Går runt bland stadens gator i tidigt morgonljus, fortfarande är himlen beklädd med gråa slöjmoln som solen arbetar frenetiskt med att penetrera och lösa upp till ytterligare en fin dag. Runt min axel hänger kameran där jag fotar bilder till en ny serie med arbetsnamnet "Urban" (ja det engelska ordet då, inte det svenska namnet ffs) och i ena handen en inte helg angenäm latté från Brobergs Coffeeshop. Överrostade kaffebönor går aldrig att maskera med mycket mjölk, hur väl man än vill. Oh well, i brist på Costas vad gör man?
Förutom kameran och kaffet med fötterna flanerandes längs gatan kommer tankarna om detta med vänskapslandskap. Dess ombytlighet, förnyelse, avslut. Sådant man nästan kommit att ta för givet rycks antingen bort eller vänds upp och ner. Tankarna kommer främst till ett vänskapsförhållande som jag betraktat med glädje och söt fruktighet till att bara ryckas bort som linneduken under ett förstaklassigt dekorerat restaurangbord. Utan att dekorationerna står kvar. Rakt i golvet åker allting med ett skälvande ljud.
Hur kommer det sig?
Man försöker visa stöd och uppmärksamhet men ändå faller allting på det enda lilla kortet längst ner i grunden. Borde inte rötter kunna vara så starka att de klarar sig utan en endaste en av dem? Borde inte en vänskap vara av mer betydelsefulla mått än en oskriven text? För vissa är det inte så. Uppmärksamhet och stöd tjuvar tydligen energi om det inte sker enligt vissa premisser där osagda saker klyver stilla vattenytor som en fartygsbog.
Saxen klipper i håret och tankarna byts ut till samtal om andra och lätta glädjeämnen.
Annars är jag lite nervös.
Stag do.
Förutom kameran och kaffet med fötterna flanerandes längs gatan kommer tankarna om detta med vänskapslandskap. Dess ombytlighet, förnyelse, avslut. Sådant man nästan kommit att ta för givet rycks antingen bort eller vänds upp och ner. Tankarna kommer främst till ett vänskapsförhållande som jag betraktat med glädje och söt fruktighet till att bara ryckas bort som linneduken under ett förstaklassigt dekorerat restaurangbord. Utan att dekorationerna står kvar. Rakt i golvet åker allting med ett skälvande ljud.
Hur kommer det sig?
Man försöker visa stöd och uppmärksamhet men ändå faller allting på det enda lilla kortet längst ner i grunden. Borde inte rötter kunna vara så starka att de klarar sig utan en endaste en av dem? Borde inte en vänskap vara av mer betydelsefulla mått än en oskriven text? För vissa är det inte så. Uppmärksamhet och stöd tjuvar tydligen energi om det inte sker enligt vissa premisser där osagda saker klyver stilla vattenytor som en fartygsbog.
Saxen klipper i håret och tankarna byts ut till samtal om andra och lätta glädjeämnen.
Annars är jag lite nervös.
Stag do.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar