23 mars, 2009

Intrång

I åratal har jag nojat och undflytt det behövliga. Huvudet doppat djupt i sanden om den förtvivlande smärta det skulle mig bringa att överbrygga sin fasa. Lägga sig horisontellt med blicken mot ljuset.

Men la mig gjorde jag trots alla sympatikuspåslag om motsatsen till kängurusprång.

Slöt ögonen bakom de mörka dimmiga plastglasen. Spänningen och de djupa vibrationerna ekade mellan starkt oorganiserade tankeplan, men en tanke utkristalliserade sig tydligare än någon annan. Vikten av att våga och den samtidiga euforiska upplevelsen att man klarar av något jobbigt.

Man växer.

2 kommentarer:

Pysseliten sa...

Då var det inget solarium du skuttade in i?

Doktoranden sa...

Pysseliten, nej inte direkt.