Lördag. Helg. Framför mig ljuder ur högtalarna klassisk AOR med Robin Beck anno 2011 med The Great Escape. Egentligen är det musikmässigt utdaterat och lätt pinsamt, men med rötter så hårt rotade i fabulösa 80-talet får ändå rygghåren att resa sig i stolt leende givakt och drömma sig tillbaka till läderjackor, axelvaddar och pudelfrisyrer utan hämningar.
Långt borta från 80-talet men än mer reellt framför mig här i köket hänger ballonger och partysnören från bordslampan i ett kaosartat mönster, låt oss kalla det kvarlevor post firande av dotter som blir större och äldre för varje dag som går. Jag bävar de dagar hon inte längre ser på mig med de ögon hon nu gör. För jag vet de oundvikliga dagarna kommer när hon hellre tycker att jag tråkdöden ska dö, och mitt tillika pinsamma vuxna beteende är så förlegat i hennes ungdomliga värld som bara hennes gelikar förstår sig på. Men ännu tycker hon jag är den bästa pappan i världen - jag njuter så länge det varar.
Framför mig här i köket ligger ett halvofficiellt papper stämplat med universitetets logotyp och titulerat "klinisk övergångskurs". Efter möte med programsekreteraren är höstens återtåg till studier mer planerat och reellt. Programmet har bytt studieplan och kräver å min sida ett litet hopplock av kurser innan T8 (med fördelen att jag helt hoppar T10) börjar. Jag gör det aktiva valet att ta det på halvtid och färdigställa stora delar av min forskning under tiden. Lite enligt principen en sak i taget utan den enorma stressen och tillkortakommande jag upplevde under T7 – teh ångest. Övergången är ett kalejdoskop av små kurser i allt från global hälsa, medicinsk juridik, miljömedicin, geriatrik, anestesiologi, onkologi, urologi, hematologi och mer därtill. Ytterligare några pusselbitar till helheten. Jag börjar inse det trots allt inte är så jäbla mycket kvar innan jag ska ut i verkligheten, vilket inducerar flera typer av känslor. Jag får lov att hantera dem enskilt varefter de dyker upp. Både egenpersonligt och i skriftlig form.
Framför mig på köksbordet ligger således stora delar av livet ännu att uppleva. Jag älskar resan.
Långt borta från 80-talet men än mer reellt framför mig här i köket hänger ballonger och partysnören från bordslampan i ett kaosartat mönster, låt oss kalla det kvarlevor post firande av dotter som blir större och äldre för varje dag som går. Jag bävar de dagar hon inte längre ser på mig med de ögon hon nu gör. För jag vet de oundvikliga dagarna kommer när hon hellre tycker att jag tråkdöden ska dö, och mitt tillika pinsamma vuxna beteende är så förlegat i hennes ungdomliga värld som bara hennes gelikar förstår sig på. Men ännu tycker hon jag är den bästa pappan i världen - jag njuter så länge det varar.
Framför mig här i köket ligger ett halvofficiellt papper stämplat med universitetets logotyp och titulerat "klinisk övergångskurs". Efter möte med programsekreteraren är höstens återtåg till studier mer planerat och reellt. Programmet har bytt studieplan och kräver å min sida ett litet hopplock av kurser innan T8 (med fördelen att jag helt hoppar T10) börjar. Jag gör det aktiva valet att ta det på halvtid och färdigställa stora delar av min forskning under tiden. Lite enligt principen en sak i taget utan den enorma stressen och tillkortakommande jag upplevde under T7 – teh ångest. Övergången är ett kalejdoskop av små kurser i allt från global hälsa, medicinsk juridik, miljömedicin, geriatrik, anestesiologi, onkologi, urologi, hematologi och mer därtill. Ytterligare några pusselbitar till helheten. Jag börjar inse det trots allt inte är så jäbla mycket kvar innan jag ska ut i verkligheten, vilket inducerar flera typer av känslor. Jag får lov att hantera dem enskilt varefter de dyker upp. Både egenpersonligt och i skriftlig form.
Framför mig på köksbordet ligger således stora delar av livet ännu att uppleva. Jag älskar resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar