12 maj, 2011

Varje dag, etikens dilemma

Sent på dagen, idogt väntande på att proverna skall analyseras färdigt och jag kan gå hem till det som betyder allra mest. Känner hur blodsockret de senaste timmarna långsamt dalat och närmar sig en kritisk nivå där effekter blir synliga både i form av reducerad effektivitet och bistert humör. Tar mig ut till köket/fikarummet, gräver fram digestivekex ur skafferiet, hyvlar på någon skiva ost och häller upp ett glas mjölk. Inte hälsokost, men i ett kortare perspektiv synnerligen livsuppehållande. Helt ensam på bordet ligger senaste numret av Läkartidningen. Tar upp den och betraktar den rätt charmigt tecknade framsidan. Slår upp första sidan och nås ögonblickligen av redaktionschefens ledare "blogga med försiktighet som läkare". Som alltid när någonting som ligger nära en själv hajar man till, och jag fortsätter därefter läsa. Helt plötsligt nämns bloggen Det Som Snurrar och diskussionen om etik, en blogg jag själv läser och kommenterar. Diskussionen rör sig främst huruvida man kan publicera betraktelser över möten med människor i vårdens vardag, så länge verkligheten är avidentifierad och förvrängd? Jag skrev där och då att det är en gråzon, vilket jag fortfarande vidhåller, men att jag ändå i retrospekt utvecklat ett litet mer återhållsamt karaktärsdrag än tidigare.

Jag har redan varit med om hur lätt ord i detta medium kan spinna utanför all rimlig kontroll och hur det kan eskalera till någonting som aldrig var tänkt i ursprunget. Nu gäller det i mitt fall inte läkargärning eller något av sekretessbelagd art, men det påverkade ändock andra människor negativt vilket jag bittert, men lärorikt, fick erfara. Så var på det säkra att eventuella patientfall som i framtiden kan fabulera här, hur marginellt beskrivna de än är, är fiktiva påhitt och författarkonst för att beskriva mitt sinnestillstånd. För det finns en vinst i att skriva, jag vill kunna minnas de känslor och det jag upplever hur det påverkar mig på ett personligt plan. Jag behöver inte, kommer inte, skriva om enskilda patienter, deras sjukdomar eller behandlingar, men jag kommer fortsätta att skriva om hur fantastiskt yrke detta är och hur mina upplevelser påverkar mig. Varje dag. Hur det känns när jag varit på akuten i 12 timmar, om tomheten när jag inte lyckas nå ända fram, om glädjen när jag åstadkommit någonting bra. Det är mina upplevelser och mina reflektioner, inte patienternas. Patienter skall visas tillit, respekt och förtroende. Varje dag. Mina upplevelser är personliga, inte professionella, och just de är vad jag vill dela med mig av. Varje dag. Och just för den anledningen kan situationerna vara en figurativ saga ur mitt huvud men känslorna lika äkta och verkliga som att arbetsdagen nu är slut och jag hojar hem till det som betyder allra mest. Varje dag.

4 kommentarer:

FiaLisa sa...

Jag har funderat på det där med vad man kan skriva i bloggen mycket. Min vardag kantas av patientmöten som berör mig. Men jag törs inte skriva om det för hur mycket jag än lindar in det kan en patient som hittar rätt känna igen sig. Jag är också rädd för att min skala för vad som är ok ska glida. Så därför skriver jag inte alls om patienter just nu. Lite tråkigt faktiskt.

Doktoranden sa...

FiaLisa, vad du skriver är väldigt personligt och upp till dig själv. Men om du fabulerar en historia för att beskriva en äkta känsla, det innebär att du inte är mer sanningsenlig än en författare i en skönlitterär bok. Äkta känslor, påhittad historia. Men, återigen, det är personligt och visst kan det med tiden vara lätt att hamna i en sluttande-plan argumentation om man inte ser upp.

Diarium sa...

Vet du. Jag är så glad att du finns och skriver doktoranden. Du är klok och bra och ibland när jag är förvirrad därute i sjukhusvärlden, eller i världen i allmänhet är det lite betryggande att läsa dina texter. Så tack för det. :)
När det gäller detta, ja, jag har tänkt på det mycket. Men vi verkar dela inställning, för mig är det också känslan jag vill komma åt att beskriva. Det jag upplevelser, och för det spelar det ingen roll om det är fiktivt eller ej. Men ibland är det som att, sjukvården är sin egna lilla bubbla, där vi inte utanför den får tala om den. Inte om hur den påverkar oss själva, som personer. Det är ju klart att den gör det, men det är outtalad gräns mellan det professionella (Att diskutera generella problem i sjukvården, köer, väntetider, mediciner) och att diskutera det personliga (hur jobbigt det är när man inte når fram till någon, hur man själv mår när man tvivlar eller är otillräcklig.) Och det är just detta med att diskutera det personliga, speciellt i offentliga rum som verkar vara väldigt tabu. Hur påhittat eller avidentifierat det än är...

Doktoranden sa...

Diarium, jag tackar å det ödmjukaste för fina ord.
Sjukvården ÄR sin egna lilla bubbla, av många anledningar, och att mentaliteten finns bör nog inte endast tillskrivas sekretesslagen. En viktig del, ja, men inte den enda. Tycker det är viktigt vi får/kan prata om vad vi känner och hur det påverkar oss i ett offentligt rum, men aldrig får det bli på bekostnad av patientens trygghet eller integritet. De är i en beroendesituation där de vill ha och behöver hjälp av oss. De ska de alltid kunna få utan att känna en oro att skrivas om i ett digitalt medium.
Att även inkludera, om man vill, en diskussion runt det professionella/generella (sjukvårdsköer, sängplatser, väntetider mediciner) kan nog nyansera och förstärka det hela, men det personliga får inte glömmas bort och hyschas om. Just därför är det väl bra att både diskussionen och debatten existerar, för det uppmärksammas då hur vårdpersonal faktiskt kanske behöver samtala med varandra på ett sätt som inte tidigare reflekterats över för att vi både ska orka, behålla motivationen och därmed vara ännu bättre i att hjälpa de patienter som behöver det. Eller så har jag helt fel, men det tror jag inte.