04 mars, 2009

Vårdmyntens båda sidor

Frågan är om frågan egentligen behöver tas upp igen, ska den tidigare morddömde läkarkandidaten få läsa till läkare? Det har skrivits och debatterats om detta till leda och fördärvelse men att jag tar upp det är inte med epitetet övertyga någon annan om vilken del av vågskålen som faller över, utan en egenreflektion över en situation som kanske är mer mångfacetterad än vid första anblick.
Vissa skulle säga den är enkel. Han är dömd för mord, han ska få sitt rättmätiga straff och sitta i fängelse. Så långt är jag med, det är en tydlig och enkel rättvisa att finns man skyldig till ett brott ska man ta sitt straff. Argumenten blir snarare mer intressanta post-fängelsetid.
I det land vi bor i bygger samhällets grund på att alla människor ska behandlas lika och med samma värderingar oavsett bakgrund, ras eller andra förekommanden. Alla vet att sanningen är långt ifrån sådan, men att man både som individ och grupp strävar mot ett sådant mål bör ändock hållas positivt. Det är emellertid här gråzonen kommer in; betraktar vi människor med någon sorts belastning som likar, eller målar vi upp deras omständigheter, historia och dåliga beslut med färger som inte går att sudda ut? Ger vi människor chansen att komma tillbaka till fullvärdiga livssituationer och till råga på allt ger dem chansen att åstadkomma någonting bra? Eller är det bättre att skuffa undan dem i ett mörkt skrymsle där ingen ser dem medens resten sjunger landets lovsång och ignorerar smutsen i hörnen?

Detta enskilda fall med läkarstudenten är intressant ur flera aspekter. Han vill göra någonting positivt av sitt liv, att hjälpa andra. Frågan är bara om andra vill bli hjälpt av honom? Han började läsa på KI men blev sparkad därifrån. Viktigt att poängtera inte på grund av sin tidigare kriminella belastning men på basis av ändring i sina gymnasiebetyg. Detta kompletterade han upp och kom sedan in på läkarutbildningen i Uppsala. Det finns inga regler som säger att tidigare kriminellt dömda inte får bli läkare (till skillnad från poliser), men även om de begått ett brott som de sonat bör de inte rimligen få en chans? Min egna övertygelse är att denna läkarkandidat hela sitt liv kommer få kämpa för att övertyga andra att han kanske, trots allt, klarar av jobbet i fråga. Men samtidigt finns myntets baksida att han kanske inte gör det. Han dömdes för ett mord av hatbrottskaraktär, kan patientsäkerheten garanteras och kan han hålla en objektiv bedömning för alla olika människor han kommer möta i sitt liv?
Landstinget i Uppsala nekar kandidaten både placeringar inom regionen och möjligheten att få ut någon legitimation (man kan jobba som underläkare) men att han ändå kan gå programmet, om det är rätt eller fel är inte min bedömning att göra men det blir sannerligen inte lätt för honom.

Detta var ett fall som vi diskuterade under kursen medicinsk etik i höstas och det var intressant hur gruppen delade sig i två distinkta läger där den ena tyckte han skulle få bli läkare och den andra fann han kunde dra dit pepparn växer. Jag finner personligen att han, trots sin brokiga och hemska historia, kan lyckas med det han företagit sig om han verkligen vill och kämpar för det och om någon frågar mig om jag skulle lita på honom som behandlande läkare? Ja. Utan tvekan. Men således det etiska, var drar man gränsen för vilka brott som på något sätt ska betraktas som "ok" och vilka som inte gör det? Går det ens? Kanske krävs det tydliga riktlinjer att tidigare dömda brottslingar inte ska få möjligheten att jobba med vissa yrken där nära människokontakt är en primär del av arbetet. Men är inte det i sin tur då synnerligen kategoriskt och inskränkt och manifesterar den uppfattningen att en ond människa aldrig kan förändra eller förbättra sig?

Det är en svår situation, en situation likt många andra. Precis lika svår som den som nu uppstått med den kvinnliga läkaren som anklagas för aktiv dödshjälp (att kalla det mord på det sätt journalisterna beskriver det är bara beklagansvärt och lågt) hos den väldigt sjuka flickan.

Vårdyrket känns inte lätt och enkelt alla gånger. Ånej.

4 kommentarer:

Tolkia sa...

Svårt fall. Jag misstänker dock att han, om han skulle få ut sin legitimation, skulle få stora problem i kontakten med patienter med uppenbart icke-svenskt ursprung (lite för brun hud, lite för turkiskt namn osv.). Och de är inte så få i dagens Sverige. Jag skulle känna mig VÄLDIGT obehaglig till mods om jag hette Achmed och han behandlade min mamma Fatima. Och jag är inte säker på att jag tycker att den som gjort sig skyldig till planerat mord automatiskt skall ha rätt att förverkliga sig själv genom att syssla yrkesmässigt med andras liv. På andras bekostnad. Hur mycket han än suttit av sitt straff.

Inte för att det inte förekommer oegentligheter av den typen redan (se SvD, jag tror att det även var uppe i Uppdrag Granskning med någon sköterska som fick problem efter att ha påtalat rasistiskt beteede på sin avdelning).

PHE sa...

Det är onekligen svåra frågor du är inne på, men det handlar också om frågor som är sjukt viktiga att ta upp.

Jag kan märka en tendens i samhället att inställningen går mer åt nolltolerans-hållet á la USA. Det är en väldigt dålig väg att vandra, eftersom den tillgodoser ens eget avsky, snarare än hur man utifrån situationen kan behandla brottslingar och långsiktigt förbättra samhället. Har man då som morddömd förbrukat sin rätt till att utbilda sig till läkare? Också jag har svårt att ge ett omedelbart svar. Diskussionen blir märklig när den kommer till spekulationer om huruvida personen har förändrats märkvärt från tiden för brottet eller ej, därför att det handlar om just spekulationer. Kanske har han förändrats helt och hållet, och kämpar otroligt hårt med att tränga sig igenom all förakt och avsky för att verkligen komma på spåret i sitt liv igen. Kanske har han kvar många av de värderingar eller den människosyn han hade då han begick brottet. Ska dessa faktorer spela in vid bedömningen av hans rätt till att bli läkarstudent, eller ska man följa det konsekventa rättspatoset?

linda sa...

konstigt av mig att lägga in en fånig utmaningsgrej här efter ett så viktigt inlägg.
men: jag har en utmaning till dig hos mig.

Doktoranden sa...

Tolkia, det är mycket möjligt han skulle få, eller så inte. Det är väl det som också gör situationen så svårbedömd.

PHE, jo exakt. Någon sorts nolltolerans likt USA är ingen väg jag heller känner är positiv att vandra. För mig ligger väl problematiken i hur mycket man förmår behandla och få in tidigare dömda brottslingar till ett positivt och berikande liv, förutsatt de har den bedriften. Men det är ju så svårt då man inte helt säkert vet personens intentioner av sitt yrkesval och hans exakta tankegångar.
Fast å andra sidan kan man vända argumentet. Hur mycket kan man veta om en människa som väljer att bli läkare och inte är dömd eller har några uppenbart dåliga tendenser? Ta bara Lisa Nowak, uttagen till astronaut och flugit i rymden som bara fåtalet hundratals människor gjort, men ändå kidnappningsbenägen och långt från sina sinnens fulla bruk.
Hela saken blir ju svår eftersom det inte finns något exakt rättspatos att följa vid detta. Det finns inga skrivna lagar på att en tidigare dömd får bli läkare eller ej, så hur gör man?