Svavelstickor

Bister kyla viner runt nakna anklar och suddar alltjämt ut fotspåren de blottade fötterna lämnar efter sig. Vinden river i håret och rör sig i en rombotisk virvel så vädersträcken liknar en kompass utan riktning. Hur gör en människa när sidlinjebetraktande skuggor ser allt som hopplös utgång? Marken gungar och sviktar under de nakna fötterna där stadgan endast är en tunn strimma hopp av skört tvinnat bomullsgarn. ”Endast tomten är vaken” mässade Viktor Rydberg med allt annat än känsla för verklighetsförankrad skönhet; ”Eskapism är levebröd” ropar skuggorna med skor på fötterna som en bisarr epilog.

Eskapism.

Verklighetsflykt.

Att fly sin verklighet förblir en grad av elementärt vansinne i våra dysfunktionella lober. Ett mänskligt behov då hela bunten av massproducerad gensoppa ser sin relativa tillvaro som livets yttersta fördärv. Aldrig förmår vi oss uttrycka lycka eller glädje, nej ty den egna sorgen, ilskan, nedvärderandet och halva reapriset på vår existens säljes till högstbjudande.
- Har du svavelstickor?
- Hurså?
- Den fadda doften av existensen är för påtaglig
Människan är en tragisk varelse men än värre de tankesätt vi fraterniserar med. Som ett mycel av underhuggare där hullingar vrider igenom huden och vi dansar osynligt i pianotrådar längs kölvattnet av vad andra förväntar sig.
När ska var och varannan våga gå sin egen väg och stå emot de förväntningar och förutsägbarhet vi helst vill kaskadvomera i ansiktet? Måste alla följa den redan skrivna manualen av vår existens till punkt och komma, eller kan det tyckas plausibelt att greppa fjäderpennan från slokhatten och skriva sina egna eskapader i fuktigt bläck snarlikt Bastian och grässlätternas formidable jägare Atreyu? När dagen hopar sig och allt känns lika kurant och öppet som ett slutet äggskal, med en själv i krampaktig fosterställning längs innandömets blekvita väggar, är upplevelsen nästan panisk. Självförvållande hat över sin egna relativa dumhet är oftast obefogad, än mindre berättigad, men likväl så många gånger vår bästa Molgan.Aldrig obefogat är dock sveket. Sveket är det framträdande yttersta av alla våra ruttenheter och dessvärre något vi i undantagsfall ser stringensen av innan den stirrar tillbaka med sina svarta ögonvitor som den stummaste av rikoschetter. Låt empatin och medkänslan ta överhanden, annars står du där och röker Marlboro, dricker jägarwhisky ur en pappersflaska med störtkrukan på sned rakt in i fördärvet med alltjämt öppna armar.

Idag är du fisk och jag träd.

Det är inte så hemskt som det låter.