Jag har en förhoppning att detta orsakar både tankeverksamhet, bejakande eller någon annan typ av känsla adekvat till innehållet. När patienter besöker oss läkare, sköterskor, kandidater, kuratorer, sjukgymnaster, tandläkare och andra i vårdkedjans långa länk kan vi hoppas de alltid känner sig trygga med att vad de än berättar åt oss är i strikt konfidentialitet och att det stannar med oss och de involverade i vårdtillfället. Det är också den målsättning vilken vi som vårdgivare hela tiden strävar efter. Men hur lätt är det egentligen att göra missar och felsteg som går emot de lagar och regler som sekretessen innefattar. Låt mig summera det för er: Lätt. Den blöder som en jäbla sil med vatten.
Det sker hela tiden, varje dag, på varje sjukhus och hälsocentral, och utanför dess väggar. Ett av de grundläggande problemen är att det idag finns så galet mycket undantag för när sekretessbelagd information får/ska/bör lämnas ut att det inte går hålla koll på vad som är rätt och fel. Vi har nyligen under en vecka sergeantdrillats av en av tveklöst bättre lärare jag kommit att korsa väg med. U, en rödflammande krulltott till jurist med smittande skratt, pondus in extremo och en attityd som sparkar stjärt. Hon undervisade i den juridiska problematiken, begrepp och förhållanden som sätter väldigt mycket ting och tankar i perspektiv i hur vi egentligen förhåller oss till sekretessproblematik. Visste ni att det intyg en läkarkandidat skriver under gällande sekretess och förhållningssätt inte är ett lagligt giltigt dokument? Satte nästan förmiddagskaffet i vrångstrupen när jag blev varse detta falskspel för galleriet. Kandidater under utbildning lyder under helt andra förordningar och regler än vanlig vårdpersonal jag inte hade en susning om. Vi tvingades vara tydliga i våra beskrivningar och förklaringar, det var ingen kandidatvecka utan enbart juridik light och jag kom att uppskatta den grundligt. Både utiffrån intresse och inspirerande lärare. I en kaffepaus kom en liten kvarhängande samling människor och läraren in i en diskussion om ämnet sekretess och detta med hur läkare, läkarkandidater och annan vårdpersonal skriver om tillvaron i sociala medier som Facebook och bloggar. För mig blev detta genuint intressant eftersom jag gör just det, skriver om min tillvaro i ett socialt medium. Detta är något jag funderat rätt mycket på den senaste tiden och det krävs inte särskilt mycket tillbakablickande för att inse jag i flera fall har varit farligt nära gränsen (ibland över?) om vad som verkligen är helt ok att sätta i print.
Men sedan en tid tillbaka, och jag har poängterat det förut, är alla eventuella patientfall som beskrivs här någonting fiktivt. Det kan vara samlade upplevelser av flera olika fall. Om avdelningar nämns är det aldrig där den fiktivt beskrivna händelsen ägt rum. Så varför ens skriva någonting om jag nu "ljuger" så mycket i mina historier? Jo för även om sekretessen är mellan mig och de jag möter en högst professionell och privat angelägenhet, så fyller de en poäng, kanske nästan två. De beskriver hur jag upplever utbildningen, yrket, de känslor vi hanterar, bemöter och konfronterar. Svårigheterna, lyckan, förlusterna, stressen, pressen, och om varför vi gör det vi gör. Det handlar om mig, inte patienterna. Så i detta sociala medium är inte patienterna i fokus, det är jag. Vad jag upplever och känner, vad som formar och förändrar inne i bröstkorgen och under hjässans suturer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar