Hopkins

Ser den nya serien "Hopkins" på tv. Ett riktigt sjukhus med riktiga läkare och sköterskor, riktiga patienter med lika delar besvikelser och lycka. Sitter och biter på naglarna, njuter, svettas, ler och skrattar, allt med nästan tårfyllda ögon över vad som inbegrips i det fantastiska som vårdyrket innebär. Det är så mycket. Så mycket. Att jag gjort ett medvetet val som lyckades och kommer kunna vara med om detta, det värmer.

Sorgligt vackert.

Ur ett annat välbetänkt och mindre hjärtnupet perspektiv läste jag häromsistens två artiklar i ett av de senaste numren ur Läkartidningen (0903). I ena artikeln skriver överläkaren Richard Skröder och kuratorn Solveig Hultkvist från Stockholms Sjukhem om "Eutanasi och läkarassisterat självmord som ersättning för god lindrande vård?".

Det är självfallet en svår sak men en nyligen publicerad studie från KI visar att ungefär 35% av en grupp tillfrågade läkare kan tänka sig möjligheten att förskriva läkemedel i dödlig dos till en terminalt sjuk patient så att denne kan ta sitt liv. Det diskuteras även vikten av att en läkare ska ha mod nog att kunna avstå från, och avbryta behandlingen, för att tillåta patienten att få dö. En möjlighet från Statens medicinsk-etiska råd, SMER, är att eventuellt längre fram diskutera legalisera läkarassisterat självmord för ett fåtal patienter med utdraget döende kopplat med outhärdligt lidande. Allt är väldigt komplext men artikeln i sig är väldigt rättfram och bra i sin utformning. Absolut läsvärd och du hittar den här.

Den andra artikeln, "Klinisk forskning förutsätter forskande läkare", av Heidi Stensmyren och Joel Hellstrand från Sveriges yngre läkares förening, SYLF, diskuterar problematiken runt forskande läkare. Eller snarare, bristen på dem.
Forskning är i sig är ett vitt och brett område som kräver både tid, ork och ett genuint intresse, det vet jag av egen erfarenhet. Tydligen finns det även en vilja bland många yngre läkare att forska men många avstår ändå från det enligt en undersökning gjord bland 2000 ST-läkare.
Så om det nu finns ett intresse bland läkare att tänka sig en akademisk bana, hur kommer det sig då att många väljer att inte göra det?
Några av problemen, tror man, är »möjligheten till forskning inom ramen för en anställning«, »bättre löneutveckling« under forskningstiden samt »bättre handledning«. Personligen tror jag forskningsmöjligheten inom ramen av en anställning är det mest kritiska. Löneutvecklingen för forskare har förbättrats avsevärt senaste åren (nota bene, jag håller på med grundforskning och ej klinisk forskning) och jag skulle aldrig ha mage att klaga. Bättre handledare/handledning skulle jag heller aldrig kunna be om. Men visst, all to their own och så vidare, skillnader existerar från dörr till dörr och institution till institution. SYLF ger bra åtgärdsförslag på problematiken, särskilt gillar jag förslagen om forskar-AT/ST block (dock inte förkortning av utbildningstid, merde) samt att värna om sambandet mellan stärkt forskning och bättre sjukvård. Om något av det blir reellt genomförbart under den närmaste tiden förblir nog ändå ett stort frågetecken. Byråkrati är vad den är, tungrodd, men trots det så hatten av för att försöka. Ju fler som skriker desto högre hörs det.

Idag var jag hos käftis. Mindre charmigt. As always.