Simmar under ytan, i ledighetsvatten. Luften i lungorna räcker ännu ett tag, säkert trettio sekunder innan paniken och lufthungern kommer sätta in. Tittar omkring, letar efter ett hål att komma upp genom. Tätt. Stängt. Ingen öppning åt något håll. Tjugo sekunder. Behåll kontrollen, lugnet. Simmar en bit bort, försöker komma ihåg var ytan bröts men allt är ett mörkt töcken. Tio sekunder. Kämpar mot impulsen att andas och dra in det kalla vattnet och fylla lungorna till bredden med oeftergivlig mängd. Ser den mörka fläcken dansa över ytan likt en ballerina i tåskor. Ett sista krafttag driver en dit och momentant när ansiktet bryter in i det syremättade rummet fylls lungvävnaden med den så välbehövliga arbetsmixturen.
Det hela är figurativt och bildligt men icke något mindre sant. Under hela ledigheten har jag kämpat med att hålla mig ledig. Rotade impulser vill att jag slår upp laptopen, skriver lite på den begynnande avhandlingen, planerar något experiment, läser lite medicin. Har, för första gången, tvingat mig själv att vara ledig. För första gången har jag upplevt den där obehagliga känslan av att inte vilja vara ledig utan att istället jobba. Att driva framåt, att åstadkomma. Dagar av självbrottande. Sommarledig ja tack. Men i dessa dagar, med snö och kyla och mörker, tvi vale. Ge mig jobb, varhelst och närsomhelst. Detta gör vi inte om. En gång prövat, inte för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar