28 mars, 2009

Livet i en kartong, XI.

Vårdiscot

Dagar ansamlades till veckor, veckor till månader och månader till en grå sörjig massa. Dagarna kastades frekvent mellan att vara helt ok där man talade till mig som en jämlik för att någon illa sovandes natt senare utstå glåpord och den till märgen bitande kylan av att vara avvisad. Jag greppade desperat efter de halmstrån som fanns, de fingrar som oftast motvilligt erbjöds min personlighet, även om ensamheten allt som oftast var den solitud som kändes mest bekväm och säker. Alla kan ändock lära sig leva med de allra flesta situationer och jag var precis likadan, lärde mig acceptera det faktum jag var ganska ensam och de fåtal gånger någon ville vara min kompis tog jag det som en välförtjänt bonus. Dock kunde jag inte låta bli att med ett stygn av illvilja avundas de som hela tiden fick ha det så.

Vintern började så smått att släppa sitt kalla grepp om den lilla småstaden och skolans byggnader. Fröken L med sitt alltjämt illröda läppstift, spratt av vårkänslor som den mest bisarra vårtulipan med frost runt kanterna. Så till den grad att hon föreslog vi skulle anordna ett skoldisco i matsalen med grannklassen A (som ingen egentligen tyckte särskilt vidare mycket om) en lördag någon helg framöver. Sagt och gjort så fixades det DJ, discobelysning och småkära grabbar försökte både klä upp sig och maskera deras mer än synliga intentioner med ivrigt blankpolerad tuffhet. Tjejerna klädde blott upp sig och jag kommer ännu ihåg det bisarra intrycket av en smutsig skyttegrav från 40-talets Tyskland. Längs ena sidan satt grabbarna med vattenkammat hår och på andra sidan tjejerna i sött uppsatta frisyrer draperade med hårband, utsmyckning, svansar och flätor. I mitten cirkulerade färggranna discoljus från ljusrampen och DJ:en pumpade ut klassiska pop- och discohits som Girl You Know It's True med Milli Vanilli och Black Cat med Janet Jackson. Satte mig ner med S och F, två av så kallade klassfränder jag för mestadels var på samtalsmässiga termer med. Alla satt helt stilla och försjunkna i ytliga samtal men där blickarna hela tiden sneglade över skyttegraven. Vem skulle våga fraternisera med fienden?

Så jag tog min chans.

För trots allt, vad hade jag att förlora? Särskilt mycket anseende hade jag inte längre och någon populär kis var jag inte alls. Så jag ställde mig upp, och därmed fokuserades alla grabbars blickar på mig. Det vattenkammade håret kändes ruggigt, den rutiga skjortan skrynklig och hjärtslagen pockande i halsen. På den här tiden bör förtydligas att musiken var lite mer uppdelad och balanserad än dagens musikaliska ecstacytrippar på nattklubbar. Tre till fyra discodängor följt av åtminstone en lugn ballad, oftast två. Jag reste mig och gick över den stroboskopinducerade skyttegraven under sluttonerna av just Black Cat med Janet och förväntade mig fler upplyftande beats. Jag hade blicken inställd på S, en av K:s bästa vänner och med i den populära tjejgruppen. Mitt där jag befinner mig bland alla dansande ljus på ett naket golv ebbar Black Cat ut och ersätts av ingenting mindre än det efterföljande spåret Lonely från samma skiva Rhythm Nation 1814. För er som inte vet så är Lonely en väldigt bra men synnerligen på samma sätt en mycket lugn låt. Ballad är nog ordet som summerar den. Min hjärna hinner tänka två saker; ”Är DJ:en dum i huvudet som spelar den låten just precis nu av ren lathet för att han inte orkar mixa?!?” respektive ”väljer han den låten nu bara för att??”. Mitt tankemönster var säkert läsbart på fler än ett sätt från de två lägren. Den testosteronstinna falangen skanderade i tystnad att nu kommer grabben att ge upp och vända om. Den samlade truppen av mer gälla röster undrade om han skulle våga ända fram.
Men hur livet hade blivit om jag stannat som frusen i tiden, vänt på klacken och gått tillbaka till grabbarnas skyttegrav eller raka vägen ut kan jag bara otäckt spekulera om. Stegen styrde mig ända fram till S, jag frågade med darrande nervositet om hon ville dansa och efter ett snällt leende som för mig varade en smärre evighet tackade hon ja. Lättad tog jag hennes hand, ledde henne långsamt mot centerpunkten av dansgolvet där färgspektrets alla svepande ljus dränkte oss från topp till tå. Jag snurrade henne långsamt och fjäderlätt runt och även om jag höll ögonen slutna kunde jag känna alla avundsjuka skyttegravsblickar studsa iväg från mig som mjuka rikoschetter. En mental immortalitet.
Lonely ebbade ut och reflektionsmässigt förberedde jag mig på vad som komma skulle, även om jag egentligen inte hade den blekaste aning då jag redan brutit alla oskrivna regler. Lättade på greppet om S, hon likadant om mig, men när DJ:en fortsatte med Price Of Love av Bad English höll jag kvar hennes hand, såg rakt in i de bruna ögonen och vi dansade än närmre och än mer lustfyllt.

Revansch, i vilken form den än kommer, smakar sött.


Soundtrack: Bad English - Price Of Love

4 kommentarer:

Maria Byström sa...

Ååååå, gud vad du var modig. Själv får jag alltid en klump i magen när jag tänker på min ungdom. Att fylla 18 var en av de största milstolparna i mitt liv.

Underbart berättat!

Kraaaaaaaam

Doktoranden sa...

Maria, det klumpar sig även för mig. Av många anledningar.

Tack.

Jonna sa...

du skriver verkligen bra :)

Doktoranden sa...

Jonna, snällt sagt.