Vi kan alla hjälpa andra människor

Jag har varit blodgivare i rätt många år, vilket är något jag flaggar för att varje frisk människa som kan bli blodgivare bör göra. Är man rädd för nålar är det ett tillika ypperligt tillfälle att bli av med sin nålfobi (trust me, det var så jag blev av med min). Du åstadkommer någonting fantastiskt, att ge någonting av dig själv som inte kostar mer än ett litet svidande stick på två sekunder och en halvtimme av din dag tre till fyra gånger om året. För ett så pass litet åtagande ger du andra människor hopp.
Under en period var jag plasmagivare, då gick jag till blodcentralen med ungefär 2-3 veckors mellanrum, men var tyvärr i slutändan tvungen avsluta med detta då givningarna inte gick helt smidigt (kärlen drog ofta ihop sig och var inte helt optimala för plasmadonation). Gick då tillbaka att donera vanligt helblod. Med det vill jag trycka på faktumet att varje människa bör göra vad just de kan. Alla passar inte för alla saker, men alla kan göra någonting.

En av mina närmsta vänner, A, anmälde sig för ett antal månader sedan till Tobiasregistret. Detta register startades 1992 för att samla potentiella stamcellsgivare under ett och samma tak. Att donera stamceller kan rädda livet på människor med sjukdomar som leukemi, svår blodbrist, immunbristsjukdom, ämnesomsättningssjukdom eller svår strålningsskada. I en del av dessa fall är transplantation av stamceller det enda som kan rädda deras liv. För en kort tid sedan fick A ett telefonsamtal med informationen att han hade matchats mot en patient. Nästa vecka flyger han ned till Akademiska i Uppsala för ytterligare testning och undersökning vilket, om det faller väl ut, leder till donation av stamceller till en annan svårt sjuk människa som då får möjligheten till ett fortsatt friskt liv. Det hela är så jäbla fint och omtänksamt, så idag skickade jag in min egen ansökan till Tobiasregistret. Kan bara innerligt hoppas även jag får möjligheten.

Du kan läsa mycket mer om det hela här.

Du kan rädda liv.