15 mars, 2009

Livet i en kartong, X.

Kötthuvve

Sensommarens luft svepte in över småstaden och med de förändringar jag tidigare aldrig upplevt. Den något självdestruktiva relationen mellan mig och S skulle utkristallisera sig än mer under den kommande tiden och uppvisa mer av sina snärjiga benägenheter. Kanske också de mer sanna benägenheterna under de ramar som relationen existerade men vilka, främst jag, blundade blint för. Tillbaka i skolan började de tidigare utbrutna grupperna få mer betydelse än tidigare. Tjejerna delade in sig i mer av de populära och icke-populära konstellationerna än tidigare då gemensamma intressen var det fundamentala. Samma gällde för pojkarna. Men vad gör man då man varken lirade sport, var en tuffing eller bråkstake utan bara en blyg och liten försiktig filur som desperat försökte passa in någonstans i kompispusslet för att ha en tillflyktsort av gelikar? Man gjorde så gott man kunde, anpassade sig till de rådande förhållandena om än de inte var inom ens egna ramar.
Den största svårigheten jag mötte var nog den brutala dumpningen av K tidigare under sommaren. Jag hade gått från att vara den coola killen som blev tillsammans med henne till att bli den dumpade idioten som brädades av klassens ligist M. Ni vet M, den där killen som alltid går omkring och ser tuff ut och tycker han är något. I retrospektiv var han självfallet inget annat än ett luftslott och allt man hade behövt för att punktera hela hans tillvaro var den rätta verbala nålen, men det enda man lyckades uppbringa var en trubbig ände av ett snöre som hjälpte föga.
Initialt hade jag alltid S att förlita mig på, han stod upp för mig och jag för honom och vi var något av en oskiljaktig symbios. Vad jag sedan inte märkte var hans tysta övergång till den andra sidan där han smed ihop de mest fantastiska sätt att baktala mig och fabricera mig som ett förträffligt kötthuvve. Självfallet kom jag på hans ranksmiderier, det var inga större svårigheter, men det som slår mig som så udda idag när jag sitter och skriver detta är att jag ändå behöll hans så kallade vänskap som någonting synnerligen viktigt. En livlina. Ett metspö där han var fiskaren och jag den flytande korken som emellanåt under hans kommando dök under ytan för att kväva både lungor och livsglädje. Jag såg ju aldrig den utstuderade logiken i det hela, att jag var någon dom hackade på och hade roligt åt eftersom jag hela tiden hade ett behov av vänner och en tillhörighet till en flock av gelikar. En flock jag trodde existerade men allt var ett vackert skådespelat luftslott precis som M. Hela känslan ger mig att många av de situationer man mötte i skolan bara var skådespel och designade system, allt för att glorifiera sig själv på bekostnad av andra. Att man trampade på någon var helt ok och enligt norm; rädde sig den som kan. Hela det året var en enda lång sörja av jobbigheter som emellanåt eskalerade och tillika ibland nästan utrotades. Jag visste aldrig hur en dag skulle bli. Glåpord, utfryst, tillåten in i den falska gemenskapen för att ingjuta falskt hopp. Allt detta utvecklade en djupt borrad brunn fylld till brädden av osäkerhet. Jag kunde inte föra mig bra i tal med klasskamrater även om jag var smart, för ty på lektioner var jag bättre än de flesta vilket säkert också stack i ögonen på andra och gav dem fantastiska möjligheter att komma åt mig på andra sätt.
En specifik händelse jag kommer ihåg så väl är när min pappa köpte min första dator. Det var den gamla klassikern Amiga 500. Vissa kompisar, S bland annat, hade haft den gamla Commodore 64 då spelen fanns på kassetter men Amigan var den tidens nya svarta. Bland fotfolket på skolan gav det ett temporärt uppsving och min mentala försvarsmur i hårdgjutet tegel fick under en tid vittra ner en aning och blotta den ännu fastgrodda osäkerheten. Allt fick ett abrupt slut när sedan J i klassen fick den nya och senaste Amigan och därmed var jag ute ur leken igen. Jag kan inte hjälpa att nu le åt hela situationen och se det absurda i den och hur samma beteende alltjämt är djupt manifesterat bland vuxna människors ytligheter. I det avseendet har de allra flesta inte vuxit ett enda dugg, bara blivit längre och bredare egoister med samma ointelligenta barnasinne i tryggt förvar.

Vad barn och ungdomar nästan aldrig förmår se, och ej heller ska det förväntas att de kan, är att de inte blir mobbade eller utsatta i någon form på grund av att de är dåliga eller missanpassade. Allt handlar om taskig tajming och genuint oflyt. Vem som helst kan lyckas falla i den olyckliga fällan oavsett hur, vad eller vem man är. Alla är puckon och alla är Einstein, ingen är den andra lik och alltjämt är vi exakt likadana. Det visste jag ju inte då och aldrig hade jag heller någon vuxen som sade det åt mig. Ofta gick jag hem från skolan, blicken i backen för jag ville inte möta någon annan. Hemma yttrade min far främst jag var tvungen ”tuffa till mig och inte visa att jag tar åt mig”. Det var lättare sagt än gjort ty jag var lika lättläst som en öppen bok. Med det inte menat jag mobbades på grund av att jag var känslig, det var bara dålig tajming, men allt kan eskaleras till högre magnituder när mobbare ser att deras mörka bedrifter slår frukt i redan ledsna tankar och funderingar. Alla i en liknande situation behöver något sorts utlopp, en ventil, en utväg för att hantera allt.

Min utväg och mitt utlopp var musiken, och tanken att någon gång börja skriva egen musik.

Tänk om jag då vetat den tanken skulle bli väldigt verklig.


Soundtrack: Heart – Stranded

2 kommentarer:

PHE sa...

Bra text som beskriver utsattheten många av oss kände i den ålder då förhållningssätt gentemot andra inte tycktes speciellt högprioriterat. Kan själv känna ett stort medlidande för barn och ungdomar som är i den åldern, därför att jag vet hur elaka barn kan vara.

Doktoranden sa...

PHE, barn kan vara synnerligen hemska. En tanke jag bävar än mer då jag själv har barn och skolåldrar närmar sig med stormsteg.

Ack.