20 januari, 2009

Jo men det är så här att..

Har en tanke. En idé.

Kanske är det för att jag nyss läst High Fidelity och huvudpersonen Rob's fantastiska reflektioner över episoder i hans liv. Kanske inte. Kanske är det bara en utveckling som skett från det koncept av friskrivning jag ibland sysselsätter mig med.

Har en tanke. En idé.

En fundering på att skriva om sitt hittills levda liv i kapitelform, delvis obskyrt men med grunden i sanning och låta varje kapitel åtföljas av sitt specifika soundtrack. En episod, en händelse i taget. Att gå igenom alla sina år, inte utelämna något av alla de minnen man har och reflektera över dess betydelse och beskrivningar på ett vuxet sätt och med vuxna tankar. Vänner, uppbrott, slagsmål, kärlekar, problem, upplevelser. Kanske är det berikande eller uppbringande av vild förtvivlan. Vad händer när man med vuxna ögon ser på det förflutna som upplevdes genom ett barns. Finns det någon lärdom eller bara en burk med maskar. Lite grann som en bok.

Är det galenskap att ens försöka?

5 kommentarer:

Fredrik sa...

linda, har skrivit ett första kapitel. Får se vad det blir. Börjar inse det totalt handlar om många historier och därmed (antagligen hundratals) sidor. Men å andra sidan, jag har inte bråttom. Alls.

Dr Wannabee sa...

ahaa, Doktorandens memoarer, kryddat av soundtrack, låter intressant, glöm inte bilder, bästa minnesåterskaparen. Lycka till.

Fredrik sa...

Drw, jo så kan man nog se det. Bilder säger du? Då blir jag nog tvungen att ta mig till en annan stad, gräva fram hundratals gamla diabilder och frossa i timmar. Det får bli ett projekt att ta tag i vid tillfälle.

Emil sa...

Det här projektet stöttar jag till hundra procent.

Fredrik sa...

Emil, tackar.