Spelar ingen roll hur många gånger jag ser den, Patch Adams värmer hela bröstkorgen på mig. Hunter Adams är en man som på sin tid såg någonting uppenbart som gick de allra flesta förbi, han såg vad som gömde sig bakom diagnosen, behandlingen och patienten. Han såg människan. Han insåg att om man alltid behandlar människan vinner man varje gång, till skillnad från om man bara behandlar sjukdomen då man alltid både kommer vinna och förlora. En sjuk människa som fortsätter vara sjuk trots att man gjort vad man förmår kan ändå känna sig sedd, behandlad och lyssnad på om man bara vågar ta ett litet kliv. Det hjälper så mycket mer än man tror.
Det är endast en film, men en film om något verkligt och reellt där varje beskådare kan lära sig något om både andra och sig själv. Adams pratar om behovet att alltid vara på den nivå som den människa du möter befinner sig på. Är det ett barn, ja men ta på en clownnäsa för tusan! Gör något, möt den du möter. Allvar kan mötas med andra känsloyttringar så länge man är på samma nivå och talar samma otalade språk. Enkelt? Nej. Bra? Såklart. Samtalet är det bästa verktyg man besitter, finns inget stetoskop eller någon knepig apparat med slangar som klår sin egna tunga om man vågar använda den. Man må kunna alla diagnoser i Med. och Kir. utantill, men om man inte ens kan få patienten att äta. Vad har man då för nytta av sina kunskaper?
Salvador Dali gjorde en rätt fantastisk illustration i mannen med lådorna. Lådor där vi rymmer hemligheter, svagheter, styrkor, mörker, ljus - de ställen där vi gömmer delar av oss själva. Vissa är lättare att öppna, andra svårare och vissa helt omöjliga - men kanske går att få på glänt om man öppnar andra lådor före i en bra ordning. Och det räcker med ord. Kanske en lätt beröring på rätt plats. Ett samtal är som att forma en nyckel och att få den passa in i det lås man har framför sig. En del är lätta, andra svåra, men alla går till slut.
Idag lärde jag mig intressant nog att jag aldrig accepterar när pensionärsmaffian försöker roffa åt sig det cafébord vid midsommarfirandet där större delen av min familj redan sitter och köra bort mina barn därifrån till sin egna favör. Då blir jag gramse och tungan vass. Jag hade inga problem med att be honom ta sitt gråa hår, sin gubbkeps och rulla vidare.
Så det är ju inte utan att man undrar...
Vad lär man sig i morgon?
Det är endast en film, men en film om något verkligt och reellt där varje beskådare kan lära sig något om både andra och sig själv. Adams pratar om behovet att alltid vara på den nivå som den människa du möter befinner sig på. Är det ett barn, ja men ta på en clownnäsa för tusan! Gör något, möt den du möter. Allvar kan mötas med andra känsloyttringar så länge man är på samma nivå och talar samma otalade språk. Enkelt? Nej. Bra? Såklart. Samtalet är det bästa verktyg man besitter, finns inget stetoskop eller någon knepig apparat med slangar som klår sin egna tunga om man vågar använda den. Man må kunna alla diagnoser i Med. och Kir. utantill, men om man inte ens kan få patienten att äta. Vad har man då för nytta av sina kunskaper?
Salvador Dali gjorde en rätt fantastisk illustration i mannen med lådorna. Lådor där vi rymmer hemligheter, svagheter, styrkor, mörker, ljus - de ställen där vi gömmer delar av oss själva. Vissa är lättare att öppna, andra svårare och vissa helt omöjliga - men kanske går att få på glänt om man öppnar andra lådor före i en bra ordning. Och det räcker med ord. Kanske en lätt beröring på rätt plats. Ett samtal är som att forma en nyckel och att få den passa in i det lås man har framför sig. En del är lätta, andra svåra, men alla går till slut.Idag lärde jag mig intressant nog att jag aldrig accepterar när pensionärsmaffian försöker roffa åt sig det cafébord vid midsommarfirandet där större delen av min familj redan sitter och köra bort mina barn därifrån till sin egna favör. Då blir jag gramse och tungan vass. Jag hade inga problem med att be honom ta sitt gråa hår, sin gubbkeps och rulla vidare.
Så det är ju inte utan att man undrar...
Vad lär man sig i morgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar