04 juni, 2009

Singing the rebound mandible blues

Bon Jovi - Something For The Pain

Det var ju dags igen. Käkkirurgen. Jag har hela den här våren varit något av folktandvårdens bästa barn där de girigt sugit åt sig av mina surt förvärvade dollars. Dyra röntgenundersökningar på diagnostisk radiologi, vanliga behandlingar hos en traditionell (dock mycket trevlig) käftis och sist men inte minst då bortplockandet av jobbiga visdomständer.
Varför äger vi människor egentligen dessa jobbiga tänder där de gömmer sig långt inne i munhålans gap bakom både molarer, premolarer och kaniner? I don't get it. Det är ju inte direkt så att vi använder dem. De orsakar bara bekymmer. Och stora minustecken på VISA-kortet. Dock måste jag ge en tumme upp till min fantastiska ST-tandläkare A.J. för att behandlingarna varit smidiga, smärtfria och på sitt besynnerliga sätt lite roliga. Jag har trots allt aldrig varit på käkkirurgen och fått behandling med Midazolam i kroppen. Man är totalt obrydd när den lilla skalpellen kommer in och lossar på tandköttet, tillika obrydd när tanden kapas i fyra delar eller när man sutureras ihop. Samtidigt är man hela tiden med på noterna och fullt talför, men harmonisk ned till minsta fiber i kroppen.

Sen släppte bedövningen några timmar senare.

Aj.

Därför har jag nyss, förutom att knarkat i mig både Tradolan och Alvedon, ätit en halv påse godis och ostbågar en masse. Nu blir det film istället. Bra film.

3 kommentarer:

katbat sa...

MEN! AJ! Stackars. Själv har jag inte varit hos the dentist på 4 år..ajjabajja...

Anne sa...

Tacksam jag fick narkos känner jag. Ätit ostbågar förresten? Håller mig nog till vätska och tabletter ett par dagar till.

Doktoranden sa...

kat, ajjabajja. Jag hade gjort ungefär samma sak vilket jag fick 'lida' lite för i slutändan. Men nu är det ordning på torpet igen.

Anne, narkos hade varit grejer det. Och jo, ätit ostbågar har jag. Alldeles för många to be honest.