I teorin heldag på op i op-ställ som 3:e ass med mycket kunskapsansamlande, lätt ömmande rygg och adrenalinhög.
I praktiken avsnäst av otrevlig sköterska trots vänlig förfrågan efter telefonnummer till op-sal. Inte heller sökt vid op-start trots meddelat. Fler närvarande läkare än listat på op-programmet så ingen plats vid såret trots förtur. På anestesisidan redan en hög kandidater så ser ingenting. Åtta dagar placering inom detta område, en op-dag, i realiteten inga operationer. Blir förbannad och besviken. Vänder och går, letar upp kandidatansvarige prof/öl, uttrycker missnöje, får ett visst gehör men ingen hjälp.
Ibland är tillvaron som kandidat synnerligen frustrerande och oerhört understimulerande. Jag vill verkligen stå just där, med mina 7½ handskar i såret och hjälpa till med ligering, suturering, sugen, hålla hakar, känna, klämma, lära. Det är vad jag vill kunna åstadkomma i min framtida yrkesutövning och jag vill redan nu lägga någon sorts grund att börja stå på. Istället står jag bakom en mur av blått och grönt. Mer praktik för kandidater, jag blir ingen läkare värd namnet av att stå som avbytare. Konsekvensen blir ju tillika att när jag väl passerat värdestadiet av amöba kommer fan inte jag heller att ge upp min plats vid såret till kandidater, således blir jag en del av problemet än lösningen. Men hur ska jag annars lära mig?
2 kommentarer:
När jag läser bleknar långsamt mitt egna missnöje till futtiga myror framför en grizzlybjörn. Jag förstår inte varifrån illusionen att kandidater lär sig genom att bara befinna sig i en op-sal kommer ifrån. En pall är en pall oavsett utrymme.
Julia, försaka inte eget missnöje, allt är synnerligen relativt. Pall ger varken från eller till i mitt tycke. Jag vill stå i såret, med aktiva händer. Något utöver det är mellanmjölk.
Skicka en kommentar