Ketchupeffekt

Den är berömd, den där ketchupeffekten. Från inget till allt, mellantingens twilight zone. Ikväll fabulös disputationsfest för makalöst duktiga E som återigen bevisar för den evige tvivlaren att det tydligen är helt och hållet möjligt att komma ut lite ärrad, men helskinnad, på andra sidan. Missförstå mig helt och hållet rätt här, just nu är doktorerandet lika roligt som att sätta sig på en igelkott. Smärtsamt, outhärdligt; en multipunkterande miserabel tillställning ackompanjerat av varken torr brittisk humor eller glädjeyttringar. Som ett svart hål suger den åt sig de högre RLS85-nivåerna och kvar finns en knappt adekvat sträckrörelse. Glasgow Coma Scale är fullt tillräcklig även den, förutsatt elimineringen av Glasgow och Scale. Kanske är uppgivenheten ett typiskt trademark för doktorander som närmar sig slutet av sin forskarutbildning; det ofta monumentala i att koka ned flera år av idéer, resultat och freaks of crazy-assed nature till en någon sorts välsmakande fond. Toppa det hela med publiceringskrav, månadslånga submitteringsprocesser, skrivande en masse in absurdum och en ännu återstående arbetslista i tid värd säkert ett år i heltidsarbete men en egentlig tillgänglig tid på roughly fyra månader. Jag vill ha, behöver, ketcupeffekt just nu. Korken sitter bara så jävla hårt, som en horisontell champagneversion i mest distala colon med ackumulerande av väderspänning som sekundär effekt. Jag vill disputera, bli klar med min utbildning. Vända blad och skriva nya kapitel. För mycket gyttjejökel i dags dato no doubt.