29 februari, 2012

Att dö den stora tristessdöden på klin (igen) del 2

Det borde inte, men på grund av de oskrivna och ack så sanna lagarna om alltings djeflighet, gå att uppleva igen inom vad som också är en opererande specialitet. Men likt ett ångande tåg i USA-västerns 1850-tal kör konceptet tristessdöden på klin skoningslöst över mig än en gång. Näst sista dagen (av åtta) och vad jag gjort rent praktiskt inom urologi är obefintligt. Aldrig någon egen patient, inte en endaste rond, inte en endaste operation, det är en twilight zone av klinisk placering som i realiteten är två veckors teoretiskt läsande om någonting jag synnerligen borde träna på i praktiken. Undervisningen är mossig, utdaterad, oinspirerad, obefintlig. Det finns inget intresse i att lära ut. Jag är så less på att alltid behöva fråga om det ena efter det andra, avsaknaden av kontinuitet och att mötas av himlande ögon följt av djupa suckar. Istället är det böcker och teori i det välkända biblioteket. Texter och bilder på ollon, penisar, prostata och katetrar. Låt bara dessa miserabla dagar ta slut och låt mig snälla ta mig igenom denna och morgondagens tillfällen av examinationer med förståndet i behåll.*

I det större perspektivet bör sägas att när undervisningen på den här utbildningen fungerar är det bland det mest fantastiska som finns. Du får känna dig delaktig, en kugge istället för grus i vårdhjulet, du får upplevelsen av att vara en yngre blivande kollega än någon som stjäl tid, plats och syre.

Nya destinationer nästa vecka i form av anestesi och intensivvård. Jag kan alltid hoppas men för varje gång man slås ned blir det en aning jobbigare att plocka upp och damma av sig själv.

___________________ 
* Konceptet klaga och göra sig hörd är uppenbarligen vad som fungerar. Fick av prof/öl:en erbjudande om några dagars operationshäng på en annars kandidatfri vecka längre fram. Win för mig.

2 kommentarer:

Dr Zandra sa...

Den där känslan minns jag så himla väl! (Och kan ibland fortfarande uppleva. Särskilt under randningar på kliniker med opererande specialiteter... ;) ) Dvs att bara vara nån som är i vägen. På vissa kliniker verkar det som att man bara ses som en skitpartikel i ett tuggummiaktigt kandidatkollektiv. En liten rostfläck i ett tungrott masskomplex av irritationsmoment. Det är en fruktansvärt destruktiv känsla! ;(

Men man blir desto mer lyft av de gånger man upplever den raka motsatsen. Precis som du säger: Det är bland det mest fantastiska som finns! :D

Doktoranden sa...

DrZ, det är då självaste fan att det aldrig upphör. Visst är känslan självdestruktiv och om någonting ingjutande av tvivel på sig själv och sin egen förmåga. Men de gånger man lyfts upp av motsatsen inser man också hur lite som egentligen krävs. Se mig, undervisa lite grann och jag växer ofantligt mycket. Det borde vara så självklart eftersom utbildning är grunden för fortsatt bibehållen kompetens och utveckling. Jag längtar tills jag själv besitter den kunskap som behövs för att undervisa de som sedan skall ta över stafettpinnen!