Förvanskade bländverk

Sätter mig i bilen och lämnar en värld för en annan. Det monotont milslånga vägsuset bryts endast av kattens evinnerliga jamande från transportburen och ett lättsamt P3 Christer med emellanåt tvivelaktiga låtval. Bakom mig finns livet och glädjen, framför mig endast en verklighet jag i ren generalism avskyr.

Det har passerat en substantiell bit tid sedan jag senast befann mig här, allt en konsekvens av självvald verklighetsflykt och uttrycksfull rädsla. Småstadens arkitektur och fasader förmår inte föra över sina färger till min alltjämt gråa sinnesstämning och lägenhetens, om än ljusa och smakfullt inredda ytor borde ge en känsla av behaglighet, andas de likt tidigare bara unken död och ångest. Påtaglig. Ge mig en kniv och jag skär ut ett delikat mönster i ett desperat försök till förändring. Hon talar fortfarande, sitter upp och ser mig i ögonen medan allt jag ser är den blekaste av bilder av vad som redan varit. Kan man betrakta någon död som enligt konstens alla regler ännu lever? Beröringen plågar mig och känner mig som Wild Bill Hickok med svarta ess och åttor.

Men allt är inte mörker, ondska och fördärvelse.
Jag och min far delar stunder av ofta tyst glädje i den grad som förmås. Pausar på ett café, dricker gott kaffe med en chokladpralin. Tar ett dopp i poolen och badar bastu nere i husets källare samtidigt som kroppen kyls av något kallt. Lagar en god middag (oxfilé med rödvinsreduktion och sauterade morötter) och dricker ett glas bin28 som efterföljs av gemensamt skratt med John Cleese och Connie Booth i Watery Fowls.

Sen kommer tårarna, ledsamheten och den horribla tristessen av verkligheten.

I morgon får jag åka hem och leva i min bubbla med min familj och min egna tillvaro. Den är min och ingen ska ta den ifrån mig. Eskapismen är mitt fattiga levebröd.