträngande ankomst är en angenäm slutsats. Kombinationen av Cary Brothers glänsande ljudvågor och barnens skratt där de rusar mellan vattenpölar och krympande snöhögar är balsam för mitt auditiva cortex. Lämnar av. Åter hemåt. Drar filten över axlarna i horisontalläge på divanen men flyttar till sängen. Solen fortsätter stiga högre upp, ögonlockarna går söderut. Minuter blir till timmar i ett dåsigt ingenting, ett omedvetet vakuum där tankar och drömmar springer fritt utan tyglar. Vid lunchtid är det inga tassande fötter, ej heller mobilens väckelsesång, utan kattens ihärdiga jamande som rycker mig tillbaka till RLS 1. Den fyrfota vännen tycker det är synnerligen orättvist att inte dela med mig av solgasset på sängen. Så katten ned, jag upp till solen utanför fönstren, till lunch, kaffe, ytterkläder, bussen, institution svett. Kör igenom kroppen och för varje droppe svett vaknar jag mer och mer till liv. Dusch, promenad mot sjukhusets grå och vita fasader som badar i solljuset som idag aldrig vilar. Mörkblå kirurgkläder, vita rocken, id-kort, stetoskop, pennor, lilla anteckningsblocket. Möter upp med den för mig redan bekanta husjouren J i kirurgbiblioteket. Vi sätter av mot olika avdelningar som begärt konsultationer. Urologen, barn, psyk, kirurgavdelningarna, medicin. Många meter avverkas under Keen-skorna på kort tid innan vi landar på akuten där vi assisterar när flera skadade inkommer samtidigt. Därefter blir det lugnt. Kvälls- och nattoperationer planeras och i väntan delar vi ord, skratt och gemenskap med sköterskorna i lunchrummet på en av kirurgavdelningarna samtidigt som den medhavda middagslådan äts upp, avrundas med praliner från Åre Chokladfabrik och en stor kopp kaffe.

Ny konsult, annan kirurgavdelning. Därefter stannar vi kvar med andra sköterskor där jag känner en av dem väl tills operation söker oss. På med den gröna mössan, munskyddet och skrubba händerna med Hibiscrub och Sterilium. Dofterna är fräna och starka men får alltid adrenalinet i mig att gå, skärper till hjärnan på det som stundar innanför dörrarna. Dubbla handskar i storlek 7½, en sövd patient och ett ingrepp att assistera på som 2:e assistent.
Där jag står i operationsfältet finns i ena blickfånget en dissekerad artär som pulserar för glatta livet mitt framför mina ögon som i vanliga fall aldrig ser dagens ljus. I en annan blickriktning utanför fönstret hela staden i flimrande nattljus. Har munskydd, men ler, stort. Det är så stort, det lilla kärlet, där jag med mina två händer hanterar en sug, hake och pincett. Två timmar blåser förbi och helt plötsligt finns bara en tunn strimma av intrakutana stygn som inte ens syns. Långt där under fascior, nerver, muskler och hud, ett nu fungerande kärl. Avslutar, tackar för oss. Vidare mot ny konsultation som blir till akut planerad nattoperation, second survey på IVA och tillbaka till akuten där det är lugnare än en villagata i förorten om natten. Inga patienter i väntrummet, dunkelt ljus och harmoniskt i korridorerna. Utbyter ord med ambulanspersonal och akutläkarna. Scones och te i akutens fikarum där jag frågar J om den bästa approachen för att få ett underläkarvik på just kirurgen nästa sommar. Får massor av bra förslag och ytterligare en referens till cv:t. Snart därefter somnar jag på en soffa i samma rum. I fyrtiofem minuter en filt under huvudet och ett täcke under benen för ett lätt inducerat högläge. Sedan piper det, mot operation. Endast jag och husjouren J som ska operera, ytterligare en check som 1:e assistent. Ett enkelt rutiningrepp, för mig en monumental bekräftelse över ynnesten och förträffligheten i att stå just där jag står med hakar, saxar, lite blodiga handskar och ett fåraktigt flin som utan tvekan syns upp i mina ögon. Vi avslutar, tackar för oss, patienten åker till UVA. J skall jobba ytterligare några timmar, medelst jag efter fjorton timmar tackar för mig och åker hemåt till ett sovande bohag. Klockan är fyra på morgonen när jag kryper ned under täcket för att sova tills solen går upp.

Det är sådana här gånger det är fantastiskt vara kandidat.

Det är sådana här gånger jag vet varför jag gör de val jag gör.

20 mars, 2012

Ömsom vin ömsom vatten

Knarkar Hemnet som värsta pundaren. Inser att jag gått från wannabe-radhus City Slicker till någon med faiblesse för något mer pittoreskt charmigt men modernt renoverat utanför staden. Ett illustrerat exempel. Vem tar notan?

Skriver ansökningar och abstracts och önskar att de någon gång kom tillbaka från tjefens bedömningar utan att vara fyllda med frågetecken, omskrivningar och överstrykningar. Idag var inget undantag vare sig på ansökningen eller abstractet. Önsketänkande? Ingjuter inte det bästa förtroendet i att skriva en avhandling som består mer av mina egna ord än någon annans med roughly femtio års ansamlad kunskap under hatten.

Förmår heller inte förstå varför jag åldersnojar så jävla mycket. 31 är till syvendes och sist inte många vårar att hänga i björken. Ändå psykbryter jag ihop cirka tretton gånger varje dag över att jag ännu inte avslutat vare sig grund- eller forskarutbildning. Vill. Bli. Klar. Goddammit.

Det är jag och hamsterhjulet.

16 mars, 2012

Fredagshandläggningen

Kontaktorsak: Tendinit i tummen till följd av rubensventileringen på gårdagens IVA-övning. Ont. 

Åtgärd: Självmedicinering med NSAID.

Aktuellt: Ikväll lagas kalvfärsbiffar, honungsrostade rödbetor och potatispuré med timjan och rostad vitlök. Till dessert tror jag på vit chokladmoussé med ripplad chilichoklad och transbärssås.

Prel bedömning: Således helt ok fredag.

Diagnos: M79.6, T73.9

15 mars, 2012

Sophiens Suscitans

Hoppfullhet, sorg, oro, upprymdhet. Unga och gamla, känslospektrat finns hos dem allihop. Allvarligt sjuka i trauman, infektioner, fordonsolyckor, våld, intoxikationer. Rubriker och notiser i lokalpress blir med ens till ansikten, anhöriga och en flagrant verklighet. Med ett funktionellt hjärta i bröstkorgen och vital ventrikel i buken är alla känslor gängse ytligare under den blå förklädnaden och spritade händer. Akuta situationer upphävs, människors liv räddas med struktur, kunskap och stadiga händer. Mina händer förnimms som asplöv i rivande höstvindar, ögonen dimmigt fuktiga, min professionella fasad knakar i sina fogar men hålls ihop av ren somatisk vilja. Trauman, liv som räddas, nya liv kommer till världen, dödsfall. Det är mycket och stort, jag så liten, men alltjämt delaktig. Från stilla till urakuta stunder med helt olika förlopp. Dagar, kvällar och nätter fylls med kunskap, självinsikt, självförtroende och för lite sömn av en förkärlek till verkligheten.
Sista dagen, vi är traumateam på akuten. Högenergivåld i bilolycka. Säkrar luftvägar, andning och cirkulation. Sätter nålar, hänger dropp och blod. Kollar misstänkta frakturer och vitalparametrar. Blodprover tas. Länge står jag och ventilerar lungor med rubensblåsa trots att händerna krampar och armarna skakar upp till armbågarna, men det handlar om liv eller död. Fortsätter ventilera. Vi undersöker, skickar på trauma-CT. Akut bukblödning, direkt till operation och patienten kommer överleva. Är kallsvettig med kortisolpåslag när gruppledaren säger ”vi bryter där”. Det må vara endast en dyr docka som talar och agerar i simulerad miljö, men det tränar mig för verklighetens ABCDE. Blir bättre för varje fall, säkrare, tydligare, mer strukturerad, mindre stressad.

På två veckor upplevt så mycket, simulerat och verkligt. Växer flera centimetrar i min yrkesroll, professionalism och humanitet till vad vi ska bemöta, handlägga och hantera. Anestesi och IVA, helt klart ytterligare en mycket välsmakande specialitet. Sophiens suscitans, säker sömn.

05 mars, 2012

Blåkläder och medicinska mixtapes

Mörkblå operationspyjamas som standardutrustning. Intensivvård (IVA) och anestesi. Bra intro, bra magkänsla. Tränat intubering, satt nålar i studiekamrater (och vice versa) samt diverse andra mer IVA-relaterade behandlingar under handledning.

Mycket i min värld är starkt kopplat till musik; livet, upplevelser, händelser, platser, likaså när det gäller utbildningen - allt går att beskriva med ett väl genomtänkt mixtape. En del är små, korta och koncisa, andra är långa och berättar mångfacetterade historier. Musikminnen. "Med school is, well, something like this" är tänkt berätta många olika aspekter av känslor, upplevelser, svårigheter, stunder av glädje och allt annat som korsar ens väg under åren av utbildning till en nybakad doktor på stapplande ben. Idag finns två historier/kapitel färdiga, men jag hyser en förhoppning om att ni sitter på många fler förslag, tankar, musikstycken och idéer på både vad som mer kan beskrivas och beskrivas på ett sätt som ord helt enkelt inte förmår. Seså, sjung ut.

Chapter 1: The ups & downs, the funs & hardships
Natalie Imbruglia - Starting Today > Capital Cities - Beginnings

Chapter 2: Loss & death never becomes routine
Lenny Kravitz - Again > The Glass Child - I Will Lead You Home

03 mars, 2012

03. Something old


Aberdeen. En stad uppförd av mycket av den granit som bröts i de närliggande bergen under hundratals år. Ett område där människor bott i tusenfaldiga år. En fantastisk stad med mycket lång historia om krig, sjukdomar, rikedom och förluster. Jobbet tog mig dit en gång någon vecka före juletider. Jag njöt av all arkitektur, det engelska språket med sin skotska dialekt, de små pubarna i gränderna ut från Union Street, umgänget, whiskeyn, den vackra stadsdelen Old Aberdeen med College Bounds, King's College och St Machar's Cathedral. En stad att minnas med glädje.

29 februari, 2012

Att dö den stora tristessdöden på klin (igen) del 2

Det borde inte, men på grund av de oskrivna och ack så sanna lagarna om alltings djeflighet, gå att uppleva igen inom vad som också är en opererande specialitet. Men likt ett ångande tåg i USA-västerns 1850-tal kör konceptet tristessdöden på klin skoningslöst över mig än en gång. Näst sista dagen (av åtta) och vad jag gjort rent praktiskt inom urologi är obefintligt. Aldrig någon egen patient, inte en endaste rond, inte en endaste operation, det är en twilight zone av klinisk placering som i realiteten är två veckors teoretiskt läsande om någonting jag synnerligen borde träna på i praktiken. Undervisningen är mossig, utdaterad, oinspirerad, obefintlig. Det finns inget intresse i att lära ut. Jag är så less på att alltid behöva fråga om det ena efter det andra, avsaknaden av kontinuitet och att mötas av himlande ögon följt av djupa suckar. Istället är det böcker och teori i det välkända biblioteket. Texter och bilder på ollon, penisar, prostata och katetrar. Låt bara dessa miserabla dagar ta slut och låt mig snälla ta mig igenom denna och morgondagens tillfällen av examinationer med förståndet i behåll.*

I det större perspektivet bör sägas att när undervisningen på den här utbildningen fungerar är det bland det mest fantastiska som finns. Du får känna dig delaktig, en kugge istället för grus i vårdhjulet, du får upplevelsen av att vara en yngre blivande kollega än någon som stjäl tid, plats och syre.

Nya destinationer nästa vecka i form av anestesi och intensivvård. Jag kan alltid hoppas men för varje gång man slås ned blir det en aning jobbigare att plocka upp och damma av sig själv.

___________________ 
* Konceptet klaga och göra sig hörd är uppenbarligen vad som fungerar. Fick av prof/öl:en erbjudande om några dagars operationshäng på en annars kandidatfri vecka längre fram. Win för mig.

27 februari, 2012

Barnet i mig surar

Kom till jobbet, bytte om till pyjamas, började gå mot denna placerings planerade heldag på mottagningen. Kände mig efter föregående veckas avsnoppning minst sagt inte motiverad. Stannade utanför glasdörrarna, vände och gick därifrån. På iFånen mailade jag iväg "sjukanmälan", gick till jobbet och istället varit högeffektiv med analyser, ansökningar och sammanställningar. Helt klart rätt val i retrospekt.

25 februari, 2012

Nätverksreflex

Nätverkandet går mot sitt slut. Forskningen är presenterad, min och 299 andra, postrar monteras ned. Och som alltid är det intressant att reflektera över vad agendan bjudit på.
För mig har mötets kärna varit något mer perifert i sin utformning i relation till min redan förvärvade kunskapsbas. Å andra sidan har det varit mycket lärorikt att bredda sin förståelse i angränsande områden och jag vill tro att det gör mig till en bättre forskare. Ofrånkomligen går det inte heller låta bli att reflektera över hur olika seniora forskare (min förutfattade hypotes är att de skall vara duktiga på att presentera sin forskning men varje gång faller hypotesen ihop som ett dåligt byggt korthus) väljer att adressera auditoriet. Några korta tips:

  • - Publiken sitter inte i dina powerpoint-bilder så låt gärna bli att stå med ryggen mot auditoriet
  • - Håll tiden! Säg inte "fem minuter till?" moderator när du redan är fem minuter sen
  • - Prata tydligt
  • - Alla är inte lika djupt insatta i din forskning och förstår alla små mekanismer
  • - Presentera generellt och förståeligt. Tänk att de som levde i romarriket inte pratade antik grekiska, ungefär så
  • - Selektera, kapa, selektera igen, kapa ännu mer. Du hinner inte 50 ppt-bilder på 10 minuter, hur mycket du än vill
  • - Lär dig presentationen, att läsa innantill är inte att presentera!
  • - Laserpekare är av ondo!
  • - Framstå inte som en dörr-knackande försäljare. För att citera medelsvensken; lagom är bäst

Sist men inte minst blir det borderline pinsamt uppenbart hur dåliga många är när det kommer en som verkligen är bra. Som inspirerar, motiverar, engagerar. När ingen pillrar på sina smartphones för att lägga nya brickor i WF, svara på sms eller mail, utan alla lyssnar med både öron, hjärta och hjärna. En handfull sådana presentationer fanns, och det tilltalar mig gruvligt mycket. De är förebilder att ta efter.

Annars är det i min smak för mycket ”dear colleagues, dear collaborators” och sockersötade fraser med bomullsfötter på distala sammetstarsaler, men skrattar gott när det vid enstaka frågestunder blir dråpliga språkförbistringar och alla för ett kort och mänskligt ögonblick släpper den ofta påklistrade konferensfasaden. Och som alltid; maten, vinet, miljöerna och allt runt omkring levererar hög klass. Vardagslyx för att summera. I morgon hemåt, vilket hur roligt det än är att åka iväg är det absolut bäst att komma hem. Varendaste gång.

24 februari, 2012

Insikten om det fantastiska vi till vardags kallar vardag

Arla morgon bakom de stora panoramafönstren med panoramavy över Brunnsviken. Gårdagens rödvin och mat med syster & c.o gör sig lättsamt påmind. Ansenlig frukost och nu allena kaffekoppen kvar i händerna. Synkront träder solen upp över lövträden på andra sidan av den smala havsviken och i det nytillkomna guldgula värmande skenet kommer jag på mig själv med att sitta helt still, andetagen närapå försvunna, och begrunda; vilken makalös vardag jag har.

23 februari, 2012

02. Breakfast


10.000 meter. Tidiga morgonflyget. På väg till forskningsmöte i hufvudstaden några dagar. Nätverkande kombinerat med mat, vin, sovmorgon, hotellfrukost och en vända till syster med familj.

22 februari, 2012

Bitterhetens bottenlösa brunn

I teorin heldag på op i op-ställ som 3:e ass med mycket kunskapsansamlande, lätt ömmande rygg och adrenalinhög.

I praktiken avsnäst av otrevlig sköterska trots vänlig förfrågan efter telefonnummer till op-sal. Inte heller sökt vid op-start trots meddelat. Fler närvarande läkare än listat på op-programmet så ingen plats vid såret trots förtur. På anestesisidan redan en hög kandidater så ser ingenting. Åtta dagar placering inom detta område, en op-dag, i realiteten inga operationer. Blir förbannad och besviken. Vänder och går, letar upp kandidatansvarige prof/öl, uttrycker missnöje, får ett visst gehör men ingen hjälp.

Ibland är tillvaron som kandidat synnerligen frustrerande och oerhört understimulerande. Jag vill verkligen stå just där, med mina 7½ handskar i såret och hjälpa till med ligering, suturering, sugen, hålla hakar, känna, klämma, lära. Det är vad jag vill kunna åstadkomma i min framtida yrkesutövning och jag vill redan nu lägga någon sorts grund att börja stå på. Istället står jag bakom en mur av blått och grönt. Mer praktik för kandidater, jag blir ingen läkare värd namnet av att stå som avbytare. Konsekvensen blir ju tillika att när jag väl passerat värdestadiet av amöba kommer fan inte jag heller att ge upp min plats vid såret till kandidater, således blir jag en del av problemet än lösningen. Men hur ska jag annars lära mig?

20 februari, 2012

Endast på denna utbildning del 704

Alla ställer sig i ett led för att en och en palpera gummiprostator av olika karaktär i en Västtysk gummiatrapp från samma år som Berlinmuren föll.

Eller som M uttryckte sig:

- Här står vi på chokladtåget.

18 februari, 2012

01. You


Detta är jag, utslag på 13:e hålet i kvällssol en sommardag. Kameran håller min far. Där och då en välbehövlig paus för oss båda. En stund för oss själva i våra funderingar, sorg, glädje. Mitt uppe i mammas sjukdom som månader senare tog hennes liv alldeles för tidigt.

17 februari, 2012

30 x livet take two

Eftersom mitt liv/tillvaro just nu främst utspelar sig antingen i landstingspyjamas / labbrock / sovandes under ett täcke i för få timmar finns det en överhängande risk för tråktexter med fyra nyanser av grått. Och eftersom distraktioner inte alltid är av ondo blir det en fotogrej. Lite närmare, lite levande färg.

Det blir garanterat inte ett foto om dagen (det blir det aldrig), men vi kör!


16 februari, 2012

Förlossningsberättelse

Coldplays Mylo Xyloto på repeat, med fördel den avslutande trion A Hopeful Transmission / Don't Let It Break Your Heart / Up With The Birds. Mycket symboliskt för den gångna tiden. Fyra år, tre månader, femton dagar. Där och då, om jag ens haft den minsta av aningar om vad som väntade, de till bredden fulla kärl med existentiell ångest och försakande, så finns det en sanning överskuggat allt annat: Jag hade inte gjort det. Tack, men nein danke. Men jag tror ingen någonsin förstår det förrän efteråt, hur mycket någon än försöker förklara det. Det verkar så trevligt, så inspirerande, så lärorikt. Men innan du själv suttit där, med hundratals analyser, hundratals experiment, sena kvällar, helger, hela dagar, tidiga morgnar, dagar och veckor där det inte fungerar; innan dess förstår man inte. Och när man, det vill säga jag och många andra, redan tagit the plunge over the deep end är det mer en form av att härda ut. Ta sig igenom och ut på andra sidan. För den infinner sig ju ändå till slut, stoltheten, bedriften, det du gjort är något av värde för någon mer än bara dig själv. Ett bidrag till den kollektiva pool av kunskap som driver utveckling och upptäckter. Och det är ju fint, på ett mycket bisarrt självspäkande tillfredsställande sätt.
Det tog fyra år, tre månader, femton dagar. Mitt mastodontmanus är klart och längs digitala vågor i händerna på en editor som chefar över en medicinsk tidsskrift med impact factor över 10. Bara det är nog för att göra en knäsvag. Som en fågel som ska ta sin första flygtur, som ett barn som snart ska ta sitt första andetag. Lite så, en ren jävla förlossningsberättelse som i slutändan är värt allt slit. Faktiskt.

10 februari, 2012

Ketchupeffekt

Den är berömd, den där ketchupeffekten. Från inget till allt, mellantingens twilight zone. Ikväll fabulös disputationsfest för makalöst duktiga E som återigen bevisar för den evige tvivlaren att det tydligen är helt och hållet möjligt att komma ut lite ärrad, men helskinnad, på andra sidan. Missförstå mig helt och hållet rätt här, just nu är doktorerandet lika roligt som att sätta sig på en igelkott. Smärtsamt, outhärdligt; en multipunkterande miserabel tillställning ackompanjerat av varken torr brittisk humor eller glädjeyttringar. Som ett svart hål suger den åt sig de högre RLS85-nivåerna och kvar finns en knappt adekvat sträckrörelse. Glasgow Coma Scale är fullt tillräcklig även den, förutsatt elimineringen av Glasgow och Scale. Kanske är uppgivenheten ett typiskt trademark för doktorander som närmar sig slutet av sin forskarutbildning; det ofta monumentala i att koka ned flera år av idéer, resultat och freaks of crazy-assed nature till en någon sorts välsmakande fond. Toppa det hela med publiceringskrav, månadslånga submitteringsprocesser, skrivande en masse in absurdum och en ännu återstående arbetslista i tid värd säkert ett år i heltidsarbete men en egentlig tillgänglig tid på roughly fyra månader. Jag vill ha, behöver, ketcupeffekt just nu. Korken sitter bara så jävla hårt, som en horisontell champagneversion i mest distala colon med ackumulerande av väderspänning som sekundär effekt. Jag vill disputera, bli klar med min utbildning. Vända blad och skriva nya kapitel. För mycket gyttjejökel i dags dato no doubt.

07 februari, 2012

Idag aka helt som vanligt

Inremitterande: Från andra hemmet aka sjukhuset

Kontaktorsak: Förvirring

Tidigare sjukdomar: Kroniskt överdriven tidsoptimistisk workaholic

Aktuellt: Hel- och halvskrivna forskningsansökningar, accepterade abstracts till möten och konferenser, palliativ symptomlindring, avdelning, patienter, VAB med barn, vid behovsläkemedel, realtids-PCR:er, remisser, inskrivningar, ronder, jourer. Allt ackompanjerat av en aning för lite sömn.

Status
AT: kontra arbetsbördan, diskuterbart. En aning svårbedömt
Cor: RR, intermittent takykardi
Pulm: ausk ua, perkussionston ua bilat.
Neurologiskt: Väs rätt ordentligt fucked-up
Buk: Palperas med viss defence, ev koffeinrelaterat. I övrigt ua
PR: Let’s not go there, shall we?

Prel bedömning: Dårpippi med för många järn i elden samtidigt. Åter till hemmet.

Diagnoskod: F05.9 Delirium, ospecificerat, Z56.3 Stressande arbetsschema

03 februari, 2012

Nu

Strålande, subtilt melankoliska och hänförande Impressions i bakgrunden. Äter ryggbiff med ekbakad potatiskaka, vitlöksdoftande oxsky och smörstekt svamp. Bakar riktigt kladdig chokladkaka med jordgubbar som dottern och jag sitter och smaskar i oss, storgrabben som den chokladhatare han är nöjer sig med popcorn. Ikväll är det lugnt och stilla, i morgon jour på akuten. Två helt olika änder av spektret, lika fantastiska båda två.

När minuter förändrar

Kommer direkt från ronden till mottagningsrummet innan överläkaren. Plockar med mig mottagningslistan från korgen på väggen och kollar över besökslistan. Endast en patient. Loggar in i journalen och möts av ett fiktivt slag i solar plexus som möblerar om min gi-kanal. En komplexitet sällan skådad. En väldigt lång vårdtid, mångårig sådan av komplikationer, recidiv, tunga behandlingar, utredningar, en sjukdomshistoria som trycker på mina nervplexa. Ser för mitt inre en mycket nedgången patient, less på vården, besviken på livet och dess ibland fruktansvärda orättvisa. Läser mer och bildar mig en uppfattning om allt som hänt och vad som planeras, närmast och längre framåt. Då kommer överläkaren och ber mig gå och hämta patienten följt av orden ”Det är en komplicerad patient” (tack så jäbla mycket för den) ”du kan nog sköta det mesta av samtalet, jag hjälper dig om du behöver”. Jag tvivlar på min förmåga som känns tafflig, tunn och fragil, men då jag verbaliserar min oro ingjuter läkaren ett förtroende att denne finns där hela tiden som backup och jag vet i min naivitet att det enda som utvecklar min egen förmåga är att sätta mig i den skarpa situationen. Learning by doing (und so weiter). Går mot väntrummet, ropar upp namnet och ögonblickligen slås alla mina föreställningar om att vad du läser på digitalt papper aldrig skall åtföljas av likamedtecken till hur den du möter är i verkliga livet. Åtföljd av sin livspartner möter jag en människa som lyser av optimism, framtidstro, en helt orubblig övertygelse om hur bra livet är. De flera gånger per vecka schemalagda sjukhusbesöken är parenteser i tillvaron, men att tiden på rundan det senaste träningspasset kapades med några minuter. Är helt golvad av optimismen som strålar framför mig och fyller hela rummet med dess vita väggar, hur nöjd patienten är med alla behandlingar och hur välmående denne känner sig trots den mörka historien på papperet som bleknar för varje passerande minut. Vid ett tillfälle vänder jag mig mot överläkaren som ler lite smått, nickar gillande, och jag känner mig trygg. Trygg att ha handledningen bakom mig, trygg i bemötandet. Hjälper mig när jag behöver, förklarar vissa detaljer, men låter mig styra det jag klarar av. ”Det här är ett av de bästa sjukhusbesöken någonsin” säger patienten mot slutet när vi skakar hand, jag önskar stort lycka till med allt som ligger framför och det ser faktiskt ljust ut. Jag ler, jag är glad. En patient, ett mottagningsbesök, en värld i skillnad från före till efter.

Som alltid bygger mina sjukhushistorier på en upplevd händelse beskrivet med ett fiktivt dikterat patientfall. Mina känslor och upplevelser är äkta, patientfallet är det inte. Lite som Bullen; det är inte personen i filmen som har skrivit brevet.

02 februari, 2012

Yup, it's all true

Det här är så sant på alla nivåer att jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller få neurotiska ryckningar.


Men jag fröjdas åt en särskild sak; I do go to med school!

31 januari, 2012

Miniglad

Minitenta avklarad. Minifirande?

30 januari, 2012

Dagens insikt(er):

Svårt sjuka patienter besitter mycket hopp och en positiv syn på livet sällan skådad hos friska människor. Läkare och kandidater dricker mycket kaffe även här.

29 januari, 2012

Nytt

Första veckan närmar sig ett klämtande slut, ett sista suktande andetag innan minuterna och timmarna slår över till ny måndag och ny vecka står för dörren. Mina nya kursare, de jag hittills träffat är en trevlig hög med folk. Verbala, försiktiga, tystlåtna, en del föräldrar, alla kategorier, men alla är generöst välkomnande och jag känner mig delaktig. Gångna veckan får mycket högt betyg med ambitiösa och intresserade lärare på en mycket intressant och lärorik klinik. Det under veckan upparbetade goda humöret har varat över helgen och resulterat i inspirerande matlagning med vin och musik: Zucchinilax med pasta pomamore och pinjenötter, hasselback med kycklingfilé och champagnesås, röding med potatispuré, grön sparris och vermouthsås. Ikväll ett glas vitt i soffan med lugna toner så fort jag släpar min baksida iväg från labbet och hem. Från i morgon mottagningsvecka vilket innebär många patienter och mycket samtal om svåra sjukdomar. I love being back kan vi ju säga.

26 januari, 2012

Tunt.

Barriären är i sin krasst fysiska utformning bara millimetertunn i ett dåligt ventilerat tyg. Psykiskt är den milavid. I huvudet figurerar symptom till differentialdiagnoser, behandlingar men framför allt människan. Alltid människan. Men människan är inte min mor eller far, inte min syster eller bror, inte någon nära vän. Ingen jag känner men någon jag känner något för på ett annat sätt. Professionellt och empatiskt. Lyssnar och är delaktig. Det är inte jag som sitter med den anhöriges lott, inte nu, inte här. Men jag minns hur det var, hur det känns, och de minnena bleknar aldrig. Men just här, nu, en halvfärdig läkare som är med när livets grundvalar rubbas ur sitt fundament. Minnena och kunskapen gör mig bättre, samtidigt som de milsvida världarna skiljer sig åt av bara en millimeter tyg.

23 januari, 2012

Morgonstund

Läser sin tryckta artikel i medicintidskriften över frukosten. Peppar med Bon Jovi i lurarna på kylig morgonpromenad, på bussen, i sjukhuskorridoren med det varma kaffet i handen. Ny termin, nya kurser. Det finns ett ljus någonstans i slutet av tunneln.

20 januari, 2012

I stiltje

Badade hela förmiddagen i versaler och gemener, i pipetter och signalvägar. Väl vid lunch tog jag till pennan och skrev på whiteboardtavlan utanför doktorandernas skrivum "gått hem för dagen" vid mitt namn. Istället drog jag till stan i snöyran. Köpte disputationspresang till sanslöst duktiga A som försvarar sitt alster nästa vecka, därefter frossande egoshoppande av kläder. Timmar senare halvliggandes i soffan med vita glaset Thomas Hyland, Contemporary Chocolate Collection från Lily O'Briens och sovande trio i barn. Peggy Bundy-dekadens, javisst.

17 januari, 2012

I bruset

Dåligt för humöret, omgivningen och ventrikeln. Stressar. Dricker för stora mängder kaffe, surar över petitesser. Suckar, djupt. Kollega frågar på slentrianmässigt ackord i förbifarten hur det är, svarar ”sådär, rätt dåligt”. Det oväntade svaret haltar upp och tippar samtalsbalansen och responsen blir ett trevande ”jaha….jaså?”. Ironin får mig att le, bara en aning, inombords.
Tenta i morgon, liten till sin utformning. Sitter i stora fåtöljen bakom panoramafönstren högt upp över atriet. Utanför glaset längs gångbron under taket blinkar strålkastaren med stroboskopisk hastighet innan den slocknar för gott. I öronen lugnar kristallklara Found med Sunlounger då lurarnas noise-canceling stänger ute bruset från panikgelikar till studenter. Nästa vecka ny termin, ännu med individuell studieplan som den avart till student jag är. Skall lära mig sådant som onkologi (”Hej jag heter Cancer” för att travestera en mycket mörk Stefan Sauk-monolog), urologi, anestesi och intensivvård. Till hösten heltidskandis, nästa sommar underläkare och nästan färdig samt eventuellt disputerad. Jag? Eh, what?
Ändock i nutid beklagar jag min avhandlingssits till mitt supportersystem bihandledaren och får ett välbehövligt pep-talk serverat på silverfat. Tenta i morgon, Piled Higher & Deeper på kvällen med forskningsgelikar. Förväntar mig skratt och igenkänning. Ikväll vill jag bara ligga hemma i armarna på E, det bästa botemedel tillskrivet världen för bedövning av studie- och avhandlingsångest; kärlek.

15 januari, 2012

Station Verkligheten. Ändhållplats

Självmedicinerar på vidsträckt front. Drew Karpyshyns präntade ord i Ascension, rökelsetyngd dubbel espresso toppad med skummad mjölk, allt medan Roger Shah driver svulstig syntetsynth från Openminded!? i 5.1. På intet sätt uppnås någon framgång i att döva den vomeringsbenägna känslan av vånda som likt syra löser upp hudkostymers yttersta lager. Det finns ingenting, inget konkret, allt lika blankt som ett tegelstenstungt ordlöst epos. Ingenting ackompanjeras av dur-klingande ord som submitted eller in press. Som ersättning målas undertoner i barock moll scenografin i gråa skalor i den dystra katedralen av mitt cerebrum. Kulmen planerad till tidiga 2013, men inga repetitioner i världen kommer leda till ett lyckligt slut. Saknar material, skådespelare, struktur. Urberget övermänskligt, olusten exceptionell. Ett ord ger form åt min föreställning och fyller mig till bredden; hjälp.

10 januari, 2012

Jag älskar att vara en nörd!



Till alla nya läkarstudenter våren 2012 vid UMU - välkomna hit!

Att se. Att lära.

Släcker ned delar av belysningen i korridoren, gillar att husera själv på den annars så livliga avdelningen. Tystnaden bryts diskordant av de små puffar med koldioxid till cellodlingsskåpen, surrandet från pcr-maskinen när den växlar temperatur, den lugna musiken i skrivrummet. Helt för mig själv, med tankar om allt och inget. Hur ting kommer och går, i vågor. Under väntetiden på temperaturcyklernas slut läser jag, lite om mycket, allt från relevant forskning till relevant om livet, om sonen och pappan där det gått riktigt snett. Relaterar till hur vi alla tappar fotfästet ibland, hur vi gör misstag och efteråt skäms över våra tillkortakommanden. Vi lär oss hela tiden, av våra misstag, men som i detta enskilda fall gick alldeles för långt och passerar alla gränser för ett "accepterat tillkortakommande". Mediadrevet ångar och ryker, tycker och talar, går på anfall och offensiv. Hela historien är sorglig och hårdhjärtad. Likt alla andra tycker jag enormt synd om pojken, men likväl är det synd om pappan som fallerat så fullständigt i sin uppgift som förälder. Den fågel fenix i kölvattnet är att det uppmärksammas, på fler ställen, i fler avseenden. Därmed kan fler få den hjälp de behöver, för ingen skall behöva stå ute i kylan. Varken mentalt eller kroppsligt. Hjälp att hjälpa, inte bara döma. Ibland ta två steg tillbaka, se skogen, inte bara träden.

08 januari, 2012

Kortkort

Helgen summeras med en storgrabb som fyllt galet många år gammal, folk en masse under samma halmtak, endast lite jobb, ännu mindre plugg, ännu mycket mindre skrivet på DDJA (epitepet Den Där Jäbla Avhandlingen för att rakt av travestera Mellanbarnet), muzak från den fyndiga "DJ-stolen" i det ommöblerade vardagsrummet, storrensat dotterns rum som härmed inte är lika med en soptipp och beställt en iFån 4S.

Helt ok i retrospektiv summering.

06 januari, 2012

Den tunna linjen mellan professionen och kollegiet

Sedan en kort tid börjat dricka stora mängder vatten varje dag, litervis. Ändå törstig hela tiden men torr i munnen. Kastar ofta vatten. Upplever sig själv som håglös med dålig matlust. Humöret sviktar. Lätt dunkömhet över njurloger. Pat oroar sig för cancer, för mig skolbokssymptom i nydebuterad diabetes mellityp 1. Visar sig det finns i släkten. Men jag är inte doktor och patienten är inte en patient utan en kollega på jobbet. Frågar vad som är bäst att göra. Uppsöka sjukvården, säger jag. Tror du det är allvarligt? Vad kan det vara? Frågorna haglar. Jag svarar, utan omsvep och ärligt men med emfas på att jag inte vet och att det behöver kollas upp, att det kan vara något helt annat. Egentligen känner jag mig säker men är inte legitim doktor. Inte ännu. Jag gör vad jag anser vara rätt ur ett von-oben perspektiv. Tiden får utvisa om jag har rätt eller helt uppåt väggarna fel.

03 januari, 2012

Det blir inte alltid som man tänkt sig (det blir bättre)

Planen var att flytta soffan 1.5 dm åt ena hållet så den stod längs mitten mot väggen i vardagsrummet, därefter skulle jag skriva klart en etisk forskningsansökan. Det slutade med att vi möblerade om hela vardagsrummet och ökade på vår redan gedigna inköpslista för hemmarenovering.

Dessutom skrev jag också klart den etiska forskningsansökningen.

02 januari, 2012

Konceptet vinterledig är ett skällsord i dennes vokabulär

Simmar under ytan, i ledighetsvatten. Luften i lungorna räcker ännu ett tag, säkert trettio sekunder innan paniken och lufthungern kommer sätta in. Tittar omkring, letar efter ett hål att komma upp genom. Tätt. Stängt. Ingen öppning åt något håll. Tjugo sekunder. Behåll kontrollen, lugnet. Simmar en bit bort, försöker komma ihåg var ytan bröts men allt är ett mörkt töcken. Tio sekunder. Kämpar mot impulsen att andas och dra in det kalla vattnet och fylla lungorna till bredden med oeftergivlig mängd. Ser den mörka fläcken dansa över ytan likt en ballerina i tåskor. Ett sista krafttag driver en dit och momentant när ansiktet bryter in i det syremättade rummet fylls lungvävnaden med den så välbehövliga arbetsmixturen.

Det hela är figurativt och bildligt men icke något mindre sant. Under hela ledigheten har jag kämpat med att hålla mig ledig. Rotade impulser vill att jag slår upp laptopen, skriver lite på den begynnande avhandlingen, planerar något experiment, läser lite medicin. Har, för första gången, tvingat mig själv att vara ledig. För första gången har jag upplevt den där obehagliga känslan av att inte vilja vara ledig utan att istället jobba. Att driva framåt, att åstadkomma. Dagar av självbrottande. Sommarledig ja tack. Men i dessa dagar, med snö och kyla och mörker, tvi vale. Ge mig jobb, varhelst och närsomhelst. Detta gör vi inte om. En gång prövat, inte för mig.