15 juli, 2009

Tydlighetens svartaste skugga

Efter att alldeles för tidigt tvunget ta bilen till verkstaden due to mystiska ljud (diagnosen visade konstant påliggande bromsbelägg) satte jag mig ner på balkongen och åt frukost i lugn och ro. Nyheterna talade om sedan igår kväll en 15-årig försvunnen pojke i närheten av där jag själv bor och det är ofrånkomligt att reflektera över den horribla känslan om ens egna barn skulle försvinna. Cyklar iväg till jobbet men redan efter första kurvan genom bostadsområdet ser jag två polismän och deras bil. De knackar dörr. Den ena av dem ber mig stanna och frågar därefter om jag sett den här 15-åriga pojken.

Hon visar en bild.

Samtidigt som magen knyter sig i ett mycel av obehag kan jag bara bekräfta att jag tyvärr inte har sett honom.

Han ser ut som alla andra. Spelande ögon, glatt leende, som om ingenting i världen kunde rubba honom i livsglädjen.

Spenderar därefter någon timme under förmiddagen på akuten som svans till bästa AT-läkaren, idag en akutmiljö där man möter både patienter involverade i en bilolycka och någon hederlig infektion. Under eftermiddagen är jag tillbaka på min forskningsavdelning och hamnar i ett samtal med en som också blivit utfrågad om samma pojke tidigare på morgonen. Något som skulle visa sig vara otroligt jobbigt då den jag pratar med själv förlorade ett av sina barn till psykisk sjukdom för ett antal år sedan. En händelse med långa, djupa och plågsamma sår.
Vi pratar, samtalar och jag försöker stötta det lilla jag kan och förmår med vad som känns enbart som en tunt fragil existens. I gengäld öppnas dämnda dörrar och jag kommer så nära inpå en annan människas obevekligt tunga sorg det är både fysiskt och psykiskt möjligt. Att se ledsamheten och tyngden av sorg under lång tid bara för ett ögonblick få lätta på sitt järnhårda grepp är, om än en liten, tröst. Den uppbrutna dammen av sorg spiller ut i alla de problem och hinder som följt i sorgens kölvatten och jag kan inte hjälpas att reflektera över Salvador Dalis illustration "the boxed man" och vad en av mina lärare sade i början av läkarutbildningen:

"Tänk dig samtalet som att öppna lådor hos den du har framför dig. Vissa går lätt, andra tyngre. De kan behöva öppnas i rätt ordning. En beröring. En uppmuntran. Ett lyssnande öra."

Hon säger det känns så mycket bättre att få prata ut om det, att prata med någon hon inte tidigare nämnt det för. Som inte känner till hela historiens råa verklighet. Jag kan bara visa mitt stöd och min förståelse, och inte minst min tacksamhet för det förtroende jag fått mig tilldelat och aldrig begärt. Jag lär mig mer om mig själv, hur jag reagerar och hur jag replikerar. Jag lär mig om konsten att öppna de lådor vi har. Små steg. Lite på glänt följt av en annan. Det är som en dörr belamrad med tusen lås men med ett knack på rätt ställe rämnar sönder och samman utan ansträngning.

Sedan läser jag det värsta.

Spaningarna efter den försvunne 15-åringen har avslutats.

Polisen meddelar pojken påträffats död. Inget brott ligger bakom dödsfallet.

Det är så fel.

2 kommentarer:

Maskrosen sa...

Tungt! Vad bra att du orkar med att bara finnas! Det gör ofta en otrolig skillnad. Man behöver inte göra så mycket mer.

Kram!

Doktoranden sa...

Maskrosen, jag hoppas det. Innerligt.