Förlossningsberättelse

Coldplays Mylo Xyloto på repeat, med fördel den avslutande trion A Hopeful Transmission / Don't Let It Break Your Heart / Up With The Birds. Mycket symboliskt för den gångna tiden. Fyra år, tre månader, femton dagar. Där och då, om jag ens haft den minsta av aningar om vad som väntade, de till bredden fulla kärl med existentiell ångest och försakande, så finns det en sanning överskuggat allt annat: Jag hade inte gjort det. Tack, men nein danke. Men jag tror ingen någonsin förstår det förrän efteråt, hur mycket någon än försöker förklara det. Det verkar så trevligt, så inspirerande, så lärorikt. Men innan du själv suttit där, med hundratals analyser, hundratals experiment, sena kvällar, helger, hela dagar, tidiga morgnar, dagar och veckor där det inte fungerar; innan dess förstår man inte. Och när man, det vill säga jag och många andra, redan tagit the plunge over the deep end är det mer en form av att härda ut. Ta sig igenom och ut på andra sidan. För den infinner sig ju ändå till slut, stoltheten, bedriften, det du gjort är något av värde för någon mer än bara dig själv. Ett bidrag till den kollektiva pool av kunskap som driver utveckling och upptäckter. Och det är ju fint, på ett mycket bisarrt självspäkande tillfredsställande sätt.

Det tog fyra år, tre månader, femton dagar. Mitt mastodontmanus är klart och längs digitala vågor i händerna på en editor som chefar över en medicinsk tidsskrift med impact factor över 10. Bara det är nog för att göra en knäsvag. Som en fågel som ska ta sin första flygtur, som ett barn som snart ska ta sitt första andetag. Lite så, en ren jävla förlossningsberättelse som i slutändan är värt allt slit. Faktiskt.