01 mars, 2009

Livet i en kartong, IX.

Sommaren 1989

K bodde bland de blommiga Lotus- och Näckrosgränderna precis vid det betongghetto jag ännu betraktade som hem. Alla hus såg exakt likadana ut förutom de varierade färgerna av karameliserat strössel som regnade ner över husens träfasader. Näckrosgränden där K bodde var alltid betraktad som lite finare än motsvarande Lotus, varför vet inte jag men så var det bara. Det var ett rött hus längst ut på kanten med den härliga grässluttningen nedanför och lekparken där mammor och pappor lekte med sina små telningar under sköna sommardagar. I den sluttningen spenderade vi både minuter och timmar liggandes i gräset och tyckte livet var gott och ingen nöd var att finna på långa vägar. Uppe i hennes rum spelade vi musik och blandband av alla kategorier, jag försökte lära henne mer om rockens förlovade land och hon mig om popens sköna konstart som jag egentligen inte alls fann charmerande. Men eftersom jag tyckte om K så fann jag min acceptans över hennes popmusik; till och med den slemmiga Prince som E så vackert uttryckte var ”en dvärg doppad i en hink med könshår”.
En dag där vi satt på golvet i hennes flickrosa rum spelades skivan ”Reckless” av Bryan Adams och under låten ”Heaven” lutar hon sig lätt fram emot mig. Ryggraden ryser ihop på mig som om någon hällt ett tjog isbitar innanför tröjan. Minnena om utrymmet mellan den gråa lastbryggan och gröna containern sköljer över mig innan jag instinktivt sekunden senare böjer mig framåt och möter hennes läppar i det andra riktigt äkta mötet oss emellan. Den varar lite längre, lite varmare och blötare än första gången. Blodet rusar genom kroppen och den främsta tanken i huvudet på mig är vilken fundamental kraft musik egentligen förfogar över. Ett litet blandband och sedan mötet jag instinktivt längtat så mycket efter. Så svårt, så enkelt. Några dagar senare flög jag för första gången själv ner till min syster L i Stockholm som några månader tidigare hade fått sitt första barn, R. Jag var med andra ord morbror. När jag några dagar senare skulle komma hem igen var sig ingenting längre likt.

Från resan till Stockholm har jag egentligen inte några större minnen utan snarare sådant jag sett på bilder långt senare och kanske även efterkonstruktioner i tvivelaktig form. Det fanns (för jag tror inte det finns kvar) en bild där jag skjuter omkring R i en barnvagn där han ler med hela ansiktet och hälften av det är insmetat med kladdig mjukglass. Att jag alltid har tyckt om Stockholm ska uttryckas med emfas, och under flertalet gånger senare i livet (90-talet) skulle många intressanta saker och händelser äga rum där, men varför gå händelserna i förväg? Huvudstaden har för mig alltid kopplats samman med en viss grad av trygghet, min syster har så vitt jag kan minnas alltid bott där. Förvisso har hon inte det utan bodde hemma de drygt två första åren jag var i livet innan hon tog pojkvännen i håret och drog till the grand life i söder. Därmed så var vi jämnt och hälsade på min syster under tiden jag växte upp, så Stockholm har alltid av mig betraktats som ett andra hem vilket jag kommit att uppskatta på många sätt jag har svårt att pränta ner i ord. Det jag sedermera å andra sidan kommer ihåg väldigt väl är dagen efter hemkomst och jag tar min cykel, ni vet de där tvivelaktigt snygga cyklarna med limpsadel, och trampar iväg från ghettot över till Näckrosen.
Kalldusch.
I grässluttningen utanför hennes hus sitter hon med M från vår klass. Han bor på samma gata bara ett mediokert stenkast från hennes hus. Jag ser honom luta sig fram emot K och de plågsamt långsamma sekunderna av deras intima möte. De strösselfärgade husen runt omkring mig dräneras på dess färger precis som livsglädjen rinner ur och sommarvärmen förvandlas till bitande kyla. Håller mig gömd bakom en hallonbuske, vänder långsamt om och lämnar de två bakom mig. Lutar mig mot cykeln, går med släpande steg och från ögonen droppar tårar och lämnar ett prickigt spår som tynar bort lika långsamt som glädjen hos den som fäller dem.
Kommande dagar var gråa och tråkiga. S försökte rycka upp mig från tristessen men särskilt välvillig var man knappast. Mina försök till eget roande sträckte sig till att spela in smördrypande blandband från Tracks med fantastiskt självömkande alster som I’ll See You In My Dreams av Giant och än värre Total Eclipse Of The Heart med Bonnie Tyler. Lågvattenmärke.

Kort efter den brutala dumpningen av K (hon ringde någon dag senare och sa hon inte ville vara tillsammans längre) satt jag där en kväll med fortfarande brustet hjärta i händerna och ledsna ögon. Jag kan inte hjälpa reflektera över de dumpningar Rob beskriver i High Fidelity. Att som riktigt ung bli brutalt dumpad påverkar en långt mycket mer än vilka uppbrott som helst man möter och genomlever under senare år, och inte heller skulle den här vara den sista. Ack nej. Det är något fundamentalt överjävligt plågsamt och minnesrikt att dumpas i den åldern eftersom man, faktiskt, knappt vet vem man själv egentligen är. Den kvällen någon gång i juli satt jag i alla fall och gnagde på en kycklingklubba vid middagsbordet. Min mamma hade lagat kyckling i lergryta med potatis, ett recept som för övrigt följt med mig upp i vuxen ålder (och som jag planerar servera till svärmor och svärfar senare i veckan) vilket var en rätt jag uppskattade och slukade med glädje. Så mycket glädje existerade dock inte den här kvällen och kort efter maten låg jag i sängen med ont i magen. Diffust men sedan bara värre och värre. Idag med mina kunskaper skulle jag ha sagt distinkt palpationsöm i höger fossa runt Macburney’s punkt, men då hade jag bara jävligt ont i magen. Hade gått och lagt mig men klev upp igen efter en stund. I vardagsrummet stod min mor med en hög tvätt på vardagsrumsbordet och med strykjärnet i högsta hugg. Någon minut senare bar det av upp till akuten. En läkare kollade lite snabbt på mig och sa sedan; ”jo du grabben, du måste ta bort blindtarmen”. ”Jaha” var väl första tanken, så livet kunde ändå bli lite värre än det var. Charmerande. Därmed blev det till att hälsa på både operationssal och skalpeller. Nu ska ni inte tro detta var första gången jag låg under kniven. Nej då, faktum var att första gången jag låg i en operationssal var redan -86 då halsmandlarna skulle plockas bort eftersom de hade en storlek av finfina pingpongbollar. Mer ont i halsen efter den svängen OP har jag aldrig upplevt. Efter bortplockande av blindtarm hade man bara riktigt ont i magen och en överjävlig känsla jag minns än idag när mor min ryckte stygnen.

Som plåster på såren, om man nu får se det så, åkte hela familjen i augusti till Mallorca och soliga Alcudia Garden. Det var en händelserik resa, långt mer minnesvärd än -87 då familjen var på Kreta. Ett hotell utan pool och svärdfisk som den enda mat jag i princip åt. Mallorca var en helt annan sak. Barn- och ungdomsvänligt till förbannelse. Småungar med flytpuffar och finniga tonåringar som spanade runt på lättklädda tjejer i bikini. Det ni måste förstå som läser det här och inte var med när 80-talet begav sig var att detta var årtiondets mest lättklädda någonsin. Topless var standard, stringbikinis ordinärt förekommande och med en begynnande ungdomskille på kärleksmässig rebound var detta inte att betrakta som något mindre än paradiset. Vi lärde känna en familj från soliga Karlstad där deras äldsta grabb J (ett år yngre än mig) och jag blev oskiljaktiga. Vi spanade runt på tjejer dagarna i ända och tyckte livet var gott. Hela semestern kantades av solbränd hud, beachvolley, utflykter till drakgrottor, båtturer till närliggande småöar, kombinerade spelhallar med disco och ett gott liv i största allmänhet. När sedan eskapismen två veckor senare fick ett abrupt slut och kosan styrdes tillbaka mot Sverige skulle jag bli tvungen att inse den hårda sanningen. Ingenting var sig längre likt.



Soundtrack: Meat Loaf - Life Is a Lemon & I Want My Money Back (YouTube)

(jag vet att låten inte hade kommit -89 men den passar sammanhanget)

4 kommentarer:

linda sa...

åh elaka K!

Doktoranden sa...

linda, ja vad säger man. En del av livets besvikelser.

Anne sa...

Jag minns när de skulle ta mina blindtarmsstygn som tioåring, vitare har jag nog aldrig varit. Mamma och pappa var i Paris, men det var definitivt ett av de tillfällena jag önskat att mamma var där. Är din mamma läkare?

Doktoranden sa...

Anne, blek var bara förnamnet.
Nej min mamma är inte läkare men istället väldigt händig. Hon tyckte hon skulle fixade det hela bra själv vilket hon också gjorde nota bene.

Men ändå. Aj.