Tunt.

Barriären är i sin krasst fysiska utformning bara millimetertunn i ett dåligt ventilerat tyg. Psykiskt är den milavid. I huvudet figurerar symptom till differentialdiagnoser, behandlingar men framför allt människan. Alltid människan. Men människan är inte min mor eller far, inte min syster eller bror, inte någon nära vän. Ingen jag känner men någon jag känner något för på ett annat sätt. Professionellt och empatiskt. Lyssnar och är delaktig. Det är inte jag som sitter med den anhöriges lott, inte nu, inte här. Men jag minns hur det var, hur det känns, och de minnena bleknar aldrig. Men just här, nu, en halvfärdig läkare som är med när livets grundvalar rubbas ur sitt fundament. Minnena och kunskapen gör mig bättre, samtidigt som de milsvida världarna skiljer sig åt av bara en millimeter tyg.