15 juni, 2009

Se till vänster, en ghettosmurf!

Det sägs det är småaktigt och ej karaktärsbyggande att besitta fördomar av dålig karaktär. Men hur charmerande är det inte när de gång på gång manifesteras framför en och det till slut är oundvikligt att bektrakta fördärvet som något helt absolut? Det finns helt enkelt alldeles för många av dem, insnöade norrlandsnötter med skygglappar. I kid you not, som svampar en regnig sommar. De som aldrig kan se utanför sin egna stadsgräns och där livet är som någon sorts svart-vitmålad utopi. Inga mellanting. Bara avsky eller villkorslös älskog. Och då pratar jag självfallet om hur dessa betraktar utomstående. Som utflyttad småstadsbo utan bedriften att flytta tillbaka och mässa mantrat "en gång xxx-bo, alltid xxx-bo" är jag något av en kuf. En clown att kasta småsten på. Hur jag medvetet i deras (öl)sinne kan vända hela min historia ryggen, hur jag kan hata alla människor som fortfarande bor kvar, hur jag simplistiskt kan pissa på alla så obehindrat. För så är deras definition och slutsats av att man inte har något behov av att köra raggen på helgerna, dricka öl, käka hamburgare eller uttrycka sin stolthet med en t-shirt som har stadens tryck både bak och fram. Jag vet inte, men för mig går det förbi att lyckas se charmen och det passionerade med att jobba på en av de lokala hamburgerrestaurangerna och därefter sitta hemma på kammaren när man närmar sig de trettio. Men det är jag. Ingen annan.

Måhända är det av en mer sadistisk och egensinnig natur hos min person, men att "samtala" med en ghettosmurf är något av en bitvis ironerande charm som aldrig går ur. Sedan, när deras argument tryter och det minimalistiska ölsinnet är på upphällningen varpå näsborrarna borderline fladdrar som en propeller på en gammal Piper och knytnävarna hytter i jeansfickorna, ja då skrattar man mest inombords.

Småstadsmentalitet är nog bland det värsta i human existens.

Fy fan.

Känslan beskrivs ganska bra i Stars av Hum.

4 kommentarer:

Emil sa...

Så jävla sant. Är man uppvuxen i storstad så kan man nog aldrig förstå hur det är.

linda sa...

hmm ja jag är också en sån som flydde småstan. för trångt där. främst i tanken. mina tankar. känner igen det du skriver om och ryser. ja fy usch läbbigt. fast jag hälsar knappt ens på så jag vet inte hur jag "ses" men jag kan ju gissa.

Sara sa...

Amen, Brother!

Doktoranden sa...

Emil, då har man ingen som helst aning.

Linda, exakt. Det är inte för trångt bildligt talat men just i tanken. Vilken fantastisk beskrivning, önskar jag hade kommit på den själv.
Visst är det så att det finns en hel hög med fantastiska människor även där, annat vore konstigt, men den generella mentaliteten är mig oöverkomlig och bortom all acceptans.

Sara, word!