En dag från A till Ö.
En ypperlig start på morgonen med både kaffe och sällskap av Forskarmamman, vilket tenderar att ofta dra ut på tiden vilket tillika resulterar i en exponentiell ökning av arbetstempo kontra passerad tid. Ändock går det ifrågasätta varför jag en kort stund senare hittas inne i doktorandkollegan Z:s skrivrum istället för den där cellodlingen som pockar på uppmärksamhet. Men att samtala med doktorandkollegor skall aldrig avskrivas som oväsentligt, ty de bästa av bollplank att ventilera både tankar, frustration och den beskärda delen äkta doktorandångest är just till the fellow kollegiet. It takes a doktorand to know one omvisägerså. Inser slutligen att klockan klämtar stress och om det ska finnas en rimlig spottstyverchans att infinna sig rent fysiskt på min andra kollega C:s muntliga presentation "utkast till mittseminarium" bör arbete påbörjas för fem minuter sedan. Med både stress och andan i halsen är labbandet färdigt 11:57 med tre goda minuter till godo som får faciliteras till en improviserad lätt-lunch-on-the-go ("ostmacka i fartvind").
Åter i skrivrummet. På skrivbordet trängs pappershögar i olika höjder, någon kaffekopp, block, pennor, en miniräknare, post-its och än mycket mer. Inser dock att min lilla vita vän är i ett större behov av digital städning än skrivbordets analoga dito. Efter den ödesdigra datakraschen, och mitt efterföljande verbala ondgörande över HP, lades en lyckligtvis av IT-folket räddad hårddisk i all sin oreda rakt ned i det ljuva vita fluffet. Sagt och gjort; ordnar mappar och filer, slänger gammalt skräp, benämner om hundratals dokument enligt ett för min hjärna logistiskt sammanhang. Mitt i allt arbete inser jag den ännu frånvarande faktorn av lunch när klockan slår halv tre. Nödlösningen stavas Felix från Butiken, ty att börja inmundiga champagne om eftermiddagen på fastande mage känns inte som det mest konstruktiva beslutet att ta. Stärkt av både tillsatsämnen och smakförstärkare fortsätter städningen och likt tidigare blir jag färdig med både städning och backup med några minuter till godo innan nästa åtagande.
Den sena eftermiddagen och kvällningen bjuder upp till en något försenad kick-off, ett tillfälle att under glada och informella former med alla inblandade fira bildandet av den nya forskningsenheten jag tillhör och som kläcktes fram ur sitt skal detta 2011. Champagne, dialoger, fantastisk mat, vin, och umgänge är refrängen som spelas. Har studenten S som bordssällskap. Samtalar om det ena över det andra, delvis de fantastiska resultat hon funnit. Hon beskriver det så bra - hur alla andra reagerar med "wow!", "häftigt!" och "fantastiskt!" medan hon själv säger "jaha...ok!". Det är så bekant, ja familjärt, när jag i början skickade resultat till tjefen och svaret var i stil med "Woo-hoo!!" och jag själv förmådde uppbåda ett "ok...kul..!", bara för att jag ännu inte hade all bakgrund och förståelse sorterad. Lyssnar på tal från min nuvarande handledares doktorandkollega när allting begav sig back in the day. Hur de pipetterade radioaktiva substanser med Carlsbergpipetter och munnen, eller när min handledare fastnade i en fallande hiss och satt fast halva natten. Skrattar och ler, roas och reflekterar. Middagen går mot sitt slut, relokaliserar till baren där i slutändan endast jag, handledaren och P av det rätt stora sällskapet återstår. Dricker klassisk Gin Fizz, följer upp med en riktig Old Fashioned, avrundar med rökig Ardbeg. Samtalen faller och vävs mellan stadsarkitektur och marmor, om forskning och vad jag vill fortsätta med i det längre perspektivet. Det finns en sorts avslappnad och mer personlig natur än den som allt som oftast är jargongen på labbet, en mer genuin framtoning utan professionella fasader. Kvällen blir sen, lite väl sent slagen timma för en helt extraordinär vardag, men ingenting som inte två koppar kaffe gör rätsida av denna gråmulna och regniga morgon.
En ypperlig start på morgonen med både kaffe och sällskap av Forskarmamman, vilket tenderar att ofta dra ut på tiden vilket tillika resulterar i en exponentiell ökning av arbetstempo kontra passerad tid. Ändock går det ifrågasätta varför jag en kort stund senare hittas inne i doktorandkollegan Z:s skrivrum istället för den där cellodlingen som pockar på uppmärksamhet. Men att samtala med doktorandkollegor skall aldrig avskrivas som oväsentligt, ty de bästa av bollplank att ventilera både tankar, frustration och den beskärda delen äkta doktorandångest är just till the fellow kollegiet. It takes a doktorand to know one omvisägerså. Inser slutligen att klockan klämtar stress och om det ska finnas en rimlig spottstyverchans att infinna sig rent fysiskt på min andra kollega C:s muntliga presentation "utkast till mittseminarium" bör arbete påbörjas för fem minuter sedan. Med både stress och andan i halsen är labbandet färdigt 11:57 med tre goda minuter till godo som får faciliteras till en improviserad lätt-lunch-on-the-go ("ostmacka i fartvind").
Åter i skrivrummet. På skrivbordet trängs pappershögar i olika höjder, någon kaffekopp, block, pennor, en miniräknare, post-its och än mycket mer. Inser dock att min lilla vita vän är i ett större behov av digital städning än skrivbordets analoga dito. Efter den ödesdigra datakraschen, och mitt efterföljande verbala ondgörande över HP, lades en lyckligtvis av IT-folket räddad hårddisk i all sin oreda rakt ned i det ljuva vita fluffet. Sagt och gjort; ordnar mappar och filer, slänger gammalt skräp, benämner om hundratals dokument enligt ett för min hjärna logistiskt sammanhang. Mitt i allt arbete inser jag den ännu frånvarande faktorn av lunch när klockan slår halv tre. Nödlösningen stavas Felix från Butiken, ty att börja inmundiga champagne om eftermiddagen på fastande mage känns inte som det mest konstruktiva beslutet att ta. Stärkt av både tillsatsämnen och smakförstärkare fortsätter städningen och likt tidigare blir jag färdig med både städning och backup med några minuter till godo innan nästa åtagande.
Den sena eftermiddagen och kvällningen bjuder upp till en något försenad kick-off, ett tillfälle att under glada och informella former med alla inblandade fira bildandet av den nya forskningsenheten jag tillhör och som kläcktes fram ur sitt skal detta 2011. Champagne, dialoger, fantastisk mat, vin, och umgänge är refrängen som spelas. Har studenten S som bordssällskap. Samtalar om det ena över det andra, delvis de fantastiska resultat hon funnit. Hon beskriver det så bra - hur alla andra reagerar med "wow!", "häftigt!" och "fantastiskt!" medan hon själv säger "jaha...ok!". Det är så bekant, ja familjärt, när jag i början skickade resultat till tjefen och svaret var i stil med "Woo-hoo!!" och jag själv förmådde uppbåda ett "ok...kul..!", bara för att jag ännu inte hade all bakgrund och förståelse sorterad. Lyssnar på tal från min nuvarande handledares doktorandkollega när allting begav sig back in the day. Hur de pipetterade radioaktiva substanser med Carlsbergpipetter och munnen, eller när min handledare fastnade i en fallande hiss och satt fast halva natten. Skrattar och ler, roas och reflekterar. Middagen går mot sitt slut, relokaliserar till baren där i slutändan endast jag, handledaren och P av det rätt stora sällskapet återstår. Dricker klassisk Gin Fizz, följer upp med en riktig Old Fashioned, avrundar med rökig Ardbeg. Samtalen faller och vävs mellan stadsarkitektur och marmor, om forskning och vad jag vill fortsätta med i det längre perspektivet. Det finns en sorts avslappnad och mer personlig natur än den som allt som oftast är jargongen på labbet, en mer genuin framtoning utan professionella fasader. Kvällen blir sen, lite väl sent slagen timma för en helt extraordinär vardag, men ingenting som inte två koppar kaffe gör rätsida av denna gråmulna och regniga morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar