Panorama

Sitter på biblioteket. Framför mig ligger det flashcards, en studiebok och det block där denna text initialt skrivs. Heller ska inte glömmas pappmuggen med varmt Earl Grey te och det nu tomma godispapperet som tidigare innehöll tre krämiga chokladbitar. Sitter inramad i hörnet av de flera meter höga panoramafönstren som vätter ut mot den gråmulna himlen där man ser en tydlig soldisk bakom molnen som inte bränner att vila ögonen på. Reflekterar som kortast över den tydliga aspekten av det breda känslospektrat som finns inom mig. Forskningen stressar mig, den har mig konstant orolig över de flertala faktum att experiment går fel, de fungerar inte och någon begynnande möjlighet till publikation inom en överskådlig framtid känns futil och fattig. Jag besitter vetskapen att det bara är fortsätta, köra på och komma segrande ut på andra sidan, men motvinden blåser hård och kall. Som att vrida och vända på sig av och an i orolig sömn. Kastas fram och tillbaka mellan icke-reella scenarier som ett metalliskt stroboskop. Men där jag sitter bland panoramafönstren finns en svag övertygelse att jag på något sätt ändå kommer gå segrande ur allt detta även om de turer man tar ibland återspeglas som att ro uppströms genom en rivande älvfåra. Äter lunch med en vän, pratar om vad som hänt under de senaste veckor vi inte setts och skrattar gott över dråpliga historier. Det gör gott.

Sett till mig själv har jag många måsten och krav jag lastar på mig själv, ofta så de väl balanseras och hålls i rullning men det finns tillfällen när det sakta men säkert nöter ned mig. Precis som sandblandat vatten med tidens tand som sällskap lyckas borra djupa brunnar i hårdaste sten. Jag behöver det lilla i det stora och sista tiden har det lilla varit så litet och det stora så stort. Vissa saker behöver komma till avslut, en del påverkar jag själv och andra är helt utom min kontroll. Åker upp igen för att möta både mina svagheter, farhågor och styrkor. Att tillåta mig själv släppa taget.

De säger tid. Tid som jag inte har och än mindre vill ge om jag ens kunde. Det som är hänt och gjort är precis det, heller ingenting som ingen kan påverka. Den exakta minuten och sekunden är den verklighet jag påverkar och därmed tillika endast vad som ligger direkt framför. Men varför är det så jobbigt då jag ändå bara kan leva en sekund i taget? Inget annat existerar än nuet.

Det är en jävligt bra fråga utan ett jävligt bra svar.

Mixtape "Back & Forth"
Live - Lightning Crashes
Lifehouse - Broken
Five For Fighting - Superman (It's Not Easy)
Emerson Hart - I Wish The Best For You
Vertical Horizon - Heart In Hand
Queen+Paul Rodgers - Time To Shine
Lifehouse - Storm

(Spotify playlist)